Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Litteratur - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
gons fotspår gick K e m o-n o-C h o m e i (d. 1216)
med skissboken ”Hojoki” och munken K e n k o
Hoshi (d. 1350) med ”Tsure-dzure-gusa”.
Under samma period, slutet av 1300-talet till slutet
av 1500-talet, skapades J:s äldsta dramatik, de
s.k. ”No”, mestadels författade av munkar, mytiska
el. gammalhistoriska motiv, behandlade i
omväxlande talade och sjungna monologer och dialoger
av kostymerade skådespelare på en dekorationslös
scen, med körsång och musik. Under
Tokugawa-tiden (från 1600) uppblomstrade å ena sidan en
lärd litteratur, å andra sidan en vidlyftig
folklig litteratur. Den förra hade två
huvudriktningar. Dels var det s.k. Kangakusha, ”kinalärde”,
som spredo konfucianska ideal och ställde den
japanska överklassen starkt i den kinesiska
tankevärldens bann, särsk. den s.k. Sung-filosofiens (se
Kina, litteratur). Pionjären var här Fujiwara
S e i k w a (d. 1619), följd av Hayashi Razan,
även kallad D o s h u n (d. 1657), Kaibara E
k-k e n (d. 1714) och framför allt Arai
Hakuse-k i (d. 1725). Dels var det de s.k. Wagakusha,
”japanlärde”, som forskade i forntidens språk och
litteratur och strävade efter en renässans av rent
japanska ideal och en frigörelse från allt kinesiskt
— både buddistiskt och konfucianskt.
Uppslags-givare voro här munken K e i c h u och K i t
a-mura Kigin (d. 1701); de största stjärnorna
voro Kamo Mabuchi (d. 1769), Motoori
N o r i n a g a (d. 1801) och Hirata A t s u t
a-ne (d. 1843). Den folkliga litteraturen åter hade
som sina främsta representanter Ibara S a i
k-w a k u (d. 1693), förf, till talrika skisser,
noveller och sedeskildringar; Kiseki (d. 1736) och
Jisho (d. 1747), naturalistiska berättare; C h
i-k a m a t s u Monzaemon (d. 1724), otroligt
uppburen dramatisk förf, (främsta verk
”Koku-senya Kassen”, ”Koxingas drabbningar”); Santo
Kyoden (d. 1816), diktare av erotiska visor;
och framför allt Kyokutei Bakin (d. 1848),
förf, till en rad fantastiska romaner (främsta verk
den enormt långa ”Hakkenden”, ”Berättelsen om
åtta hundar”). Även den högre poesien fick
emellertid en förnyelse under tokugawatiden, särsk.
genom de s.k. haikai, treradiga små
stämningsstycken; främste representant för denna diktart var
Matsura Basho (d. 1694). — Med den nya
tidens inbrott vid mitten av 1800-talet följde nya
litteraturströmningar. — Efter en programskrift,
som påyrkade modernare litterära grepp, av T s
u-bouchi Yuzo (1885), uppblomstrade en ny
litteratur, till en början skriven på klassiskt språk
men småningom övergående till rent talspråk (i
vetenskaplig litteratur skrives ännu i dag vanl.
klassiskt språk, med helt annan grammatik än det
talade språket); bland representanterna för den
nya tiden kunna nämnas Futabatei Shimei
(d. 1904), företrädare för programmet ”konst för
konstens skull”, Koda Roban, buddistiskt och
filosofiskt färgad, M o r i Ogin (d. 1922),
ro-manförf. men framför allt framstående översättare
(Ibsen, Andersen m.fl.), Tokutomi Roka,
sentimental skribent med stor popularitet, D o
p-p o m.fl. naturalister. Mot de senare opponerade
Natsuma Soseki (d. 1916) o.a. med
re-flexionsromaner. Bland nyare förf, framträder
särsk. Kikuchi Kan både som romanförf.,
kritiker och dramatiker. Bemärkta dramaturger
äro Kume Masa o, Nakamura Kichizo
(socialistisk tendens), Kurata Hyakuzo
(buddistisk mysticist). Efter 1 :a världskriget
framträdde en del ”proletärförf.”, bl.a. M a e d
a-gawa, Kaneko, Kobayashi och I w
a-f u j i. Under kinesisk-japanska kriget och 2:a
världskriget höllos de radikala förf, nere genom
sträng censur, men efter kapitulationen 1945 ha
proletärförf. åter gjort sig gällande. B.K.
Teater. Under direkt inflytande från den äldre
kinesiska teatern och den pantomimiska dansen
(kagura) vid rituella offerfester i J. uppstod
under 1300- och 1400-talen det s.k. no-dramat, ett
mytologiskt el. patriotiskt skådespel på
omväxlande vers och prosa med starka inslag av
körsång, musik och dans. Dess främsta förf, voro
de buddistiska prästerna Kwanami Kiyousugu
(1333—84) och dennes son Seami Motokiyu (1363
—1444). Uppförandet präglades av en ytterst
svårförståelig symbolik, sträng stilisering och stark
traditionsbundenhet. Dekorationer användes icke,
och scenväxlingen skedde genom att skådespelarna
ändrade positioner. Rekvisita kom till mycket
sparsam användning och oftast endast i
symboliskt syfte. Uteslutande manliga skådespelare
fö-rekommo, vilka uppträdde i dyrbara,
ålderdomliga kostymer och icke sällan i måleriska
masker. No-dramerna, som oftast behandla tillvarons
problem ur buddistisk synpunkt, innehålla i regel
endast två huvudroller och högst ett par
hjälp-roller. Orkestern, bestående av flöjt, puka och
ett par tamburiner, satt t.h. jämte kören el.
re-citatören, vilken hade till uppgift att kommentera
handlingen el. redogöra för den. En
egendomlighet för no-teatern är de två från parkettens
bakgrund fram till scenen löpande bryggor {hanamichi,
blomsterstigen), som tjänade till entréer för
huvudroller och folkmassor och möjliggjorde en intimare
kontakt mellan scen och salong. Åskådarna
om-gåvo på tre sidor scenen, som befann sig någon
meter ovan markytan. De måste ha varit väl
insatta i den ålderdomliga symboliken och haft en
mycket starkt utvecklad fantasi för att kunna
följa med. Likheterna med den äldre indiska
teatern äro här påtagliga. No-dramerna kunde
på gr. av sina stora krav på åskådarna
uppföras endast för den bildade klassen. Uppförandet
var ett ärftligt privilegium inom vissa familjer.
Ännu i dag spelar no-teatern en icke ringa roll
inom japanskt kulturliv, främst tack vare sin
under de senaste 80 åren allt bredare
förankring bland folket. F.n. torde i Tokyo finnas o.
18 no-teatrar, som dock icke ge mer än högst
10—12 klassiska föreställningar årl. Den äldsta
och mest berömda no-teatern är
Nishi-Hongwan-jii i Tokyo, byggd av Hideyoshi i slutet av
1500-talet, vilken teater står under regeringens direkta
beskydd som ett slags nationalhelgedom. — En
motsats till no-teatern voro de burleskt-satiriska
farserna (no-kyo-gen), vilka spelades under
mellanakterna och icke sällan karikerade de
högaristokratiska kretsarna. Till spelsättet skilde de
sig väsentligt från no-teatern genom sin naturliga
deklamation, mimik och plastik.
Ung. samtidigt med no-teatern omhuldades
ma-rionetteatern (ningyo-shibai), vilken i J. t.o.m. fick
— 1083 —
— 1084 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
