Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
litterär betydelse (se Dockteater). Den fick näml,
småningom dialogiserad text; dessa
dockteaterdramer kallades joruri och själva
teaterföreställningarna ayatsuri. Sin höjdpunkt nådde
marionettteatern med Chikamatsu Monzayemon (”J:s
Shakespeare”) och Takeda Izumo, båda o. 1700. Den
mest berömda dockteatern i J. och sannolikt en
av de äldsta i världen var den i Osaka under
ledning av Takemoto Gidayu, vilken var samtida
med Chikamatsu. Den japanska dockteaterns
inflytande har sträckt sig ända in i modern tid och
i icke ringa grad satt sin prägel på den japanska
teaterns spelstil. Många av de små dialogerna
ha översatts till engelska. Även skuggspelsteatern
åtnjöt stor popularitet i J.
En yngre, mera folklig och realistisk
motsvarighet till no-teatern är kabuki-te^tern. I sin äldsta
form härstammar den från förra hälften av
1600-talet och utgjordes till en början icke sällan av
populariserade bearbetningar av no-dramer. I
mots. till vad förhållandet var i de senare,
uppträdde först nästan uteslutande skådespelerskor i
kabuki-dramerna, något som dock snart av
moraliska skäl väckte häftigt motstånd och 1645
framtvingade ett kejserligt förbud mot kvinnor
på scenen, ett förbud, som existerat ända in på
1900-talet. Kabuki-dramatiken i den utformning
den erhöll under 1700- och 1800-talen har starkt
påverkats av marionetteatern. Ett stort antal av
dessa dramer ha historiska motiv (zidaimono).
Under namnet Kabuki Zyuhatban ha samlats 18 av
de mest berömda, och av dessa uppföras
fortfarande ett 10-tal. Kabuki-pjäserna, vilka omfatta
de mest skilda motiv och uttrycksformer,
representera ett genomsnitt av gamla japanska
tänkesätt, sedvänjor och klädedräkter. Sång- och
dansinslagen äro mycket stora. De moderna
kabuki-pjäserna, icke sällan skrivna för en särskild
skådespelare, behandla ofta samhällslivet och
var-dagstillvaron i alla dess olika aspekter. Spelsättet
har i sin starkt stiliserade form mycket gemensamt
med no-teatern. Skådespelarna, vilka äro betydligt
flera till antalet än i no-dramerna, äro här
uppställda i arkitektoniska och måleriska grupper.
Masker användas icke, men sminkningen är desto
starkare. Kostymerna äro tunga och obekväma,
och det är en svår konst att bära upp dem.
Därför få skådespelarna ofta hjälp av unga pojkar,
som smyga sig ljudlöst över scenen för att bistå
dem. De skola eg. vara osynliga och försöka
också att verka det. Kvinnorollerna i
kabuki-teatern spelas fortfarande i regel av ynglingar,
som försöka härma kvinnornas röster. Men med
2:a världskriget har även i detta hänseende följt
en uppluckring, och skådespelerskor äro numera
icke så sällsynta inom kabuki-teatern. En klassisk
teaterföreställning pågår ofta en hel dag, från
morgonen till midnatt, och omfattar vanl. flera
skådespel, upp till 5 på en dag. Den har ofta
karaktären av ett slags festspel. En kuriositet
förtjänar att nämnas i samband med japanska
teaterföreställningar förr i tiden. I anslutning till
varje teater fanns då ett s.k. ”gråtrum”, dit de
åskådare, som överväldigats av rörelse, fingo dra sig
tillbaka. Det ansågs bevisa bristande
självbehärskning, om åskådarna läto sina känslor komma till
uttryck i salongen under pågående föreställning.
Scen ur en japansk teaterpjäs.
1867—68 års politiska och sociala revolution
medförde teaterns delvisa och successiva
modernisering under västerländskt inflytande. 1909
uppfördes i Tokyo Ibsens ”John Gabriel Borkman”,
och denna händelse bröt vägen för Strindberg,
Shaw, Tolstoj, Gorki m.fl. västerländska
dramatiker. Den nuv. japanska teatern har i viss
utsträckning upptagit europeisk dekorationsteknik
och ridåsystem och t.o.m. en primitiv form av
vridscensteknik. 2:a världskriget fick ett enormt
inflytande på teatern i mera realistisk och
rationalistisk riktning. J. håller på att kasta av sig
den stelbenta klassicistiska traditionen, sannolikt
främst beroende på emancipationen från den
kejserliga makten och dess karaktär av gudomlighet
och på den amerikanska ockupationen.
Århundradens konventionalism och stilisering samt censur
och övriga former av myndigheternas inblandning
ha dödat uttrycksfriheten, varigenom icke heller
någon internationellt betydande japansk dramatik
kunnat växa fram. — Jämsides med de båda
existerande formerna av äldre japansk teater märkas
även den moderniserade (skinkoku-geki), den
moderna (shin-geki) och den europeiserade
(seiyo-geki). — Teaterintresset är mycket stort i J., men
teatern synes, åtm. för de bildade klasserna, mera
tillfredsställa åskådarnas estetiska sinne än
förmedla djupare tankar. — Den klassiska teaterns
störste skådespelare anses ha varit Ichikava
Dan-jouro (1837—1905). Teaterreformatorn Kavakami
Otojiro bör nämnas främst bland 1900-talets
centralgestalter inom japansk teater.
— 1085 —
— 1086 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
