Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt - Jakt (sjöväsen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKT
ofta insmörjer sig, för att icke vittringen skall
förråda honom. Sådana jaktmasker äro
kända från olika delar av jorden. De användas
mest av primitiva jägarfolk. Ona-indianerna måla
sig vita, när de jaga i snö. Eskimåerna locka
sälen fram till lufthålen i isen med ett slags
tass-liknande kratta. Konstlade, fasta skydd
användas också, t.ex. plattformar i träd, varifrån
jägaren dold lurar på bytet. Till de primitiva
jaktmetoderna höra också drevjakt och hetsjakt
av olika slag. Stundom jagas djuret helt enkelt
från man till man ända till utmattning, men
oftast drives det mot uppställda skyttar, in i
konvergerande palissader, mot j a k t n ä t, vari det
snärjes, ut i vattnet el. mot en brant el.
fallgrop. Inringning med eldar är också vanlig.
Fällor och snaror finnas av många slag, ofta
sinnrikt uttänkta. I snarorna strypes el. snärjes
djuret, i fällorna fångas det, dödas av en tyngd,
genomborras av en pil (bågfälla) el. träffas av
ett nedfallande spjut. Stundom förgiftas vattnet
på de platser, där djuret dricker. Iband söker
man göra villebrådet till ett lätt byte genom att
förlama dess rörelseförmåga, som då man i
Afrika avskär akillessenan på elefanter,
noshörningar el. giraffer. Hunden är ofta till hjälp
vid j., men geparder och falkar etc. tillhöra
högre kulturstadier. De smycken av fjädrar,
tänder, skinn e.d., som bäras hos naturfolken,
äro troféer från j. De ha en magisk bibetydelse,
i det att bäraren anses bli delaktig av vissa av
det döda djurets egenskaper. Jaktmagien
har stor betydelse hos naturfolken. Genom
mimiska danser, ofta i djurförklädnad, söker man
påverka jaktbytet för att locka det till sig, och
allehanda individuella magiska åtgärder vidtagas,
för att jaktlyckan skall vara gunstig. Man bär
amuletter, målar el. pryder sig på särskilt sätt,
genomgår reningar och insmörjer sig med
magiska dekokter, vilket sistn. stundom kan ha
praktisk betydelse för borttagande av vittringen.
Liksom j. föregås av riter, efterföljes den också
av sådana, varvid man ofta söker försona det
dödade djurets ande. — Litt.: G. Lindblom,
”Jakt-och fångstmetoder bland afrikanska folk” (2 bd,
1925—26); A. Berger & G. Grönberg, ”J. hos
skilda folk nu och fordom” (1931). F.A.Bn;G.Br.
Jakt, sjöv. 1) Enmastad, sjögående lastskuta,
riggad med gaffelstorsegel, tre försegel och
bred-fock. Typen är numera praktiskt taget utdöd.
2) J., även yacht [jått], fartyg, som användes för
sin ägares nöje och som är sjödugligt, beboeligt
och snabbt. J. voro till mitten av 1800-talet alltid
segeljakter. Sedermera uppstodo även ångjakter
och motorjakter. Segeljakter användas till såväl
kappsegling som turist- och långfärdssegling.
England var intill 1914 det dominerande landet på
jaktbyggeriets område; 1912 var 58% av världens
jakttonnage byggt där. Efter i:a världskriget har
även USA trätt i förgrunden. I Sverige fick
jaktsegling ordnade former först med Kungl. svenska
segelsällskapets* bildande 1830. Från slutet av
1800-talet ha i Sverige bildats en mängd
segelsällskap, av vilka 95 1949 voro anslutna till en
överstyrelse, Svenska seglarförbundet*. Turist- och
långfärdsseglingen har i Sverige sedan 1923 sitt
huvudorgan i Svenska kryssarklubben. Den
för
Figt 1-4.
nämsta
sammanslutningen för motorjakt
är Kungl.
motorbåts-klubben. — De
äldsta segeljakterna
avveko till formen föga
från mindre
lastskutor. Med införande
av mätningsregler
uppstod först den
gamla engelska
kuttertypen (”planka på kant”) som
utmärkte sig för
ringa bredd, lång
köl, stort
deplace-ment och stor
segelarea (fig. 1). Den
efterföljdes av den
från Amerika här-
stammande fenkölstypen med grunt, brett
skrov, försett med en ballastad plåt- el.
träfena (fig. 2). En variant av fenbåten var
flundretypen, som i st.f. fena hade
centerbord. Efter dessa ytterligheter uppstod en
mellanform (de engelska linearraters}, som
bildade ursprunget för de s.k. R-y achterna,
vilka konstruerades enl. den 1906 antagna
internationella mätningsregeln. Dessa j. visade sig
alltför smala och överriggade. En förbättring 1923
Fig. 5. Havskryssare av T. Herlin (1947). Längd 13,24
m, bredd 2,ss m, djupgående 1,94 m, deplacement 9,27
t (8,9 m3), segelarea 68 m2 (enl. internationell
mätning 65,4 m2).
L segelritning, 2 spantruta, 3 profilritning, 4
inred-ningsritning.
— 979 —
— 980 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
