Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jansenism - Jansenister - Janské Lázně - Janslunda (Johanneslunda) - Jan Sobieski - Janson och Jansson - Jansson, Maria - Jansson, Hans - Jansson, Erik - Jansson, Gustaf - Jansson, Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JANSON
Jansenism’, en fromhetsriktning inom
katolicismen, benämnd efter C. Jansen*, vars augustinska
teologi i Frankrike företräddes av abboten i S:t
Cyran, J. Duvergier de Hauranne, som omkring
sig samlade en krets fromma och sedestränga
katoliker. Med den djupaste vördnad för kyrkans
sakrament och prästerskap (alltså ingen sympati
för protestantismen) förenade dessa kravet på
personlig omvändelse och strävan efter kristlig
full-komning under sträng botgöring och frigörelse
från världen. Sitt centrum fick denna riktning i
nunneklostret Port Royal utanför Versailles under
abbedissan Angelique Arnauld, som reformerade
sitt kloster och 1634 gjorde abboten till dess
andlige ledare. Sedan nunnorna 1626 flyttats till
Paris, blev det ursprungliga Port Royal en
tillflyktsort för bildade män, som där i avskildhet ägnade
sig åt andaktsövningar, studier, författarskap och
undervisning. Deras uppfattning av boten och
nattvarden kom till uttryck i A. Arnauld* d.y:s
uppseendeväckande skrift ”De la fréquente communion”
(1643), av vilken särsk. jesuiterna kände sig
träffade. En betydande del av prästerskapet och den
bildade lekmannavärlden ställde sig på
jansenis-ternas sida. Genom Blaise Pascals* ”Lettres
pro-vinciales” (1656—57) skärptes ytterligare
konflikten mellan j. och jesuiterna, vilka eggade statens
och kyrkans högsta myndigheter att inskrida mot
j. Påven, som redan 1642 förbjudit Jansens
Augus-tinus-bok, förmåddes 1653 att i en bulla
uttryckligen fördöma 5 satser därur som kätterska.
Jan-senisterna erkände då påvens rätt att avgöra, vad
som var kätteri (question du droit), men bestredo,
att de irrläriga satserna funnos i Jansens skrifter
{question du fait; i verkligheten träffade de
någorlunda Jansens mening, även om de icke kunde
påvisas ordagrant). Denna distinktion förkastades
emellertid av påven 1656: de dömda satserna
förklarades verkligen tillhöra Jansen. Från 1660 sökte
Ludvig XIV med tvång undertrycka j. Formellt
böjde sig flertalet jansenister för övermakten
genom en kompromiss (”clementinska freden”, efter
påven Clemens IX, 1669), men deras religiösa
grundsatser kunde icke så lätt utrotas. Ett nytt
uppsving fick j., då P. Quesnel i dess anda 1687 utgav
sitt NT med uppbygglig kommentar, som
anbefalldes av själve kardinalärkebiskopen av Paris,
No-ailles. En ny framstöt mot j. gjordes 1705, då
underkastelse utan förbehåll under bullan 1653
krävdes. Port Royal, som vägrade, upphävdes och
förstördes 1710, och 1713 riktade påven mot j.
(särsk. mot Quesnel) bullan ”Unigenitus”, vari
t.o.m. ordagranna citat från Augustinus
förklarades kätterska. Striden mellan acceptanter
(som gillade denna bulla) och appellanter
(som mot den vädjade till kyrkomötet) fortsatte
ända till franska revolutionen (se H. F.
Dagues-seau). Som samfund fortlever j. genom
gammalkatolikernas* kyrka i Holland, till vilken en del
landsflyktiga franska jansenister anslöto sig. —
Litt.: C. A. Sainte-Beuve, ”Port Royal” (3 éd., 6
bd, 1867); A. Gazier, ”Histoire générale du
mou-vement janséniste” (3 éd., 2 bd, 1924); J.
Chaix-Ruy, ”Le jansénisme” (1930); N. Abercrombie, ”The
origins of J.” (1936). A.Mn.
Jansenis’ter, anhängare av jansenismen.
Janské Läznè [jan’ske la’znie], tjeckiska namnet
på Johannisbad.
Janslunda (tidigare Johanneslunda), gods
i överselö sn i Södermanland, på n.v. delen av
Selaön i Mälaren 10 km n.ö. om Strängnäs,
omfattar 518 ha, därav 211 åker, med ett
taxeringsvärde av 628,400 kr (inberäknat stora grus- och
sandtag). Huvudbyggnaden av reveterat trä
uppfördes 1890 efter ritningar av E. Stenhammar.
Sedan godset 1638 som donation tilldelats biskop
Johannes Matthiae, ändrades dess medeltida namn
Lothslunda till det ovan nämnda. Under
1700-talet tillhörde J. släkten Franc, köptes 1860 av
statsrådet L. Almqvist och 1945 av nuv. ägaren
tandläkare B. Bretz. P.
Jan Sobieski [såbiäTkii], konung, se Johan,
Polen 3).
Janson och Jansson. Dessa uppslagsord ha
sammanförts till e n artikelserie. Se även
Jaen-son, Jaenzon, Janzon och Jeanson.
Jansson, Maria (”Kisamor”), naturläkare
(1788—1842). J., vars fader även utövade folklig
läkekonst, hade från 1814 en omfattande praktik
på lägenheten Katrineberg i Horns sn i s.
Östergötland. J. synes ha haft god läkarblick och
använde sig av beprövade och för tiden goda
läkemedel. Hon fick 1825 efter prövning inför
Sundhetskollegium dess tillstånd att utöva läkaryrket.
Jansson, Hans, i Bräcketorp, hemmansägare,
politiker (1792—1854), representerade Tössbo hd,
senare Tössbo och Vedbo domsaga i bondeståndet
under samtliga riksdagar 1828—48, var
riksgälds-fullmäktig 1834—48, led. av
representationskom-mittén 1846. I oppositionen mot slutet av Karl
XIV Johans regering tog J. en mycket
uppmärksammad del och vägrade vid 1840/41 års riksdag
mottaga uppdraget som talman i sitt stånd. Med
anledning härav insamlades åt honom en
national-belöning. Efter regentskiftet 1844 lät emellertid
J. utnämna sig till talman vid de två följ,
riksdagarna. — Litt.: Biogr. av A. Härnelius
(1926). [E.Ths]B.
Jansson, Erik, sektstiftare (1808—50), se
Erik-Jansismen.
Jansson, Gustaf, ingenjör, metallurg (1850
—1934), genomgick Filipstads bergsskola 1872—
73, anställdes vid
Le-sjöfors bruk 1874, vid
stålverk i USA 1877
och blev chef för den
metallurgiska avd. vid
Munkfors bruk 1880
samt var
överingenjör där 1885—1930.
Genom förbättringar
av martinprocessen
och särsk. genom
utveckling av
metoderna för kallvalsning
av stål gjorde J. en
betydande insats i
den svenska
järnhan
teringens utveckling. Han erhöll 1921
Jernkon-torets belöningsjetong i guld. IS.
Jansson, Karl August, metodistpastor (1854
—1933), en av den svenska metodistkyrkans
ledare, rektor för metodisternas teologiska skola i
— IO2I —
— 1022 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
