Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Japanska havet - Japanska innanhavet - Japanska riket - Japanska språket - Japansk björn - Japansk ceder, japansk cypress - Japansk jättekrabba - Japansk-kinesiska kriget 1937—45 - Japansk mispel - Japansk näktergal - Japanskt fettvax
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JAPANSKA INNANHAVET
na och fastlandet med ett största djup (i s.v.) av
3,277 m.
Japanska innanhavet, jap. Seto uchi umi, vattnet
mellan Hondo, Shikoku och Kyushu.
Japanska riket, geol., se Jurasystemet.
Japanska språket. J:s släktskap med andra språk
är en ännu outredd fråga; teorier, enl. vilka det
är släkt med koreanskan, synas ha mera fog för
sig än de, vilka, särsk. på senare tid, vilja förbinda
japanskan med vissa söderhavsspråk; en nära
släkting till japanskan är språket på
Riu-kiu-öarna. Den äldsta japanskan är känd genom
på 700-talet upptecknade texter, som delvis säkert
äro flera årh. äldre. Uppteckningssystemet
(kinesiska skrivtecken, primitivt använda som
ljudskrift) är emellertid bristfälligt och föga
upplysande. Från äldsta tid har det fonetiska systemet
i språket varit ytterligt enkelt. Orden äro ofta
tvåstaviga, men stavelsen slutade urspr. alltid på
vokal, och före vokalen gick blott en enkel
konsonant. Uddljudande explosivor och frikativor
voro alltid tonlösa {p, t, k, s, aldrig b, d, g, z),
vokalerna voro a, e, i, o, u. Fr.o.m. 400-talet e.Kr.
började kinesisk kultur inlånas i Japan, och under särsk.
700—900-talen medförde detta en väldig införsel av
kinesiska ord. Dessa påverkade i viss mån
språkets ljuddräkt, i det att talrika stavelser kommo
att sluta på -n och att tonande explosivor och
frikativor blevo vanliga som uddljud.
Ljudförändringarna i japanskan i historisk tid ha ej varit
alltför genomgripande: pa {pe, pi, po) blev ha {he, hi,
ho) och pu blev fu. Tu, du blev tsu, dzu och ti, di
blev ci, ji, si blev si. I de kinesiska lånorden
upp-kommo starka kontraktioner: au, ou blevo ö, eu blev
iö, epu blev {ewu>) iö o.s.v. De kinesiska lånorden,
som illa passade de japanska uttalsvanorna,
förvanskades kraftigt redan vid inlåningen. Då japanska
ord ej kunde sluta på konsonant, tillfogades
slutvokaler: pat blev patu el. pati (nu hatsu, haci) o.s.v.,
kiang blev kagu el. kiagu {kagu>kau> nuv. kö,
kia-gM>^mu>nuv. kiö). Tokyo är alltså regelmässig
motsvarighet till fornkinesiska Tong-kiang,
nykinesiska Tung-king (”östra huvudstaden”). De
kinesiska orden inlånades dels från Nordkina (de s.k.
Kan-on-orden), dels från s.ö. Kina (de s.k.
Go-on-orden), vilket förklarar, att i otaliga fall ett och
samma kinesiska ord uppträder i två olika
ljuddräkter i japanskan; så återfinnes nuv. king,
”huvudstad” {Pe-king, ”norra huvudstaden”),
fornkinesiska kiäng (Nordkina), i sinojapanska
kan-on-läs-ningen kei {<kegi), och fornkinesiska kiang
(Syd-östkina) i sinojapanska go-on-läsningen kiö {<.kiau
<Zkiagu). — Den japanska grammatiken är ytterst
enkel beträffande nomina, vilka böjas med ett fåtal
suffix {-ga, urspr. genitiv-, numera nominativmärke,
-no, genitivmärke, -ni, dativmärke etc.); däremot är
verbet synnerligen invecklat. I det äldre språket
funnos 5 konjugationer, karakteriserade av olika typer
för de av stammen bildade 5 ”baserna” (av stammen
yom, ”läsa”, baserna yoma- yomi-, yomu, yomu-,
yome-; av stammen uk, ”mottaga”, baserna uke-,
uke-, uku, ukuru-, ukure-), med vilka bildas olika
tempora, modus m.m., t.ex. yoma-zu, ”läser icke”,
yomiki, ”läste”, yomu, ”läser” {uku ”mottager”),
yomu, ”läsande” {ukuru, ”mottagande”), yomedo,
”ehuru jag läser”, o.s.v. Systemet har sedan på
många punkter förskjutits, ej minst genom att böj-
ningssuffix sammansmält med stammen, t.ex.
yomi-tari, ”läste”, har blivit yonda. I det moderna
språket ha perifrastiska konstruktioner blivit ytterst
vanliga. Systemet har ytterligt invecklats genom
särskilda artighetshjälpverb (verb, som avse den
tilltalade el. annan vördad person), som
sammansmält med verbstammen och bildat en
särskild ”artighetskonjugation”. Räkneorden äro dels
äktjapanska, dels kinesiska, och dessa senare
sammansmälta ofta med följande ord efter invecklade
regler, t.ex. jü-nin, ”10 personer”, men jis-sen, ”10
öre”. Ordförrådet består till oerhört stor
utsträckning av inlånade kinesiska (”sinojapanska”) ord;
särsk. senare tids alla nya kulturord ha myntats
med tillhjälp av de sinojapanska ordstammarna.
— Japanerna ägde tidigare ingen egen skrift;
fr.o.m. 400-talet begagnade de regelbundet den
kinesiska skriften, som ju är en idéskrift (en symbol
för varje sammansatt ord), och systemet har på ett
ytterst opraktiskt sätt avpassats efter j. Ett och
samma tecken användes sålunda för det kinesiska
hei (kan-on), det kinesiska biö (go-on), det
japanska hira och det därmed synonyma japanska taira,
vilka alla betyda ”jämn”. I vissa sammanställningar
vet läsaren bestämt, vilken läsning som är den rätta;
i andra fall kan han ej alls förstå, vilken läsning
den skrivande avsett. Redan tidigt (i Kojiki)
finner man fall, då kinesiska tecken brukats icke som
idésymboler för ord utan som fonetiska tecken
för japanska stavelser; så har det kinesiska tecken,
som hette fornkinesiska ka, ”tillägga”, använts för
den japanska stavelse ka-, vilken ingår i diverse ord.
På denna väg kom man mot slutet av 700-talet
till en japansk fonetisk skrift, ett system av 50
kinesiska tecken förkortade, vilka
nyttjades som ljudsymboler motsvarande 50 japanska
stavelser {ka, ke, ki, ko, ku, ra, re, ri, ro, ru etc.).
Den japanska skriften blev nu en förening av
kinesisk idéskrift och japansk stavelseskrift: för de
mera betydelsefulla orden (nomina, verb, räkneord,
adverb) använde man kinesiska tecken, men
gram-matiska hjälpord och suffix skrev man med dessa
fonetiska stavelsetecken. Detta är alltjämt det
gängse systemet. I tidn., läroböcker o.d.
underlättar man läsningen genom att till höger om
kinesiska idétecken med helt små stavelsetecken
ange uttalet. Stavelsetecknen, kana, föreligga i två
varianter, katakana, en stel ”antikva”, och hiragana,
en ledig kursivstil, den senare ojämförligt vanligast.
Försök att införa europeisk bokstavsskrift {romaji,
”romerska tecken”) ha hittills haft mycket ringa
framgång. B.K.
Japansk björn, se Japanbjörn.
Japansk ceder, japansk cypress,
Crypto-mePia japo’nica, enda arten av släktet, ett i Japan
och ö. Kina viktigt skogsträd, som dessutom
mångenstädes odlas som prydnadsväxt. Det tål
dock ej alltför stark vinterkyla. J., som blir intill
40 m hög med pyramidformig krona, har en vacker,
brunröd ved, som i hemlandet fått stor
användning (se bild 5 vid Japan).
Japansk jättekrabba, art av underordn. krabbor*.
Japansk-kinesiska kriget 1937—45, se
Kinesiskjapanska kriget 1937—45.
Japansk mispel, bot., art av släktet Eriobot’rya*.
Japansk näktergal, art av underfam. vävarfinkar*.
Japanskt fettvax, se Jap an vax.
— 1103 —
— 1104 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
