Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesuitdrama - Jesuiter - Jesuitinnor - Jesuitisk - Jesuitorden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUITORDEN
Doctor von Paris”, ”Jacubus usurarius” och
”Johannes Calybita”, Jakob Balde (1604—68), förf,
till ”Jephtias”, Nicolaus Avancinus (1612—85)
och Paul Aler (1654—1727). — Litt.: B. Duhr,
”Geschichte der Jesuiten in den Ländern deutscher
Zunge” (6 bd, 1907—28). E.
Jesui’ter, se Jesuitorden. Jfr Jesuitisk.
Jesuitinn’or, se Engelska fröknar.
Jesui’tisk, kännetecknande för en jesuit;
ränk-full; skenhelig.
Jesuitorden, katolska kyrkans mäktigaste orden,
har sitt ursprung i den krets av studiekamrater,
som Ignatius Loyola* i Paris vann för sina
planer och som 15/s 1534 i Mariakyrkan på
Mont-martre avgåvo löfte att ägna sig åt
muhammedanmission i Palestina; om hinder mötte, ville de
ställa sig till påvens förfogande för vilken
uppgift som helst. I Venedig, där de samlades 1537,
lärde de känna teatinorden*, och då den politiska
situationen omöjliggjorde deras färd till
Jerusalem, inriktade de sig liksom denna på inre
mission. De antogo nu det med deras militäriska
läggning överensstämmande namnet Compania de
Jesus (Jesu kompani). Påvens stadfästelse av
statuterna erhölls efter åtskilliga svårigheter 27/9 1540:
orden kallades då Soci’etas Jesu (förk. S.J., Jesu
sällskap). Antalet medl. skulle vara högst 60, en
begränsning, som dock bortföll redan 1543. Loyola
valdes till ordens förste general. Som ett slags
katolsk frälsningsarmé under påvens befäl ville j.
återföra till kyrkan de folkgrupper, som avfallit.
Sin speciella karaktär av kamporganisation mot
protestantismen fick j. från 1544, då kurian,
biskopar och furstar uppfordrade den därtill.
Samtidigt förflyttades verksamhetens tyngdpunkt till de
maktägande stånden och de högre skolorna.
Kyrklig fostran, grundligt latinstudium, human
behandling av lärjungarna samt kostnadsfri undervisning
var det skolprogram, genom vilket j. segrade.
Mönsterlärov. blev det i Rom 1551 grundade
Col-legium romanum.
Sin första kyrkohistoriska insats gjorde j. vid
tridentinska mötet*, där jesuiter genomdrevo
stad-fästelsen av det medeltida dogmat om påvens
absoluta makt över kyrkan. Därefter kunde j. över
hela Europa taga upp kampen mot reformationen.
Framgången blev fullständigast i de romanska
länderna. I Italien medverkade j. till
undertryckandet av de evangeliska rörelserna och satte
genom sina skolor en ny prägel på hela kulturlivet:
renässansen efterträddes av en bigott och
ofördragsam anda, en praktlysten och patetisk stil.
Till Portugal infördes j. tidigt och fick genom
kungafamiljen ett oerhört politiskt inflytande. I
Spanien måste den först övervinna det högre
prästerskapets misstro och dominikanernas
teologiska motstånd men kunde sedan t.o.m. placera
ordensmedl. i regeringen. I Frankrike
bekämpade j. från 1550-talet hugenotterna i tal och
skrift. Richelieu och Ludvig XIV gjorde j. till
statens villiga redskap, t.o.m. gentemot påven. I
gengäld bestämde jesuiter som konungens
biktfäder (särsk. Lachaise) över kyrkliga utnämningar
och styrkte honom i hans våldspolitik mot
huge-notter och jansenister. I Tyskland och ö
s-t e r r i k e avvärjde jesuiterna den o. 1550 hotande
faran för katolicismens fullständiga upplösning.
Under ledning av Canisius fingo de
undervisningen i sin hand i Habsburgs länder, i Bayern och i
de andliga territorierna (i Rom upprättades
Colle-gium germani cum-hungaricum 1552), och
åter-katoliceringen genomfördes raskt. I Polen
vann j. den mäktiga adeln genom sina skolor och
omhuldades av regenterna. I fråga om England
underhöllo jesuiterna en livlig propaganda från
drottning Elisabets tid till revolutionen 1689, som
störtade deras gynnare Stuartarna och t.v.
utestängde dem från England. I Sverige
inskränkte sig j:s verksamhet till en kort period
under Johan III (se Laurentius Nicolai och
Pos-sevino) samt någon andel i drottning Kristinas
övergång till katolicismen.
För denna kamp på många fronter försummade
j. icke sin andra uppgift: den yttre missionen.
Dess försök att kristna muhammedanerna
misslyckades. Kvantitativt storslagna resultat nåddes
däremot i Främre och Bortre Indien (Fr. Xavier
på 1500-talet och Robert de Nobili på 1600-talet)
samt på Filippinerna. Den svaga punkten i
j:s mission var, att ofta större vikt lades vid
mass-dop och kyrkoorganisation än vid grundlig fostran.
I Japan bestodo dock j:s missionsförsamlingar
hjältemodigt provet under blodiga förföljelser (från
1588). Genom M. Ricci* o.a. fingo jesuiterna en
stark ställning vid hovet i Kina som astronomer
och matematiker; kristendomen sammanjämkades
med konfucianism, och ankulten tolererades.
Denna anpassning utdömdes dock av påven vid
1700-talets början. I Portugals och Spaniens
besittningar i Amerika sammanfördes, under ständig
kamp mot slavjägare, indianerna till avskilda
områden, ”reduktioner”, av vilka den mest bekanta
var den s.k. jesuitstaten Paraguay, där en slags
kommunistisk samhällsordning rådde.
Till j:s hastiga världsomfattande expansion
bidrog dess ledarställning på uppfostrans område,
dess inflytande genom predikan, biktstol och
litteratur samt dess rikedomar (bl.a. överläts på j.
medl:s förmögenhet). De väsentligaste orsakerna
voro dock den religiösa hänförelsen och
organisationen, skapad av Loyola, som 1550 avfattade
or-denskonstitutionerna. Urval och uppfostran gjorde
j. till en elittrupp, helt i ledarens hand. De efter
noggrann prövning antagna noviserna få
under 2 år öva sig i lydnad, försakelse och
meditation vid Loyolas ”andliga övningar” (se
Exerci-tier). Sedan de icke studiebegåvade avskilts till
s.k. världsliga koadjutorer
(medhjälpare), bli de övriga skolastiker och studera
vid ordensskolorna o. 5 år, varefter följa lika
lång tids lärartjänstgöring, teologiska studier 4—6
år, prästvigning och avläggande av de 3
munklöftena. Som andliga koadjutorer verka
de sedan i egenskap av rektorer, professorer el.
missionärer. Först vid o. 45 år få de avlägga det
4:e löftet (absolut lydnad för påven) och bli
därmed ordensmedl. i egentlig mening, prof essi.
Endast dessa äga att deltaga i generalkongre
g a t i o n e n, som väljer ordensgeneral (den
behöver endast sammanträda, då generalen dött)
jämte dennes biktfader (a d m o n i t o r) samt a
s-sistenter, d.v.s. cheferna för de ”assistenser”
(den tyska, italienska, spanska, galliska, engelska,
amerikanska och slaviska), i vilka j. indelas.
Gene
— 1189 —
— 1190 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
