Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakob Ulvsson - Jakovlev, Alexander Stepanovitj - Jakovlev, Jakov Arkadjevitj - Jakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKQVLEV
bekämpade måttfullt och med framgång Hemming
Gadhs oförsonlighetspolitik. 1514 avgick han från
ärkestolen och levde i tillbakadragenhet till sin
död, dock i bestämd opposition mot Sten Sture
d.y. I fråga om kyrkoadministrationen nedlade J.
stora förtjänster. Framför allt främjade han
kraftigt klosterrörelsen. Mest bekant är han
kanske som Uppsala univ:s grundläggare och
beskyddare. J. tillhör de främsta av den svenska
medeltidskyrkans stora biskopar. Han står värdigt vid
sidan av Sten Sture d.ä. som den svenska
historiens förgrundsgestalt under senare delen av
unionstiden. En samtida latinsk dikt prisar honom i
humanismens retoriska form som den andliga
kulturens ledande personlighet. — Litt.: A. N.
Sundberg, ”J. U.” (1877); G. Kellerman, ”J. U. och
den svenska kyrkan” (2 bd, 1935—40). [E.Lö.JB.
Ja’kovlev [-kovliif], Alexander
Stepano-vitj, rysk författare (f. 1883), uppträdde som
terrorist under revolutionen 1905, sedermera
journalist, har sedan 1920 nästan uteslutande ägnat
sig åt skönlitteraturen. J. har i sina verk med
skarp iakttagelseförmåga och stor
människokärlek skildrat de lägre samhällsskikten i Ryssland.
På svenska föreligger ”Klockan fyra på natten”
(i ”14 sovjetryska berättare”, 1929). Bland J:s
senare verk märkes romanen ”Steg” (1946).
Ja’kovlev [-kovliif], Jakov Arkadjevitj,
rysk journalist och politiker (f. 1896), anslöt sig
1913 till bolsjevikpartiet och verkade under 1 :a
världskriget och ryska inbördeskriget som
agitator. 1923—26 var han red. för ”Krestjanskaja
gazeta” (”Böndernas tidn.”), 1923—24 även red.
för tidn. ”Bednota” och 1926—29 v.
folkkommissarie för arbetar- och bondeinspektionen. 1928
invaldes J. i partiets centralkommitté och blev
s.å. led. av Unionens centrala exekutivkommitté.
Han verkade för Stalins plan om jordbrukets
kollektivisering och blev 1929
jordbruksfolkkommissarie. Som sådan genomdrev han med
drastiska åtgärder jordbrukets kollektivisering men
utsattes på partikongressen 1934 för skarp kritik
från Stalins sida, entledigades i april s.å. från
sin post, uteslöts ur partiet och förlorade sin
politiska position. A.Pe.
Jakt, fångande el. dödande av som jaktbara
betraktade däggdjur el. fåglar el. försök därtill. J.
var den primitiva människans viktigaste
näringsfång, sedan hon höjt sig över det rena
samlar-stadiet. I den mån odlingen steg, minskades j:s
betydelse som näringsgren, och den blev mera
en idrott. Som sådan var j. högt skattad hos
egypter, assyrier, perser och forntidens greker.
Hos de gamla germanerna var j. en viktig
näringskälla, som lämnade kött till föda samt
pälsverk. I Sverige var handeln med pälsverk ännu
på 1500-talet av stor betydelse. Även om j.
numera ej är förknippad med de strapatser och
faror, som gjorde den så högt skattad av våra
förfäder, kan den som idrott genom det fria livet
i skog och mark och det omedelbara umgänget
med naturen och markens djur åt sina utövare
skänka många värden. — En god jägare bör ha
ingående kännedom om de olika villebrådsarternas
utseende, levnadssätt och vanor samt vara insatt
i grunderna för deras vård. Han bör ha färdighet
i hanterandet av jaktvapnen (se Jaktgevär) och
omdöme, så att dels det vilda icke förorsakas
onödiga lidanden, dels ej risk för olyckshändelser
uppstår. Kännedom om förande och vård av
jakthundar (jfr Hundar, sp. 942), om det riktiga
omhändertagandet av bytet och om föreskrifterna
i gällande jaktlag, jaktstadga och
fridlysningsbe-stämmelser (se Jaktlagstiftning) är också
önskvärd.
De i Sverige numera mera vanligt
förekommande jaktmetoderna kunna hänföras till i det följ,
nämnda huvudtyper. Smygjakt el. g å n
g-skytte, även med det missvisande namnet
travjakt, pyrschjakt (ty. Pürschen, eng.
stalking), är kanske en av de mest ursprungliga
jaktmetoderna. Jägaren söker ensam utan hund
smyga sig på det vilda. Metoden förutsätter en
detaljerad kännedom om viltets ståndorter och
vanor samt en högt uppdriven förmåga att tyst
och osedd röra sig i marken. Jägaren går
långsamt fram mot vinden från det ena skyddet till
det andra under oavlåtligt granskande äv
omgivningen. Det gäller icke endast att finna det
vilda utan också att komma inom skotthåll, innan
djuren upptäckt faran. Metoden användes
framför allt vid j. på älg, hjort och rådjur. I dec.,
sedan snö fallit, brukar tjädern lugna dagar slå
upp i tallkronorna för att äta tallris. Med
försiktighet kan man då smyga inom kulgevärshåll,
75 å 80 m. Dyl. skytte på topp fordrar
emellertid tillgång till vidsträckta, obebodda
skogstrakter, så att man utan risk för olyckshändelse
kan våga skicka en kula upp i luften.
Smygjakten kan, när tillfälle bjudes, användas mot flera
andra viltslag än de ovan nämnda, t.ex. mot
änder i vass, då det gäller att komma inom
ha-gelhåll, innan fåglarna lyfta, då man följer rävens
spår i den mjuka nysnön för att skjuta vid
upp-språnget ur dagslegan, när man trampar upp den
på åker tryckande fältharen o.s.v. Även stakjakten
i båt genom vassen på änder är ett slags
smygjakt.
En lika ursprunglig jaktmetod som smygjakten
är ståndskyttet, då jägaren dold inväntar
det vilda vid dess växeldrag el. betesmarker, lya
el. bo. Hit kunna räknas morkullsjakt på sträck
om våren, sträckskytte på änder, då de på
höstkvällarna flyga till sädesåkrar för att beta, samt
sjöfågeljakt i kustbandet under vårflyttningen.
Sistn. j. är nu tillåten endast en kortare tid på
östkusten och helt förbjuden på västkusten. Hit
kan också räknas skytte av räv vid vakglugg för
utlagd åtel.
Jakt med hundar. Hunden torde ha
kommit i människans tjänst som husdjur under
senare skedet av paleoliticum. Forntidens
kulturfolk, t.ex. egypter, hade redan flera hundraser,
specialiserade för olika slags j. I Sverige var
spetsen länge ensam jakthund. Först under
1500-talet inkommo egentliga stövare, trol. från Polen,
och ur dessa ha småningom de nu inhemska
stövarraserna utbildats. De viktigaste
jaktmetoderna med hundar äro följ. Älgjakt med
lös hund. Detta anses med rätta som det mest
sportmässiga jaktsättet på älg men fordrar
vidsträckta jaktområden, då en oroad älg kan sträcka
ut milsvitt. Den rena norrländska spetsen, med
god näsa, snabb, energisk och klok, är särsk.
— 975 —
— 976 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
