Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jakt (sjöväsen) - Jaktbart vilt - Jaktboll - Jaktfalk - Jaktfasan - Jaktflygplan, jaktplan - Jaktgevär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAKTGEVÄR
Fig. 6. Motorjakten ”lan” av R. G. Furuholmen (1937). Längd 18,6 m,
bredd 3,95 m, djupgående 0,9 m, deplacement 14 t, fart med 125 + 125
hk 17 knop.
av regeln medförde den nuv.
typen (fig. 3). 1907 antogs i Sverige
den s.k.
skärgårdskryssar-regeln, som ändrats flera gånger
och senast ånyo antagits av
Svenska seglarförbundet 1945. Den har
frambringat en lång, smal j. med
stora överhängen, litet
deplacement och kort köl, en i
förhållande till segelarean snabb jakttyp,
som dock ej tillfredsställande
fyller fordringarna på vare sig
sjöduglighet el. beboelighet (fig. 4).
Långfärdsjakten el. den
egentliga kryssaren (eng.
crui-ser) utmärker sig för korta
överhängen, stort deplacement, lång
köl och en rigg, som vanl. är mera uppdelad
än en kappseglares. Typisk rigg för
kappseglaren är trekantstorsegel och fock (bermudarigg).
Långfärdsjaktens rigg utgöres vanl. av
kutterrigg (med fock och klyvare), yawl-(jål-) el.
ketchrigg. Större långfärdsjakter riggas som
skonare, förr alltid med gaffelsegel, numera även
med trekantsegel. Fig. 5 visar en havskryssare
om 10 mätningstal enl. Östersjöregeln och är en
god kombination av de varandra motstridiga
egenskaperna sjöduglighet och snabbhet. En
segeljakts storlek mätt i vattenlinjelängd varierar
mellan små enmansbåtar på c:a 5 m och stora
oceanseglare på c:a 30 m. Även
motorjakterna variera i storlek från
motorkryssare på 7—S m längd och 19 hkr motor
till t.ex. motorjakten ”Orion” på 3,420 t
deplacement med 93 m längd i vattenlinjen och försedd
med motorer på tills. 3,600 hkr. Fig. 6 visar en
motorjakt om 14 t deplacement. Segeljakter,
avsedda för långfärder, förses numera oftast med
mindre motorer för hamnmanöver och
framdrivande vid stiltje. Även mellanformer mellan den
rena segeljakten och motorjakten,
motorseglare, finnas av olika slag. — Se Mätningsregler.
— Litt.: ”Svenska segelyachter” (1943). T.Hrn.
Jaktbart vilt, däggdjur och fåglar, som äro
föremål för egentlig jakt, vare sig de äro hänförliga
till matnyttigt vilt el. deras pälsverk m.m.
kommer till användning. I begreppet j. ligger även,
att villebrådet skall vara i huvudsak utvuxet.
Jaktboll, lek med handboll el. liten boll, där det
gäller att på kortaste tid kasta denna från man
till man i ett lag ett visst antal omgångar. Lagen
uppställas ant. i en stor krets el. på två led, vända
mot varandra, varvid varannan deltagare tillhör
ena, varannan motsatta laget.
Jaktfalk, art av falksläktet*.
Jaktfasan, art av släktet ädelfasaner*.
Jaktflygplan, jaktplan, äro i regel ensitsiga
krigsflygplan, utrustade med kulsprutor och/el.
kanoner (6,5—36 mm kaliber). Ofta kunna även
lätta bomber och raketer medföras.
Utmärkande för j. äro stor hastighet och god
stig-förmåga. Bränsleförrådet i ordinarie tankar är
ringa, och för att utöka flygtiden medtages av
många j. bränsle i kastbara vingtankar, vilka
upphängas under vingarna. — J. användas i
första hand för att bekämpa andra flygplan men
utnyttjas numera även för anfall mot vissa
mark
mål (stridsvagnar, fordon o.d.) och mindre
fartyg (jagare, motortorpedbåtar m.fl.). Efter
huvuduppgifterna indelas j. inom stormakterna i
j. för hemortsförsvar, uppdelade i
dag-och nattjaktplan, samt eskortjaktplan för
eskortering i första hand av bombplan. J.,
avsedda att kunna utnyttjas under alla
väderleksförhållanden, specialutrustas och benämnas
all-väder-j. Numera tillverkas i huvudsak endast
reaktionsdrivna j. Jfr Flygning och Flygplan. Hm.
Jaktgevär, för jakt på villebråd avsett
handeldvapen. J:s utveckling har i huvudsak förlöpt
jämsides med militärgevärens (se Handeldvapen).
Först sedan handeldvapnen försetts med ”lås”,
blevo de lämpliga för jakt; ännu vid 1400-talets
slut torde dock j. allmänt ha ansetts mindre
verksamma än armborsten men vunno på 1500-talet
mer och mer terräng. Luntlåset, som ännu
förekommer bl.a. i Centralasien (enl. Sven Hedin),
avlöstes snart i Europa av hjullåset och senare av
snapp(flint)låset. Först sedan slaglåset (med
knallhatt) uppfunnits (i början av 1800-talet), lyckades
man få den snabba och säkra tändning av skottet,
som erfordras för ett framgångsrikt flyktskytte.
Under senare hälften av 1800-talet undanträngdes
de gamla framladdarna av bakladdningsgevären,
gastäta patroner infördes, först med stift-, senare
med centralantändning, svartkrutet ersattes av
rök-svagt krut, stängnings- och
avfyringsmekanismer-na utvecklades till allt större precision och
säkerhet o.s.v. — De äldsta j. voro k u 1 g e v ä r (för 1
kula, vanl. av bly). För att öka utsikten till träff
laddade man stundom bössan med 2—3 mindre
kulor; senare (1500-talet) började man vid jakt på
mindre villebråd använda ett stort antal mycket
små kulor, hagel*, under det att storvilt
alltjämt jagas med kula. Av äldre refflade kulgevär
funnos i Sverige redan på 1500-talet s.k. 1 o
d-bössor med c:a 11 mm kaliber el. mindre (ned
till 5 mm) samt studsare med grövre kaliber och
kortare pipor. Sälbössan, med 15 mm el.
grövre kaliber, anses som en variant av lodbössan.
Dessa bösstyper, med flint- el. slaglås, ha varit i
Jaktgevär med hjullås, som tillhört drottning Kristina.
Italienskt arbete från mitten av 1600-talet.
Livrust-kammaren.
— 981 —
— 982 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
