Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japan - Film - Musik - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPAN
censuren spelade en stor roll. En film ur
efter-krigsproduktionen, som låtit mycket tala om sig,
är ”Waga shogai no kagayakaru” (Den bästa
dagen i mitt liv), ett socialt drama, som riktar sig
mot kriget, krigsprofitörerna och krigshetsarna. En
annan är ”Koban zame” (Hajens huvud) med den
berömde skådespelaren Kazuo Hasegawa i en
dubbelroll som både man och kvinna. Andra
skådespelare äro Hosokawa och Isamu Kosugi, och
bland skådespelerskor under de senare åren
märkas Hiroko Kawasaki, Hidego Takamine, Kinujo
Tanaka, Irie Takako och Setsuko Hara. Bland
regissörerna märkas Koichi, Kishi och Sadao
Ya-manaka. Den japansk-amerikanske skådespelaren
Sessue Hayakawa, berömd stumfilmsskådespelare
i Hollywood, har i olika perioder återvänt till
japansk film och teater.
Endast ett fåtal japanska filmer ha funnit vägen
utanför det direkta avsättningsområdet i Asien.
Detta förhållande har framför allt sin grund i de
västerländska folkens svårigheter att förstå
språket och de japanska symbolerna samt den
oerhörda skillnaden i psykologi och
moraluppfattning. Några goda filmer ha dock visats i USA
och Europa, bl.a. i Sverige. En av dessa var den
i tysk-japansk samverkan 1937 (premiär i
Stockholm 1939) inspelade ”När jorden brinner”, i
vilken regissören (Arnold Fanck) och fotograferna
voro tyska men övervägande antalet skådespelare
liksom även handlingen japanska. Några japanska
stumfilmer ha även visats i Sverige.
Den tekniska utrustningen i J :s filmateljéer står
sedan gammalt på mycket hög nivå och har med
amerikansk hjälp ytterligare fulländats efter
kriget. Antalet biografer var 1947 1,477, d.v.s. en
biograf på o. 47,000 inv., vilket icke ens
tillnärmelsevis svarar mot behovet. Ett omfattande
nybygge av biografteatrar planeras och fortgår
successivt. Ett stort antal biografer spela hela dagen.
Biljettprisen äro synnerligen låga. Den japanska
filmproduktionen är icke heller tillräcklig, utan
man planerar en väsentlig produktionsökning.
Filmerna äro synnerligen billiga i
framställnings-kostnader. Gagerna äro trol. de lägsta i hela
världen. Vad som ovan sagts om teatercensuren, gäller
i tillämpliga delar även om filmen. Numera är
censuren, trots en viss stränghet, jämförelsevis
liberal i fråga om erotiska scener, ett tecken på
frigjordheten och det allt större västerländska
inflytandet i J. B.Hgn.
Musiken i J. har utformats ur den gamla
inhemska tonkonsten, som genomsyrats av det
asiatiska fastlandets musik, vilken särsk. under
4—600-talen från Korea, Kina och Manchuriet fann
vägen till öriket och förde dit kännedomen om
instrument, skalor, melodier, orkesterbesättning och
musikteoretiska föreställningar. Många av dessa
element ha ända till våra dagar bibehållits rena,
så t.ex. i den kejserliga orkestermusiken (gagaku),
vars utförande sedan gammalt några få familjer
ha om hand. Eljest blevo de dock med tiden
väsentligt modifierade. Den urspr. femtoniga
melo-diken utan halvtoner (anhemitonisk pentatonik),
vars skala motsvaras av de svarta tangenterna på
ett piano, blev på ett karakteristiskt sätt
förändrad genom användning av halvtoner, överstigande
intervaller och ledtonsteg. Jämsides härmed upp-
Shamisespelande japanska.
luckrades i stor utsträckning den äldre stilens
stränga, konstfullt uppbyggda symmetri med dess
takt-, motiv- och formgruppering som
mångdubb-lingar av talet två. Typisk härför är musiken till
det ålderdomliga no-spelet, som hade sin
blomst-ringstid på 1400—1500-talen och vari enkla lyriska
partier omväxla med fritt intonerade, patetiska
talsånger. Samma sak gäller naga-uta, en omkr.
1700 uppkommen riktning inom dramatisk
konstsång. Utom på teatrarna utövas i J. musik
framför allt i tehusen, där professionella sångerskor,
geishor, göra gästerna bekanta med den klassiska
och moderna viskonstens verk.
Huvudinstrumentet är en tresträngad gitarr (shamise), som sedan
1500-talet varit allmänt omtyckt som
ackompanjerande instrument. Därjämte äro nu för tiden mest
brukliga en trettonsträngad cittra (koto), urspr.
den blinde, japanske musikerns traditionella
instrument, och en långflöjt av bambu (shakuhachi).
De tre instrumenten sammanställas ofta till en trio
(sankyoku). På senare tid har i J. jämte den gamla
traditionella tonkonsten uppstått ett modernt
musik- och konsertliv, som möjliggjort uppförandet
av såväl europeiska som samtida japanska
kompositörers verk. De senare visa tydligt västerländskt
inflytande men anknyta medvetet till den gamla
inhemska musikens former och melodier. Typiskt
för förbindelsen mellan gammalt och nytt är också
sammanställandet av japanska nationalinstrument
till jätteorkestrar efter europeisk förebild och
ensemblespel mellan japanska instrument och
moderna europeiska (t.ex. konserter för koto). E.E
Konst. Före buddismens införande 552 e.Kr.
förekom endast obetydlig konstutövning i J. Men
i och med att nya kulturimpulser i samband med
SU 14. — 1089 —
35 — Red. avsl. 3/i 50.
— IO9O —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
