Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jerusalem - Konungariket Jerusalem - Litt. - Jerusalem, Det nya el. himmelska - Jerusalem, Karl Wilhelm - Jerusalem, Wilhelm - Jerusalemföreningen - Jerusalemskonferensen - Jerusalems skomakare - Jervis, John - Jes. - Jes, Tomasz Teodor - Jesaja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESAJA
insteg i Palestina. Ett säreget inslag erhöll
landets adel genom de andliga riddarordnarna.
Befolkningen utgjordes av landets tidigare inv. av
grekisk-ortodox el. muhammedansk tro och
semitisk ras. Motsättningen i religion, ras och
kultur skärpte klyftan mellan främmande herrar
och österländska undersåtar. Invandringen från
Europa förslog ej att göra det västerländska
elementet rotfast i landet. Förbindelsen med
Europa upprätthölls främst genom de italienska
sjöstäderna, vilka drevo en livlig handel på
Syriens och Palestinas kust och ägde förbindelser
med en inhemsk köpmannaklass, till stor del av
blandras. — Den feodala organisationen medförde
svaghet i riksstyrelsen. 1144 erövrade seldjukerna
Edessa, 1187 besegrade sultan Salah-ad-din
konungen av J., Guido av Lusignan, och intog den
heliga staden. 3:e korståget förmådde icke
återtaga det förlorade. Genom freden 1229
inskränktes konungariket J. till en smal kustremsa längs
mell. och n. Palestina med Ackon som huvudort
samt själva staden J. 1244 föll staden J. under
krig mot sultanen av Egypten, och 1291 gick den
sista spillran av riket förlorad för de kristna.
Titeln konung av J. levde inom det cypriska
kungahuset och överflyttades 1458 till Savojens
hertigar, under nyare tid konungar av Sardinien
och Italien. Titeln bestreds av Neapels konungar
och de tysk-romerska kejsarna. Se karta vid
Korståg. E.Lö.
Litt.: G. A. Smith, ”J., the topography,
econo-mics and history from the earliest time to a.D.
70” (2 bd, 1907—08); H. Vincent & F. M. Abel,
”J. Recherches de topographie, d’archéologie et
d’histoire” (2 bd & pl., 1912—22). — G. Le Stränge,
”Palestine under the Moslems” (1890). — C.
Schick, ”Die Stiftshütte, der Tempel in J. und
der Tempelplatz der Jetztzeit” (1896); A.
Heisen-berg, ”Grabeskirche und Apostelkirche” (2 bd,
1908); K. Schmaltz, ”Mater ecclesiarum. Die
Grabeskirche in J.” (1918); R. A. S. Macalister &
J. G. Duncan, ”Excavations on the hill of Ophel”
(i ”Annual of the Palestine Exploration Fund”,
1923—25); E. Dyggve, ”Gravkirken i J.” (1941).
— G. Dalman, ”Orter och vägar i Jesu liv” (1918),
”J. und sein Gelände” (1930). — T. E. Dowling,
”The orthodox Greek patriarchate of J.” (3 ed.
I9I3)-
Jerusalem, Det nya el. himmelska, som
det skildras i Joh. Upp. 21—22, går tillbaka på en
inom många religioner förekommande
föreställning om en slags motsvarighet mellan jordiska
och himmelska företeelser och ting, så att de förra
ha sin urbild i de senare. Så fanns inom
babylonisk religion föreställningen om ett himmelskt
Ba-bel, som beskrives i mycket likartat med J. i Joh.
Upp. J. har i senare kristen tradition och
föreställning kommit att bli en bild av himmelen som
de saligas boning. Jfr Sv. ps. 596. Om E.
Swe-denborgs lära om J. se denne. S.N.
Jerusalem [-ro’-], Karl Wilhelm, tysk
jurist (1747—72). J:s av olycklig kärlek orsakade
uppseendeväckande självmord gav Goethe en av
impulserna till romanen ”Werthers Leiden”. J:s
”Aufsätze und Briefe” utgåvos av H. Schneider
1925. — Litt.: J. Minor, ”K. W. J.” (1881).
Jerusalem [-ro’-], Wilhelm, österrikisk
filo
sof och psykolog (1854—1923), doc. i Wien,
företrädde en med den amerikanska pragmatismen
besläktad ståndpunkt: det finns icke någon ren,
från det biologiska och sociala livet frigjord
kunskap och ”sanning”. Utgående från denna tanke
bekämpar J. såväl nykantianismen som Husseris
fenomenologi. Även sin egen dualistisk-teistiska
världsåskådning söker han, i likhet med James,
rättfärdiga pragmatistiskt. Skrifter: ”Die
Urteils-funktion” (1895), ”Einleitung in die Philosophie”
(1899), ”Gedanken und Denker” (1905), ”Der
kri-tische Idealismus und die reine Logik” (s.å.). E.v.A.
Jerusalemsföreningen, se Svenska
Jerusalems-föreningen.
Jerusalemskonferensen kallas Internationella
missionsrådets utöver rådets egna medlemmar
vidgade konferens i Jerusalem 1928, den första
verkligt internationella efter Edinburghkonferensen
1910; 200 deltagare från 51 länder; ordf. J. Mott.
På programmet upptogos aktuella
missionspro-blem, ss. missionens ställning till de utomkristna
religionerna, till sekulariseringen, industrialismen,
rasmotsatsen och som kanske den viktigaste
frågan förhållandet mellan de äldre och yngre
kyrkorna. J:s betydelse torde främst ligga i den
förnyade markeringen av det mellan olika
evangeliska missionsorganisationer samlande och enande.
Förhandlingarna äro samlade i ”Report of the
Jerusalem meeting” (8 bd, 1928). G.W.L.
Jerusalems skomakare, se Vandrande juden.
Jervis [ja’vis el. ja’vis], John, Earl of Saint
Vincent, engelsk sjömilitär (1734—1823), inträdde
vid marinen 1749, konteramiral 1787, amiral 1795
och Admiral of the Fleet 1821. J. deltog i de olika
krigen under 1700-talets senare del och utmärkte
sig särsk. i det 1792 utbrytande kriget mot
Frankrike; som eskaderchef erövrade han 1794
Martini-que och S:t Lucia, blev 1795 överbefälhavare över
Medelhavsflottan och vann W2 1797 en avgörande
seger över den spanska flottan vid Kap S:t
Vincent. 1801—04 var J. i:e amiralitetslord och 1804
-—07 befälhavare över Kanalflottan. — Litt.: Biogr.
av W. Anson (1913). [E.Bz]B.
Jes., förk. för Jesaja.
Jes [-J], Tomasz Teodor, pseud. för förf.
Z. Milkowski.
Jesaj’a (grek. Esaias), profet i Juda rike i slutet
av 8:e årh. f.Kr., vilkens profetior bilda stommen
i Jesajas bok 1—35 i GT. J:s äldsta profetior
röra kriget mellan Juda å ena sidan samt
aramé-erna och Israel å den andra. Med skärpa vänder
sig J. mot Ahas’ allians med Assyrien, liksom
senare mot förbund med Egypten. Tydligt
framträder den profetiska ideologien som motsats till
konungarnas realpolitik. J. förkastar all förtröstan
på yttre hjälpmedel, på politiska förbund, på
soldater och hästar (Jes. 30:16). Han kräver tro
(Jes. 7:9), som för honom innebär att stilla och
lugnt lita på att Jahve skall ingripa (Jes. 30:15);
trosbegreppet är alltså passivt. Historiskt sett
anknyter J. här till äldre religiositet, som
levat bland de lägre sociala skikten, de
pacificerade småbönderna och herdarna. Personligt
är hans trosbegrepp betingat av hans erfarenhet
av Jahve som den översvinneligt helige, så
framför allt i kallelsevisionen (Jes. 6). Till skillnad
— 1181 —
— 1182 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
