Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
drag reglerade storleken av stormakternas
flottor, för England, USA och J. enl. proportionen
5:5:3. I ett särskilt fördrag med Kina måste
J. samtidigt mot ekonomiskt vederlag avstå från
sina besittningar på Shantunghalvön.
Under efterkrigsåren satt f.f.g. en rent
parlamentarisk ministär under Seiyukais ledare Hara
(1918—21). Kort före Washingtonkonferensen
mördades han på anstiftan av de chauvinistiska
kretsarna, som motsatte sig den eftergiftspolitik
han slagit in på. Denna fullföljdes dock under
trycket av de utrikespolitiska och finansiella
svårigheterna även av de följ, ministärerna, till en
början byråkratiska men från 1924 ånyo
partiregeringar av omväxlande Seiyukai och
Kensei-kai. Under denna tid inträffade den svåra
jordbävningen 1923, som ödeläde Tokyo och
Yokohama och länge återverkade på det ekonomiska
livet. 1925 infördes allmän rösträtt för män, en
reform, som de styrande dock neutraliserade
genom undantagslagar mot kommunistisk och
statsfientlig verksamhet. Militären, som
diskrediterats genom den förfelade sibiriska
expeditionen, spelade under denna tid mindre roll. I
stället var det de stora finanshusen, som bakom
kulisserna dirigerade politiken, och de satte sig
bestämt emot alla utrikespolitiska äventyr. J:s
kinapolitik var därför ganska måttfull, särsk.
under utrikesminister Shideharas tid 1924—27.
Det ingrep till en början ej heller i det kinesiska
eningsverket under Chiang Kai-shek. 1927 kom
emellertid en aggressiv seiyukaiministär till
makten under general Tanaka (1927—29), som i det
s.k. Tanakamemorialet drog upp riktlinjer för
en aktiv kinapolitik. J. försökte nu hindra Chiang
Kai-sheks offensiv mot Nordkina genom att
ånyo besätta Shantunghalvön och gjorde
samtidigt sina intressen gällande i Manchuriet. Dess
härskare Chang Tso-lin hade tidigare samarbetat
med J. men sedan börjat visa sig självständig
och bl.a. byggt egna, med de japanska
konkurrerande järnvägar. J. kunde dock icke hindra,
att Chiang Kai-shek och hans förbundna även
bemäktigade sig Nordkina, som utrymdes av
Chang Tso-lin, vilken därefter 1928 föll offer för
ett attentat i Manchuriet, efter allt att döma
anstiftat av japanska militärer. I J. hade under
tiden uppstått stark opposition mot regeringens
militaristiska politik. 1929 kom kenseikaipartiet,
som 1927 omorganiserats i liberal riktning under
namnet Minseito, till makten under Hamaguchi
med Shidehara som utrikesminister.
Utrikespolitiken länkades ånyo in på mera återhållsamma
banor. Vid nedrustningskonferensen i London
1930 slöt J. en överenskommelse med USA och
England om att begränsa flottrustningarna, över
huvud var regeringen återhållsam i fråga om
militära utgifter och sökte genom en deflationistisk
politik övervinna den världsomfattande depression,
som bröt in o. 1930. Krisen ledde bl.a. till
sjunkande priser på silke, vilket hårt drabbade den
japanska bondeklassen. Dess intressen brukade
tillvaratas av armén och seiyukaipartiet, som
även i övrigt voro starkt missnöjda med
regeringens återhållsamma politik. Även den
traditionellt minseitovänliga flottan hade irriterats av
1930 års flottavtal
Imperialismens årtionde 1931—41.
Det hopade missnöjet kom 1931 till ett
dramatiskt utbrott i Manchuriet, där J. innehade
Liao-tunghalvön och den sydmanchuriska järnvägen
med tillhörande koncessioner och affärsföretag.
Särsk. inom japanska militärkretsar hade man
alltmer börjat räkna med det ännu ganska
folk-tomma landet som ett lämpligt fält för japansk
bosättning, samtidigt som det genom sina rika
råvarutillgångar, bl.a. järn, kol och bomull,
säkrade J. erforderliga råvaror. Manchuriet
behärskades nu av Chang Tso-lins son, Chang
Hüe-liang, som samarbetade med Chiang Kai-shek
och fortsatte sin faders antijapanska politik. I
sept. 1931 skred den japanska Kwantung-armén
i s. Manchuriet till aktion på egen hand och
besatte inom kort hela landet. Initiativtagare
synas ha varit en grupp extremistiska officerare
med dåv. överste Doihara i spetsen. Den
japanska regeringen, som nu leddes av Wakatsui,
sedan Hamaguchi fallit offer för ett attentat,
sökte först bilägga konflikten men kunde icke
behärska situationen och måste avgå i dec. Den
ersattes av en seiyukaiministär under Inukai
med en av de ledande militärerna, general Araki,
som krigsminister. — Aktionen i Manchuriet hade
företagits vid en tidpunkt, då den ekonomiska
depressionen gjorde det svårt för övriga makter
att ingripa. Kina drog frågan inför Nat. förb.,
som tillsatte en undersökningskommission under
Lord Lytton. J. konsoliderade under tiden sitt
välde i Manchuriet, vilket 1932 organiserades som
en till namnet självständig stat, kallad
Manchu-kuo, med den siste kinesiske kejsaren Hüan-tung
(Pu-i) som regent, senare kejsare. Samtidigt
besvarade J. bojkotterna i Kina mot japanska
varor genom att besätta Shanghai, som dock
inom kort evakuerades under påtryckningar från
USA. över huvud intog den amerikanske
utrikesministern Stimson under dessa år en mycket
fast hållning mot J. och hindrades endast av
Englands vägran att delta från mera direkta
aktioner. I slutet av 1932 framlade
Lyttonkom-missionen sin för J. ogynnsamma rapport, som
godtogs av Nat. förb. och USA, vilka vägrade
erkänna den nya staten Manchukuo. J. utträdde
då ur Nat. förb., där det innehaft en av de
permanenta rådsplatserna. 1933 besatte de japanska
trupperna även provinsen Jehol, som införlivades
med Manchukuo, och trängde vidare in i
Nordkina. Den kinesiska regeringen måste då sluta
vapenstillestånd och upprätta en demilitariserad
zon ung. längs den kinesiska muren.
I J. hade under tiden militärledningen vidgat
sitt inflytande. 1932 organiserade patriotiska
sammanslutningar en rad attentat och politiska
mord. Bl.a. mördades Dan, en av cheferna för
Mitsuikoncernen, och slutl. även statsministern
Inukai, vars ekonomiska politik ansågs alltför
eftergivande för finanshusen. Regeringen, som då
måste avgå, kom att bli den sista verkliga
partiregeringen före kapitulationen i 2:a världskriget^
De följ, ministärerna dominerades av
icke-politi-ker, främst av militärkretsarna. Finanshusen
hade förlorat sin makt, och de politiska instanserna
trängdes mer och mer tillbaka. Endast den siste
genromedlemmen, furst Saionji, bevarade
fortfa
— 1051 —
— 1052 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
