Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jan Mayen - Janne - Jannelund - Jannequin, Clement - Jannes, Elly - Janney-växel - Jannings, Emil - Jannsen, Johann Woldemar - János - Jansa von Tannenau, Alfred - Janse, 1. Otto - Janse, 2. Olov
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JANSE
Kusten är nästan överallt brant och otillgänglig;
bästa hamnmöjligheten är på n.v. sidan. En norsk
trådlös meteorologisk station upprättades på ön
1921 men förstördes av de fria norska styrkorna
hösten 1940. Från våren 1941 hade J. norsk
militär besättning, vilken kvarblev på ön till krigets
slut. Fr.o.m. hösten 1943 förstärktes den militära
besättningen med en amerikansk radiopejlstation.
Efter kriget nedlades de militära anläggningarna,
och betjäningen på den meteorologiska stationen
är åter öns enda bofasta befolkning. Norska
statens nuv. meteorologiska station färdigbyggdes
1949 och är belägen på n. kusten strax n.ö. om
Nordlagunen. J. ligger i den östgrönländska
po-larströmmen och har därför betydligt kallare
klimat än Norges kust. Om vintern äro våldsamma
stormar vanliga, om sommaren råder ofta dimma.
J. tillhör Norge sedan 1929. — ön upptäcktes
1614 av holländaren Jan Jacobz May. — Litt.:
”J. M.” (i ”Norsk geografisk tidsskr.”, 2, 1929;
med bibliogr.); S. Richter, ”J. i krigsårene” (i
”Norges Svalbard- och Ishavsundersökelser.
Med-delelse”, 66, 1946). P.;F.I.
Janne, se Johan. Jfr Grill.
Jannelund, del av Degerfors* köping i Värmland.
Jannequin, C 1 e m e n t, tonsättare, se Janequin.
Jannes, Elly Maria, journalist, författarinna
(f. 15/u 1907), fil. mag. 1934, har verkat som
journalist, särsk. som utlandskorrespondent för ”Vi”,
med exotiska länder som specialitet. J. har utg.
”Renarna visar vägen” (1942), ”Människor
därute” (1946), reportage från Europa 1945—46, och
”österland” (1949), som bygger på intryck från
en resa genom Turkiet, Irak och Persien, samt
romanen ”Detta är mitt enda liv” (1944), som
innehåller en intensivt utförd kvinnostudie.
Janney-växel [jänn’i-], tekn., se Hydraulisk
kraftöverföring.
Jannings, Emil, tysk skådespelare (1884—1950),
förde efter debuten i Bürgstein i Böhmen 1901
ett kringflackande liv vid olika landsortsteatrar,
innan han på allvar
fäste
uppmärksamheten vid sig i Bonn
1910. Där stannade
han fyra år, under
vilken tid han bl.a.
spelade Filip II i ”Don
Carlos”, Wallenstein,
Götz von Berlichingen
och Othello. 1914
kallades J. av Max
Rein-hardt till Deutsches
Theater i Berlin, där
han fick sitt
fullständiga genombrott
som skådespelare, bl.a.
som överlägsen Hauptmann-framställare och som
tolkare av en rad historiska personligheter. Av
andra huvudroller, omfattande såväl allvarliga
som komiska uppgifter, kunna nämnas Hermann
i ”Rövarna”, Mefistofeles i ”Faust”, Galomir i
”Weh’ dem, der lügt” (Grillparzer), bydomaren
Adam i ”Den sönderslagna krukan” och Lechat
i ”Affär är affär” (O. Mirbeau). Omkr. 1920 var
J :s scenkarriär i stort sett avslutad, och därefter
ägnade han sig nästan uteslutande åt filmen.
Redan 1914 gjorde J. sin första film hos det
tyska bolaget Messter. Fram till 1926, då han
engagerades till Hollywood, gjorde han 36
filmroller. Sitt genombrott fick han 1919 som
Ludvig XV i ”Kungens mätress”, och sedan
gestaltade han med stor framgång ett flertal
historiska och litterära personer. Hans tre främsta
filmer, berömda i filmhistorien, voro ”Sista
skrattet” (1924), ”Varieté” (1925) och ”Faust” (1926).
Under sin treåriga vistelse i USA från 1927
gjorde J. sex filmer. 1930 återvände han till
Tyskland, där en av hans första filmuppgifter
blev lektorn i ”Blå ängeln”. Av hans senare,
relativt sparsamma filmer märkas under 1930-talet
”Lidelsernas stormar”, ”Två konungar”, ”Före
solnedgången”, ”Den sönderslagna krukan” och
”Robert Koch”. På 1940-talet medverkade han i
två filmer, ”Ohm Krüger” och ”Ung på nytt”.
Efter kriget anklagades J. för samarbete med
nazisterna men frikändes. — J. var en av världens
yppersta karaktärsskådespelare, lika framstående i
allvarliga som i komiska uppgifter. De förra
förlänade han en dynamisk kraft och ett
återhållet, varmt patos, de senare en robust, bred
humor. B.Hgn.
Jannsen, Johann Woldemar, estnisk
journalist och författare (1819—90), urspr.
folkskollärare, debuterade 1845 som förf, av andliga
sånger, skrev därefter historiska berättelser och
byhistorier. 1857 grundade J. i Pernau tidn.
”Perno Postimees” och 1864 i Dorpat tidn. ”Eesti
Postimees” och blev därmed grundläggare av den
estniska pressen. Genom sin verksamhet
intensifierade J. avsevärt den estniska väckelserörelsen
och blev under 1860-talet centralfiguren inom
denna och initiativtagare till och ledare för de
flesta nationella företag av vikt, ss. grundandet
av teaterföreningen Vanemuine 1865, den estniska
lantbrukarföreningen 1871 och den estniska
skrift-ställarsocieteten 1872. Hans dikt ”Mu isamaa ...”
(”Mitt fosterland...”) blev Estlands
nationalhymn. J. eftersträvade friktionsfritt samarbete
med tyskbalterna och kyrkan till folkbildningens
och de nationella intressenas främjande och
bekämpade C. R. Jacobsons ryska orientering och
radikalism. A.Pe.
Janos [ja’nåj], ungersk namnform för Johan.
Jansa von Tann’enau, Alfred, österrikisk
fältmarskalk (f. 1884). J., som vid 1 :a
världskrigets utbrott var generalstabskapten, blev
brigadchef 1930, militärdelegat vid
nedrustningskonferensen i Genève 1932, militärattaché i Tyskland
och Schweiz 1933 samt generalstabschef 1936.
Efter Österrikes annektering 1938 måste J., liksom
ett flertal andra militärer, lämna sin befattning.
Janse. 1) Otto Theodor J., antikvarie (f.
10/9 1867), fil. lic. i Uppsala 1900, fil. hedersdr i
Lund 1918, amanuens vid Kulturhistoriska museet
i Lund 1893—1905, antikvarie vid Statens historiska
museum 1907, förestod riksantikvarieämbetet
under flera år. J. har lett flera utgrävningar, t.ex.
av borgen vid Ringstaholm och kyrkoruiner i
Sigtuna. Han har utg. bl.a. ”Medeltidsminnen från
Östergötland” (1906) samt lett utgivandet av Emil
Eckhoffs arbete om Visby ringmur.
2) Olov Robert Ture J., den föreg:s brorson,
arkeolog (f. 3/s 1892), fil. dr i Uppsala 1922, prof:s
— 1017 —
— 1018 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
