Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
rande ett visst inflytande till sin död 1940. 1932
—34 var amiral Saito och 1934—36 amiral Okada
statsminister. Båda voro äldre, moderata
statsmän, men de måste i regel foga sig efter
militärledningen, som fram till 1933 representerades
av den aggressive Araki som krigsminister och
senare av general Hayashi, vilka båda
genomdrevo stora rustningsanslag. Utrikesminister var
från 1933 Hirota, som likaledes var målsman för
en stark kinapolitik och i en programförklaring
1933 krävde ett politiskt och ekonomiskt
samgående mellan J., Manchukuo och Kina med
uteslutande av andra makter och front mot
kommunismen. 1934 uppsade J. de 1936 utgående
flottavtalen från Washington- och
Londonkonferenserna och var nu oförhindrat att upprusta
även till sjöss. 1935 förmåddes Sovjetunionen att
sälja den östmanchuriska järnvägen och därmed
avveckla sina intressen i Manchuriet. S.å. skred
den japanska armén till aktion i Inre Mongoliet
och Kinas nordligaste provinser, där man sökte
bilda en särskild stat i anslutning till Manchukuo.
Den kinesiska regeringen, som var upptagen av
kampen mot de inhemska kommunisterna, var
till en början undfallande men slog slutl. in på
en fastare linje under intryck av den upphetsade
antijapanska stämningen. Genom att utnyttja
motsättningen mellan Kwantung-armén i
Nord-kina och regeringen i Tokyo lyckades den i slutet
av året omintetgöra de japanska planerna. Ett
försök följ, år att med manchuriska trupper
fortsätta framryckningen i Inre Mongoliet
tillbaka-slogs. — 1935 års händelser hade uppenbarat
de motsättningar, som trots militärernas
inflytande gjorde sig gällande inom den japanska
ledningen. Det var icke blott en motsättning
mellan militärer och politiker utan också en
motsättning inom armén själv mellan dess äldre
ledare och en krets yngre, starkt chauvinistiska
och redan nu fascistiskt anstrukna officerare, som
dominerade Kwantung-armén. I febr. 1936
urladdades denna motsättning i en formlig revolt
i Tokyo, där en grupp extremister besatte
regeringsbyggnaderna och åiördade flera misshagliga
politiker och äldre militärer, bl.a. den förre
statsministern Saito. Revolten slogs ned men ledde
till en regeringsombildning under Hirota, vars
ministär hade en mer militaristisk prägel än de
föregående, trots att årets val hade givit
minseito-partiet majoritet. Följ, år kom en likartad
regering under general Hayashi till styret, den första
med en aktiv general som statsminister. Båda
regeringarna hade svårigheter med underhuset,
som trots upplösningar och nyval vägrade godta
den enorma militärbudgeten. Utrikespolitiskt
inledde J. under dessa år en nyorientering genom
den i nov. 1936 slutna antikominternpakten med
Tyskland.
I maj 1937 avgick regeringen Hayashi, varefter
en ny bildades av den högättade furst Konoye,
som åtnjöt förtroende inom alla läger, även på
militärt håll. Som utrikesminister återinträdde
Hirota. Kort därefter tog J. på nytt upp
offensiven i Kina. Erövringen av Manchuriet och de
nordkinesiska provinserna hade inom de
chauvinistiska kretsarna endast betraktats som ett steg
på vägen till herraväldet i Östasien. J. hade
vis
serligen investerat stora summor i Manchuriet
och starkt utvecklat dess industri och gruvdrift.
Någon nämnvärd japansk bosättning hade dock
icke kommit till stånd, och icke heller hade man
kunnat trygga den japanska industriens herravälde
på den kinesiska marknaden. Det kinesiska
motståndet hade hårdnat, fast det ännu försvagades
av inbördeskriget mellan nationalistregeringen och
kommunisterna. Våren 1937 ägde emellertid en
uppgörelse rum i det uttalade syftet att etablera
en enig front mot J. Detta angavs som en av
orsakerna, när Kwantung-armén efter ett
intermezzo vid Peking i juli 1937 skred till allmän
offensiv. De japanska trupperna besatte inom kort
hela n.ö. Kina och avancerade från Shanghai inåt
Yangtse-dalen. Se vidare Kinesisk-japanska kriget
1937—45- I J- lyckades Konoye i sept. 1937 och
i jan. 1938 genomdriva mobiliseringslagar, som
gåvo regeringen diktatorisk makt över industrien
och det ekonomiska livet. — Under dessa år
fullföljdes J:s utrikespolitiska nyorientering genom
Italiens anslutning till antikominternpakten i nov.
1937. Genom den sålunda etablerade axeln
Berlin—Rom—Tokyo hade J. vunnit utrikespolitiskt
stöd. Främst riktades pakten mot Sovjetunionen,
för vilken J :s framträngande i Kina och Inre
Mongoliet innebar ett allvarligt hot. Det
resulterade också i ett närmande mellan Sovjetunionen
och Kina, manifesterat av en
nonaggressions-traktat 1937. Sovjetunionen företog omfattande
säkerhetsåtgärder längs hela gränsen, där
upprepade intermezzon ägde rum, de allvarligaste
1938 och 1939. De bilades emellertid, då
Sovjetunionen var alltför upptagen av situationen i
Europa för att kunna gå till aktion i ö. — Även
övriga stormakter berördes av J :s frammarsch.
Särsk. England och USA hade viktiga intressen
att bevaka i Kina och i Stilla havet. Flera
intermezzon inträffade, bl.a. då den amerikanska
kanonbåten ”Panay” i dec. 1937 sänktes på
Yangt-se-floden. I juni 1939 inledde J. en långvarig
blockad av de engelska och franska
koncessionerna i Tientsin. Andra motsättningar uppstodo
på gr. av den ekonomiska och materiella hjälp,
som den kinesiska regeringen erhöll från USA
och England och som, då J. behärskade kusten,
måste gå över Franska Indokina och längs den
nu byggda Burmavägen.
I jan. 1939 avgick Konoye som statsminister men
kvarstod på en annan post i den nya regeringen
under den fascistiskt orienterade Hiranuma, som i
än högre grad än Konoye ansågs vara militärernas
man. Den japanska politiken fick emellertid ett
allvarligt slag genom den tysk-ryska
nonaggres-sionspakten i aug. 1939. Hiranumas regering måste
avgå och följdes av två kortlivade ministärer
under Abe och Yonai, som intogo en mindre
deciderad hållning. Trots framgångarna hade kriget i
Kina blivit en besvikelse för J. genom det
hårdnackade kinesiska motståndet, som fortsatte, även
sedan huvudstaden Nanking erövrats, då Chiang
Kai-sheks regering överflyttade till Han-kou
och senare Chung-king i inlandet. Ekonomiskt
hade det blivit förödande genom de dryga
militärutgifterna och svårigheten att utnyttja det
krigshärjade landet. Under våren 1940 etablerade
J. en kinesisk lydregering i Nanking under en
— 1053 —
— 1054 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
