Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKT
lämpad för detta slags j. Hunden släppes. Då
den funnit älgarna, bör den ”rapportera”, d.v.s.
gå tillbaka till jägaren och på ett för denne
förståeligt sätt visa, att den har älg framför sig.
Därefter går hunden tillbaka till älgarna och
skall ”ställa” dem, få dem att stå stilla, medan
den håller sig framför dem under ett lugnt
ståndskall. Vägledd av skallet skall jägaren mot vind
söka sig fram till ståndet för att komma till skott.
Gå älgarna av ståndet, följer hunden tyst med,
försöker komma framför älgarna och med skall
förmå dem till nytt stånd. — Älgjakt med
1 e d h u n d. Härvid användes norrländsk spets,
men även andra hundraser kunna dresseras för
denna j. Jägarna äro två, en hundförare och en
skytt. Hunden föres med i en sele fäst koppel
mot vind genom marken. Hunden visar, när den
har vind av älg. Hundföraren med hunden
stannar då, medan skytten smyger fram i den av
hunden utvisade riktningen för att skjuta. —
Stövarjakt. Denna j. grundar sig på
stövar-nas nedärvda drift att under skall förfölja
villebrådets spår, under det att jägaren med ledning
av skallet söker beräkna, var det drivna djuret
kommer att gå fram för att där invänta och
skjuta. Föremål för denna j. äro vanl. hare el.
räv, ibland rådjur; de senare lämpa sig dock ej
för j. med moderna, skarpsprungna stövare.
Drevet går utan bukter fort utom hörhåll, och sedan
djuret uttröttats, kunna hundarna ofta taga och
riva ihjäl det. För långsamt drivande hundar,
ss. drever (dachsbracke) el. tax, kan rådjuret göra
bukter inom ett rätt inskränkt område och därvid
erbjuda jägaren tillfälle till skott. — Gryt jakt
användes för grävling och räv, som gått i gryt.
Hunden, tax el. foxterrier, släppes ned i grytet,
medan jägarna bevaka de olika ingångarna.
Hundens uppgift är att driva ut, ”spränga”, räven el.
grävlingen. Om detta ej lyckas, skall den med
ståndskall ange djurets läge, och jägarna få då
gräva sig ned till gången och där skjuta djuret.
— Fågel jakt för stående hund. Vissa
hundraser, de s.k. höns- el. fågelhundarna, ha en
nedärvd egenskap att, då de känna vilt, ”fatta
stånd”, stanna och bli stående som bildstoder,
till dess jägaren hinner fram. De i Sverige
använda fågelhundarna äro den tyska vorstehhunden
och de engelska pointer- och setterraserna.
Föremål för j. äro hönsfåglarna (rapphöns, fasan,
tjäder, orre och ripa) samt morkulla och beckasin,
vilka alla ha egenskapen att, så länge de tro sig
oupptäckta, vid fara trycka på marken i st.f. att
flyga upp. Tjusningen i j. för stående hund
ligger huvudsakligast i att följa hundens arbete på
fältet och i samarbetet mellan hund och jägare.
I full galopp skall hunden i sicksack genomsöka
marken, ”reviera”. När den fått vind av en
fågel, skall den fatta stånd och bli stående där, tills
jägaren hinner fram. På tillsägelse skall den så
i av jägaren dirigerad takt gå fram, ”avancera”, tills
fågeln lyfter, bli liggande stilla vid skottet och
sedan på order gå fram och hämta, ”apportera”,
bytet. Jagar man med mer än en hund samtidigt,
skall, så snart en av hundarna fått stånd, de övriga
genast ”sekundera”, d.v.s. själva stanna orörliga
och förbli där, medan jägaren går fram för att
skjuta över den först stående. — Fågel jakt
— 977 —
för skällande fågelhund. I stora delar
av Norrland är detta den vanligaste metoden vid
j. på tjäder, orre och järpe. Härför användas
norrländsk spets, lapphund el. korsningar mellan
dessa och stövare. När en fågel stötts upp av
hunden, flyger den i allm. icke långt utan slår
till i ett träd. Hunden följer med blicken el.
vägledes av ljudet, när fågeln sätter sig i trädet,
till att finna det träd el. den grupp av träd, där
fågeln sitter. Med ståndskall underrättar den
jägaren och sysselsätter samtidigt fågeln, så att
jägaren kan smyga sig fram och skjuta, ant. där
fågeln sitter el. när den kastar sig ut i luften. —
D r e v j a k t el. klappjakt. Medelst på kedja
gående manskap, drev, stundom utrustat med
särskilda klappträn, drives det vilda fram mot de
utposterade skyttarna, ”hållet”. Det område, som
avjagas med en uppställning av drevet, kallas en
”såt”. Drevjakt är vanligast för älg, hare och
fasan.
Ehuru endast ett fåtal av naturfolken
för sitt huvudsakliga uppehälle äro beroende av
j., bedrives denna i allm. hos dem med iver och
intresse. Vapen och metoder äro synnerligen
växlande. Urspr. använde man samma vapen
vid j. som i strid, och detta är ännu till stor del
fallet. Bågen, kastspjutet och lansen äro både
strids- och jaktvapen, men de ha vanl.
utvecklats och fulländats för sitt speciella ändamål.
Piltyper, vilka blott användas vid j., ha t.ex.
uppstått. Speciella jaktvapen, som icke brukas i
strid, finnas av åtskilliga slag. Sådana äro t.ex.
det typiska urskogsvapnet biåsröret, den på
slätterna hemmahörande bolan (kulsnöret),
harpu-nen etc. Vapnen förgiftas ej sällan. Betr,
blås-rörspilarna är detta regel; de skulle på gr. av
sin litenhet eljest bli täml. verkningslösa.
Emellertid ställer det sig icke alltid så enkelt för de
primitiva folken, att de direkt kunna nedlägga bytet
med sina vapen. På gr. av dessas ofullkomlighet
och ringa räckvidd samt bytets skygghet ha en
mängd metoder att komma villebrådet in på livet
uppfunnits. Jägaren maskerar sig ofta på olika
sätt för att oförmärkt kunna smyga sig på
bytet, varvid han i enklaste fall blott bär en
lövruska el. en av grenar flätad skärm framför sig,
medan han också kan uppträda i en mer el.
mindre fullständig djurförklädnad och därvid
Jaktmask från Nigeria.
— 978 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
