Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Geologi och terrängförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
av vittringsprodukterna sker så snabbt, att
för-vittringsskorpan på de flesta ställen är mycket
tunn, vilket också delvis har sin orsak i de branta
bergssluttningarna, där jordskred äro ofta
förekommande. Floderna äro utan betydelse för
samfärdseln men utnyttjas vid bevattningen av
risodlingarna och som kraftkällor. På de höjda
diluviala och äldre alluviala terrasserna ha
floderna uteroderat djupa kanjoner, från vilka
vattnet icke kan ledas upp, varför dessa terrasser
äro utan betydelse för jordbruket. I sitt nedre
lopp ligga i gengäld floderna högre än den
omgivande terrängen på gr. av det material, som
avlagras i flodbädden. Trots sin ringa
utsträckning (c:a 50,000 km2 el. ung. motsv. Jämtlands
läns areal) bebos emellertid flodslätterna av icke
mindre än c:a 70 mill. människor. —
Hok-k a i d o s oregelbundna form har sin grund i
öns invecklade geologiska uppbyggnad, ön är
knutpunkt för två bergsystem, som skära
varandra i sned vinkel. Den ö. delen har kedjor
med samma strykningsriktning som Kurilerna,
och bergen tillta i höjd mot mitten av ön, där
vulkanen Nutapkaushpe når 2,345 m.
Berggrunden består av sedimentbergarter och trakyt. V.
om floden Ishikaris dalgång ligger ett område,
där vulkaniska bildningar spela stor roll. Här
finnas några relativt stora sjöar, Toja ko och
Shikots ko. Den vulkaniska zonen upphör vid
Uchurabukten och lämnar plats för ett
bergsystem, som fortsätter på n. Honshu och i
vilket paleozoiska sedimentbergarter ingå som ett
viktigt led. — Honshu (Hondo) har också ganska
komplicerad struktur. Längs hela öns längdaxel
sträcker sig en kraftig, tektonisk sänkningszon,
vilken längst i v. ger sig till känna som
Japanska innanhavet (Seto Uchi umi) men
fortsätter genom hela ön till Ishikari-dalen på
Hok-kaido, varvid ön tektoniskt delas i en ytterzon
(i ö.) och en innerzon (i v.). På n. Honshu
bildar denna depressionszon en rad långsträckta
sänkor, som avgränsa en ö. bergskedja och två
v. parallella kedjor. Den ö. kedjan har karaktär
av en serie höjda, överstjälpta och sönderskurna
platåer, uppbyggda av granit, paleozoiska och
mesozoiska sedimentbergarter. Högsta partiet
ut-göres av Kitakami-bergen, vilka i Hayachine nå
en höjd av 1,996 m. Det största låglandsområdet
är Sendai-dalen (1,800 km2) med staden Sendai.
Centralkedjan bildar långsträckta, kupolformade
berg med veckningsstruktur längs kanterna och
består av yngre sedimentbergarter med en kärna
av gnejs och granit, allt täckt av vulkankäglor.
Bland vulkanerna kan nämnas Bandai san (1,964
m) vid n. kanten av Inawashiro-sjön. S. om
denna sjö ligger kring staden Nikko ett av J:s
naturskönaste områden med talrika vulkaner,
däribland den heliga vulkanen Nantai san (2,483
m), branta bergsluttningar, sjöar och vattenfall.
Den v. kedjan är betydligt lägre och innesluter
mot Japanska havet några bäckenartade
låg-landsområden, varav en del äro uppfyllda av
vulkaner. Berggrunden består av skiffrar och
äldre sedimentbergarter, och höjden ö.h. är på
de flesta ställen täml. ringa. Högst är vulkanen
Chokai san (2,123 m) på c:a 390 n.br. På mell.
Honshu ligger kring Tokyo J:s största låglands-
område, Kwantoslätten (13,000 km2), som bebos
av över 15 mill. människor. Den är en
fortsättning på den tidigare omtalade
depressions-zonen genom n. Honshu. V. om denna ligger
Fuji-zonen, ett utomordentligt vulkanrikt,
tektoniskt sänkningsfält, även kallat Fossa magna
(”stora graven”), som genombryter Honshu från
Stilla havet till Japanska havet. Mellan de
talrika vulkanerna skjuta lågt liggande slätter in.
Fuji-området hör till de trakter, där
terrängförhållandena minst äro till hinders för
samfärdseln. Till de mest kända vulkanerna höra,
förutom Fuji med den jämna, snötäckta toppen
(3,778 m), den vesuviusliknande Asama yama
(2,494 m), Yatsuga take (2,938 m) och Mioko
san (2,454 rn). Fossa magna står i förbindelse
med den söderifrån kommande havsryggen, som
markeras av den långa öbågen Boninöarna. På
v. Honshu vidtar åter zonindelningen från n.
Honshu. Ytterzonen sträcker sig från Fossa
magna mot s.v., avbrytes av en sänka med
Ise-noumibukten, men fortsätter på halvön Kii och
v. om Kii-sundet på den angränsande ön
Shi-koku. Berggrunden består huvudsaki. av
kristallina skiffrar och äldre sedimentära bergarter,
medan graniter och yngre eruptivbergarter äro
sällsynta. Vulkanisk verksamhet förekommer
i större utsträckning blott vid gränsen till
Fuji-zonen. De högsta topparna, ss. Shirane san (3,150
m) och Akaishi yama (3,093 m), bestå av
paleozoiska bergarter. Mittzonen är närmast
Fuji-zonen rik på vulkaner, däribland Ontake (3,185
m), men längre mot v. upphör
vulkanverksamheten, bergshöjderna minska starkt, och i stället
vidtar en serie sänkningsområden, inom vilka
ligga Biwasjön och flera av J:s viktigaste
lågländer, ss. Nobi-slätten (1,800 km2) med staden
Nagoya och Kinai- el. Settsu-slätten (1,250 km2)
med städerna Kyoto, Osaka och Kobe. Till
sänk-ningsområdet höra också den serie av bäcken,
som tillsammans bilda Japanska innanhavet.
In-nerzonen börjar på halvön Noto hanto. Den
har endast enstaka vulkaner, t.ex. Haku san
(2,640 m), och består mest av sönderskurna
platåer. Då granit är vanligt förekommande,
påträffar man här rundade landskapsformer med
mellanliggande tektoniska dalar. — S h i k o k u
har enstaka vulkantoppar, ingen dock i
verksamhet. Karakteristiska äro de många skogklädda
bergryggarna, skilda åt genom uppodlade dalar.
— K y u s h u har samma komplicerade struktur
som Hokkaido, i det att på denna ö mötas två
öbågar, Honshu-bågen och Riu-kiu-bågen. Detta
har förorsakat uppkomsten av de talrika små
sänkningsfält, som skapat kustens många
bukter, och den vulkaniska verksamheten är
betydande. Detta gäller i sht den n. delen av ön, som är
en fortsättning på Japanska innanhavet. I n.ö.
ha kedjorna ännu samma sträckning som på
Honshu, medan de i s. gå från n. till s. och
fortsätta i Riu-kiu-öarna. öns största
låglands-område är Tsukushi-slätten (1,200 km2) med
staden Kurume. — R i u-k i u-ö a r n a bilda en
båge av samma typ som Honshu-bågen, dock
har här skett en sänkning, så att endast de
högsta topparna resa sig ur havet. Även här
kan man särskilja två zoner, en v. vulkanzon
— 1033 —
— 1034 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
