Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
Restaurationen. Begynnande
imperialism (jfr karta vid Asien, sp. 528).
Efter shogunatets avskaffande hade den
månghundraåriga dualismen i styrelsen upphört och
makten koncentrerats i kejsarens hand. Den
period, som nu började, går också under
namnet ”den kejserliga restaurationen”. Den nye
kejsaren Mutsuhito (1867—1912) var dock
vid trontillträdet endast 14 år, och de verkliga
makthavarna voro och förblevo de klaner, som
stodo bakom revolutionen, främst Satsuma och
Choshu. Det var de, som besatte det statsråd, som
upprättades 1868 efter kinesiska förebilder. S.å.
utfärdades en kejserlig proklamation, som
garanterade yttrandefrihet och säkrade alla
samhällsklassers rättigheter. Föråldrade former skulle
undanröjas och en ny ordning byggas upp, sedan
man inhämtat kunskaper från olika håll i världen.
Det kejserliga periodnamnet blev i enlighet
härmed Meiji (upplyst styrelse). Residenset flyttades
till Edo, som omdöptes till Tokyo (den östra
huvudstaden). — De närmaste årtiondena
kännetecknas av ett intensivt reformarbete på alla
områden, militärt, ekonomiskt, kulturellt och socialt.
Ledarna voro en grupp yngre riddare av de
segrande klanerna, bland dem Okubo, Saigo, Kido,
Ito, Inoue, Okuma och Itagaki. Målet var att
omdana den efterblivna feodalstaten till en
modern stat. Bl.a. måste den feodala organisationen
ersättas med en statlig förvaltning och erforderliga
skatter införas. De besegrade feodalherrarnas län
kunde utan vidare indras, och de övriga överlätos
mot ett årligt underhåll till staten, som i gengäld
skulle underhålla länsfurstarnas samuraier.
övergången underlättades av att länsfurstarna till en
början fingo styra sina distrikt som guvernörer.
De årliga pensionerna till länsfurstar och
riddare utgjorde emellertid en svår belastning för
statskassan — riddarna beräknas ha uppgått till
ej mindre än 400,000. 1873 försökte man utbyta
pensionerna mot en rätt låg engångssumma i
statsobligationer, vilket 1876 blev obligatoriskt.
Till en del placerades det sålunda lösgjorda
kapitalet i industri- och affärsföretag. Den stora
massan samuraier ägnade sig dock åt den statliga
förvaltningen. Särsk. blev militärtjänsten av
betydelse under den starka upprustning, som ägde
rum. 1872 infördes allmän värnplikt, och hären och
flottan organiserades efter europeiska förebilder.
1871 avsändes en stor ambassad till USA och de
europeiska länderna för att utverka revision av
de ingångna traktaterna. Främst gällde det att
upphäva de för J. förödmjukande
exterritorialrät-tigheterna och ändra de oförmånliga tulltarifferna.
Några resultat uppnåddes dock ej; J. ansågs
fortfarande alltför efterblivet, särsk. dess lagstiftning
och rättsväsen. Missnöjet häröver jämte oenighet
om utrikespolitiken ledde under 1870- och
1880-talen till åtskilliga slitningar och regeringskriser,
bakom vilka också låg missnöjet över
Satsuma-och Choshu-klanernas övervälde. Bl.a. drogo sig
målsmännen för en aktiv utrikespolitik, Saigo,
Itagaki och Okuma, ur regeringen. Den förre
organiserade på 1870-talet en reaktionär
upprors-rörelse i Satsuma, stödd på de missnöjda
samu-raierna, vilken dock 1877 kuvades av
regeringstrupperna. De två senare närmade sig däremot
de radikala riktningarna och organiserade
aktioner för en författning efter engelska mönster.
Regeringens ledande kraft, den västerländskt skolade
Ito, tog emellertid själv författningsarbetet om
hand. Förberedande åtgärder vidtogos: 1884
infördes en pärsinstitution efter engelska förebilder,
1885 omorganiserades regeringen med
departementschefer och en statsminister — den förste
blev Ito —, och 1888 företogs en
kommunalför-valtningsreform, varjämte ett statsråd upprättades,
motsv. det engelska Privy Council. Följ, år
pro-mulgerades författningen, och 1890 kunde den
första riksdagen samlas. — Författningen var
modellerad på den preussiska av 1850 och hade
en starkt konservativ prägel. Riksdagen bestod
av två hus, ett överhus med självskrivna
(furstliga och adliga) och för livstid utsedda medl.,
samt ett underhus, valt enl. hög census, vilket
kunde upplösas av kejsaren. Ministrarna voro endast
ansvariga inför kejsaren. Krigs- och sjöministrarna
kunde i militära frågor rådpläga med kejsaren utan
den övriga regeringens hörande. 1898 bestämdes,
att innehavare av krigs- och sjöministerämbetena
skulle vara generaler, resp, amiraler. Regeringen
kunde genomföra en budget även mot riksdagens
vilja och, då denna ej var samlad, utfärda edikt med
laglig kraft. Förutom de nämnda organen fanns
ett i författningen icke omnämnt råd, kallat genro
(de stora gamla), bildat av kejsarens
förtroendemän från den stora reformperioden, som särsk. vid
regeringsbildningar spelade en betydelsefull roll.
När den oligarkiska regeringen ställdes inför
riksdagen, mötte den stark opposition. De
oppositionella kretsarna voro inbördes splittrade —
en liberal grupp leddes av Itagaki och en
konservativ-liberal av Okuma — men överensstämde i
kravet på ökat inflytande för riksdagen.
1890-talets första år fylldes av förbittrade strider och
täta riksdagsupplösningar. Regeringen, ledd av
Ito och den med militärkretsarna nära lierade
Yamagata, övergav i detta läge sin tidigare
återhållsamma utrikespolitik och slog in på mera
aggressiva banor. — Kontakten med
västerlänningarna hade framkallat en nationalistisk
strömning, som redan tidigt strävade efter en japansk
hegemoni i Östasien. Så länge regeringen var
upptagen av det inre organisationsarbetet, blevo
dock resultaten icke så stora. I n. vände man
sig mot Sachalin och Kurilerna, där emellertid
också Ryssland hade intressen att bevaka. I ett
fördrag 1875 måste J. avstå från Sachalin men
tillerkändes Kurilerna. I s. besattes Boninöarna
1876 och de av Kina och J. omstridda
Riu-kiu-öarna 1879. Huvudmotsättningen kom dock att
gälla Korea, som stod under kinesisk överhöghet
men länge utgjort ett mål för J :s expansion. På
1870-talet hade Ryssland trängt fram till Koreas
nordgräns, varför det blev angeläget för J. att
förekomma en fortsatt rysk expansion söderut.
Regeringen var dock länge återhållsam och nöjde
sig 1876 med att framtvinga ett avtal med Korea,
som gav J. exterritorialrättigheter samt tillträde
till vissa hamnar. De japanska intressena i landet
bevakades därefter av en resident, som med stöd
av de radikala kretsarna motarbetade det kinesiska
inflytandet, som var starkt vid hovet och hos de
konservativa. Under 1880-talet förvärrades de inre
— 1045 —
— 1046 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
