Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob Baradai (Baradeus, Jakob Zanzalos) - Jakob ben Ascher - Jakob Edvard - Jakob Erlandsson - Jakobiner - Jakobinjacka - Jakobinklubben - Jakobinmössa - Jakobiter (Syrien) - Jakobiter (England)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKOB BEN ASCHER
rikskyrkan separerade monofysitiska kyrkan i
Syrien; hans anhängare kallades jakobiter.
Jakob ben Ascher [aj’-], tysk-spansk rabbin
(1260—1343), kodifierade i 4 böcker de religiösa
förordningar, som i förskingringen gällde för
judarna, och gav dem sålunda ett rättesnöre för alla
livets förhållanden.
Jakob Edvard, tronpretendent, se Jakob,
England 3).
Jakob Erlandsson, ärkebiskop av Lund (d. 1274),
blev 1250 biskop av Roskilde och 1253 ärkebiskop
av Lund. J. var en svuren kämpe för sin tids
allmänkyrkliga idéer om kyrkans överhöghet över
staten, och han insatte hela sin oblidkeliga kraft
på detta mål. En konflikt var därför oundviklig
med statsmakten, som förfäktade sina intressen.
Då Kristofer I och hans kansler, biskop Nils av
Viborg, sökte utvidga kungamakten i Skåne, satte
sig J. till motvärn, bestred kungens rätt att kalla
hans underlydande till ledung och krävde för sig
alla intäkter av böter, danaarv m.m. på sina
domäner. Till en början hade J. stöd av skåningarna,
men då han sökte bringa den skånska kyrkorätten
i närmare överensstämmelse med den kanoniska
rätten, väckte han deras motstånd under ledning
av hans egen broder Nils, då gälkare i Skåne. 1256
kastade J. stridshandsken mot den världsliga
makten genom den s.k. Vejlekonstitutionen, enl. vilken
riket skulle beläggas med interdikt i händelse av
övergrepp mot någon biskop; då J. ej hade hela
det danska prästerskapet bakom sig, vann den
ingen allmän anslutning. Kristofer svarade med
att fråntaga J. alla hans rättigheter 1257 och lät
1259 fängsla honom; J. blev väl frigiven efter
kungens död s.å., då dennes änka, Margareta
Sam-biria, sökte försoning, men 1264 måste han fly ur
landet för den nye riksföreståndaren, Albrekt av
Braunschweig. J. begav sig till Rom, där han
förmådde Clemens IV att taga sig an hans sak. Sedan
biskop Nils av Viborg avlidit 1267, ställde sig den
nya regeringen med Nils Jyde i spetsen
försonligare mot ärkebiskopen, och striden slöts 1272 med
att han fick återvända, varjämte tvistefrågan skulle
slitas genom skiljedom. På hemvägen avled J. på
Rügen 1274. — Litt.: W. Norvin i ”Scandia”,
1932. ‘ H.Bg.
Jakobi’ner, se Jakobinklubben.
Jakobfnjacka, se Carmagnole.
Jakobi’nklubben, den mest ryktbara av franska
revolutionens politiska klubbar. J. bildades av
medl. i Bretonska klubben*, som upplöstes, då
nationalförsamlingen i okt. 1789 flyttade till
Paris. Klubben hyrde till lokal refektoriet i ett
jakobinkloster vid Rue S:t Honoré, varav
namnet jakobiner, som medl. till en början spefullt
kallades av sina motståndare. Det officiella
namnet på J. var sedan 1791 Société des amis de la
constitution (föreningen författningens vänner),
vilket efter kungadömets fall i sept. 1792 ändrades
-till Société des jacobins, amis de la liberté et de
Végalité (J., frihetens och jämlikhetens vänner).
Redan i febr. 1790 konstituerades J. som allmän
politisk klubb genom stadgar, utarbetade av
Barnave. Till de viktigaste av dessa hörde
bestämmelsen, att de, vilkas åsikter stredo mot
konstitutionen och de mänskliga rättigheterna,
kunde uteslutas. Med stöd härav företogos senare
utrensningar av mera moderata element inom
klubben. Allmänheten fick tillträde till
sammankomsterna, och redan tidigt upptogos medl. även
utom nationalförsamlingen. I provinserna
bildades filialklubbar, som i slutet av 1791 voro
spridda i stort antal över hela landet men helt
dirigerades av J. i Paris. I den ovanligt fasta
organisation, som utmärkte J., ligger hemligheten med
den oerhörda makt den nådde. I juli 1791 utgingo
de kungatrogna medl. och bildade den s.k.
Feuil-lantklubben*, av jakobinerna hånfullt kallad club
monarchique (monarkistklubben). J. behöll dock
greppet om landsortsklubbarna. Sedan berget*
kommit till makten i klubben efter konungens
suspension och nationalkonventets öppnande i
sept. 1792, utrensades och utträdde anhängarna av
gironden. J. fick nu en alltmer radikal karaktär
och blev en drivande kraft i den skräckpolitik,
som följde. På läktarna trängdes Paris’
pöbel-hopar, och till dessa i första hand vände sig
talarna. Den, som bäst förstod att utnyttja pöbeln
och samtidigt rätta sig efter dess önskningar, var
Robespierre, som inom kort blev J:s verklige
ledare. Hans fall innebar i realiteten också slutet
på J:s inflytande och snart också på dess existens.
I okt. 1794 förbjöd konventet J. att ha filialer i
landsorten, och redan i nov. s.å. lät det stänga
klubblokalen. Efter flera misslyckade försök
återupplivades J. i slutet av direktorialtiden. Efter
samlingslokalen, ett ridhus (manege) vid
Tuileri-erna, kallades den vanl. Club du manège. Bland
medl. märktes flera f.d. jakobiner, och klubben
hävdade också skräckväldets extremt
revolutionära idéer. Dessä delades dock icke av den
allmänna opinionen, som nu svängt över i mera
rojalistisk anda. Klubben ägde bestånd endast
något över en mån. och stängdes i au g. 1799 på
direktoriets föranstaltande. Medl. hämnades
genom att understödja Bonapartes statskupp. —
Långt innan J. upplöstes, betecknades anhängare
av radikalt revolutionära åsikter utan
hänsyftning på J. för jakobiner, och i denna
betydelse lever ordet ännu kvar. — Litt.t F. V. A.
Aulard, ”La société des Jacobins. Recueil de
do-cuments” (6 bd, 1889—97). H.Vs.
Jakobi’nmössa, dets. som frihetsmössa (se
Bon-net rouge).
JakobiTer kallas medl. av den monofysitiska
kyrkan i Syrien efter dess grundare Jakob
Baradai. J. brukas även som liktydigt med
mono-fysiter* över huvud.
JakobiTer kallas efter den ärorika revolutionen
anhängarna av först den avsatte Jakob II och hans
ätt samt, efter dennas utslocknande 1807, av den
”legitima” engelska konungaätten, Karl I:s
av-komlingar. Den enl. j:s uppfattning legitime
konungen är numera f.d. kronprins Ruprecht av
Bayern. Sympatier för ”the King over the water”
kunde i vissa kretsar spåras ända till i:a
världskriget, men någon politisk roll spelade j. blott till
1746. Under denna tid voro j. synnerligen talrika
i Skottland och Irland och ej fåtaliga i England.
De räknade bland sig många inflytelserika män,
och upproren i Skottland 1715—16 och 1745—46
hotade allvarligt den hannoveranska ätten tron. J.
kunde så gott som ständigt påräkna Frankrikes
och Spaniens verksamma sympatier, med Karl XII
— 967 —
— 968 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
