Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
motsättningarna i Korea, vilket gav både J. och
Kina anledning att ditsända trupper. 1885 slöts
dock ett fördrag i Tientsin, enl. vilket båda parter
skulle dra tillbaka sina trupper. Icke desto mindre
ingrep Kina militärt, när det 1894 utbröt uppror
i Korea. Den japanska regeringen förmodades
vara helt upptagen av sina parlamentariska
svårigheter. Stödd av folkopinionen utnyttjade den
emellertid tillfället och inledde direkta
krigshandlingar. Kina kunde icke motstå J :s modernt
utrustade krigsmakt och nödgades 1895 sluta fred
i Shimonoseki. Det måste erkänna Koreas
självständighet, avträda Formosa med Pescadorerna
och Liaotunghalvön i s. Manchuriet med de
befästa hamnarna Port Arthur och Dairen samt
dessutom erlägga krigsskadestånd.
De japanska framgångarna hade överraskat
stormakterna, särsk. Ryssland, som såg sina
egna expansionsplaner korsade. Jämte Tyskland
och sin bundsförvant Frankrike intervenerade
det i Tokyo och förmådde J. att mot ytterligare
skadestånd avstå från Liaotunghalvön. Under de
följ, åren utverkade stormakterna arrendehamnar
och vidsträckta koncessioner i Kina.
Lejonparten tog Ryssland, som bl.a. fick arrendera
Liaotunghalvön med dess hamnar samt anlägga
järnvägar i Manchuriet — den östmanchuriska
linjen fram till Vladivostok och en bibana ned
till Port Arthur. Dessutom började Ryssland
vinna insteg i Korea, som J. efter freden
betraktade som sin intressesfär. — Redan det
ursprungliga fredsslutet 1895 hade väckt missnöje
inom J:s nationalistiska kretsar, vilkas förbittring
ytterligare stegrades av den följ, ogynnsamma
utvecklingen. Oviljan riktades främst mot
Ryssland, som överallt korsat J :s planer. De
växlande Satsuma- och Choshu-regeringarna kunde
därför genomdriva stora rustningsanslag,
varjämte militärernas inflytande ökades genom den
nu införda bestämmelsen om de militära
krigs-och sjöministrarna. Den väntade kraftmätningen
med Ryssland förbereddes även genom
diplomatiska aktioner. 1894—99 erhöll J. full
likställighet med de europeiska makterna genom en rad
fördrag, som upphävde exterritorialrättigheterna
och reviderade tullsatserna. 1902 lyckades man
uppnå allians med England, som likaledes kände
sig hotat av Rysslands framträngande i Asien.
De båda makterna skulle vidmakthålla status quo
i Östasien, varjämte de garanterade Englands
speciella intressen i Kina och J:s i Korea. Om
en av dem i krig med annan makt angreps av
ytterligare makter, skulle den andra komma till
hjälp. Därmed var J. garderat mot ett
upprepande av 1895 års samfällda aktion. Det inledde
sedan förhandlingar med Ryssland för att om
möjligt nå en överenskommelse, som erkände de
japanska intressena i Korea och de ryska i
Manchuriet. Ryssland tillbakavisade emellertid
de japanska förslagen. I febr. 1904 avbrötos
förhandlingarna, varefter J. utan krigsförklaring
företog ett överraskande angrepp på den ryska
krigshamnen Port Arthur. I kriget (se
Ryskjapanska kriget) hade J. till en början stora
framgångar, medan Ryssland på gr. av de långa
avstånden och den snart utbrytande inre oron
hade svårt att göra sin överlägsenhet gällande.
J. å sin sida hade hårt ansträngt sina finanser.
Båda parter voro därför benägna för fred, när
president Th. Roosevelt hösten 1905 erbjöd sig
att medla. I freden i Portsmouth erkände
Ryssland J:s intressen i Korea, överlät sitt arrende
av Liaotunghalvön och sina järnvägar och
gruvor i s. Manchuriet samt avträdde s. Sachalin.
Vidare stadgades enl. amerikanska önskemål, att
båda parter skulle dra sina trupper tillbaka från
Manchuriet, som under kinesisk suveränitet
skulle stå öppet för alla nationer.
Från rysk-japanska kriget till
aktionen i Manchuriet 1931. Segern över
Ryssland medförde en enorm stegring av J :s
prestige. Dess stormaktsställning var nu
allmänt erkänd, vilket bl.a. kom till uttryck, när
alliansen med England förnyades 1905 och nu
stadgade skyldighet att bistå även vid angrepp
av en fiende. Den följ, utvecklingen fram till
nederlaget i 2:a världskriget går i den japanska
imperialismens tecken med hegemoni i Östasien
och Stilla havet som mål. Till en del har denna
utveckling sin förklaring i
befolkningsförhållandena och i vissa ekonomiska och politiska
faktorer. — Vid 1800-talets mitt beräknas J :s
befolkning ha uppgått till 30 mill., 1893 var den
41 mill., 1938 72 mill. och ökades då med c:a 1
mill. årl. Det intensiva jordbruket och den
uppblomstrande industrien kunde icke uppta hela
denna enorma befolkningsökning, varför behovet
av utvandringsområden gjorde sig gällande.
Industrien åter hämmades av råvarubrist; J. led
bl.a. brist på järn, stål, olja och bomull, råvaror,
som funnos i Kina och Ostindien. Även detta
utgjorde ett incitament till erövringspolitiken.
Å andra sidan arbetade den japanska industrien i
hög grad för export, framför allt av textilier
och järnmanufaktur, och var därför känslig för
de avsättningssvårigheter, som krigstider förde
med sig. En stor del av J :s handel och industri
kontrollerades av fyra ledande finanshus, Mitsui,
Mitsubishi, Sumitomo och Yasuda, det s.k.
Zai-batsusystemet. De hade gynnats och utnyttjats
av staten under uppbyggnadsperioden och då
grundlagt sin sedan alltmer dominerande
ställning. — Till skillnad från de stora finanshusen,
som sågo utrikespolitiken från ekonomisk
synpunkt och därför ibland bromsade upp militära
aktioner, voro militärkretsarna alltigenom
aggressivt inställda. Ända fram till i:a världskriget
dominerades armén av Choshu- och flottan av
Satsuma-samuraierna. Senare började armén
demokratiseras, officerskåren rekryterades i allt
större utsträckning från den skuldsatta och hårt
tyngda jordbruksbefolkningen och kom även
härigenom i motsatsställning till finanshusen.
Militärledningens inflytande var i regel mycket
stort, och genom sina representanter i
regeringen, krigs- och sjöministrarna, som
statsministern icke kunde kontrollera, hade den
möjlighet att driva politik på egen hand. En viss
rivalitet gjorde sig emellertid gällande mellan
armé- och flottkretsarna. Flottan, vars ledning
fortfarande rekryterades från högre sociala skikt,
var mera fri från den fanatism, som utmärkte
armén, och tog ofta avstånd från dennas
aktioner. Nära militärkretsarna stodo en rad
patrio
— 1047 —
— 1048 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
