Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesuitorden - Jesuitpulver - Jesuitstil - Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga - Jesu liknelser - Jesu-liv-forskning - Jesu okända liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUITPULVER
ralen utnämner provincialer (chefer för en
ordensprovins) o.a. ämbetsmän samt regerar
enväldigt och underrättas om allt, som sker inom orden.
Denna maktcentralisation och disciplin tillika med
befrielse från hindrande klosterplikter (dräkttvång,
bönestunder) och från allt beroende av andra
myndigheter än påven ha utgjort j:s styrka och
beteckna slutpunkten av munkväsendets utveckling.
Från dettas ursprungliga världsflykt och
medita-tiva fromhetsliv tog j. steget fullt ut till kyrklig
aktivitet mitt i världen.
’ Omkr. 1700 nådde j. kulmen av sin yttre tillväxt.
Den räknade då 37 prov., 612 kollegier, 157
seminarier och nära 20,000 medl. Men svaghetstecken
hade redan börjat visa sig. Efter den kraftfulle
Aquaviva* följde mindre betydande generaler, och
orden förvärldsligades. I Frankrike hade redan
jansenismen*, särsk. genom Pascal, riktat ett
dråpslag mot j:s moralläror och biktpraxis.
Biktfädernas handböcker uppräknade och graderade alla
tänkbara synder (kasuistik). Deras grundsats var,
att en handling skall bedömas efter den
handlandes avsikt (satsen ”ändamålet helgar medlen” har
dock med orätt tillskrivits j.). De franska
upplysningsfilosoferna upptogo och skärpte denna
kritik, och denna opinionsstorm var j. icke längre
vuxen. Första stöten gav Portugal 1759, då
Pom-bal beslagtog ordens rikedomar och utvisade medl.;
närmaste orsaken var dess vägran att till staten
avstå Paraguay-området. I Frankrike, där en
je-suitpater de Lavalette givit anledning till en svår
affärsskandal, upphävdes j. genom
parlamentsbeslut 1762 som stridande mot statens lagar. Spanien
och Neapel-Sicilien följde exemplet 1767, och 1773
måste Clemens XIV förklara j. upplöst, med
motivering att den stört friden i kyrkan och att den
icke längre var till någon nytta. — Detta betydde
dock icke j:s förintande. Enskilda jesuiter funno
som lärare en tillflyktsort i Preussen och Ryssland;
i Polen tillätos de t.o.m. organisera sig under en
generalvikarie. Under restaurationsperioden efter
Napoleons fall återupprättades j. 1814. Största
förtjänsten om j:s reorganisation inlade holländaren
J. Ph. Roothaan (general 1829—53). Genom
ultra-montanismen* tog j. ledningen inom katolska
kyrkan. Vid kurian i Rom dominerade dess
inflytande (”den svarte påven”). Dogmat om Marias
obefläckade avlelse (1854) och Vatikankonsiliet
1870 voro segrar för j. I de katolska länderna har
den tidvis spelat en politisk roll, särsk. i
skolfrågor. Radikalismens genombrott har därför
medfört bakslag för j., t.ex. utvisning från Schweiz
1847 och Portugal 1910. Ä andra sidan återvann
j. i Tyskland 1917 sin rätt till offentlig
verksamhet, som berövats den under ”kulturkampen” 1872.
Frankrike, varifrån j. utvisades 1901, har senare
åter öppnats genom beslutet om tolerans för
undervisande ordnar. I Spanien upplöstes j. 1932
men återupprättades 1938. J:s insats i vetenskap,
uppfostran och kärleksverksamhet är alltjämt
mycket omfattande. Medl.-antalet var 1946 o. 28,000,
därav o. 2,750 på missionsfältet. Många framstående
vetenskapsmän och konstnärer ha tillhört J. Den
utger o. 350 tidskr., bl.a. ”Stimmen der Zeit” (1864
—>1914: ”Stimmen aus Maria-Laach”) och ”Études
publiées par les pères de la compagnie de Jésus”
(1856 ff.). Jfr Bollandister. — Litt.: H. Böhmer,
”Die Jesuiten” (4 Aufl. 1921); T. J. Campbell, ”The
jesuits” (2 bd, 1921); A. Lysander, ”Jesuiterna i
Malmö” (1922); M. Heimbucher, ”Die Orden und
Kongregationen der katholischen Kirche”, 2 (3 Aufl.
1934, med litt.-fört.); Hj. Holmquist, ”Luther,
Loy-ola, Calvin” (3 uppl. 1926); L. Koch,
”Jesuiten-Lexikon” (1934); P. de Chastonay, ”Die Satzungen
des Jesuitenordens” (1938); J. A. Otto, ”Kirche im
Wachsen” (1940, om j:s mission); ”Index
biblio-graphicus Societatis Jesu”, 1 ff. (1937 ff.). A.Mn.
Jesuitpulver, farm., se Kinabark.
Jesuitstil, konsthist., brukar beteckna den
överdrivna, grant utstyrda barockstilen, som upptogs
av jesuiterna och fick en huvudrepresentant i
kyrkan Il Gesü i Rom.
Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga, se
Mormoner.
Jesu liknelser. Jesus visar sig som en äkta
orientalisk folkpredikant i sin rikliga användning av
bilder och bildtal. I de synoptiska evang. finna vi,
jämte metaforer, jämförelser och korta liknelsespråk,
bredare utförda liknelser: parabler och
exempelberättelser (liknelser, som uppställa ett varnande el.
eftersträvansvärt föredöme). Liknelseforskningen
möter betydande svårigheter. Det är i åtskilliga
fall tvivelaktigt, om vi nu läsa liknelserna i deras
ursprungliga gestalt; att de varit föremål för
över-arbetning är uppenbart, i sht betr, den inledande
situationsbeskrivningen och slutklämmen. I allm.
tycks dock liknelsens kärna vara väl bevarad. Största
svårigheten är, att vi ej känna den situation, i
vilken varje liknelse urspr. blev berättad; man kan
följaktligen ofta vara tveksam om, vilka
förhållanden el. vilken fråga en liknelse från början åsyftar.
Redan evang:s källor lämnade ovisshet härom, och
evang:s redaktörer försöka ge hållpunkter för ut
läggningen. Denna blev redan i urförsamlingen
allegoriserande och tolkade detaljerna i liknelserna
ur kyrklig synpunkt (så redan i Mark, evang.).
Den allegoriska liknelseutläggningen frodades ända
till slutet på 1800-talet. Den moderna exegetiken
har principiellt brutit med den allegoriska
liknelseutläggningen, som tyder varje detalj i berättelserna
som andliga realiteter och söker Jesu avsikt i
berättelsens huvudpoäng. Denna har ofta en
polemisk udd mot fariseismen (fariséen och
publi-kanen, den barmhärtige samariten, arbetarna i
vingården, den förlorade sonen o.s.v.). En annan
grupp liknelser behandlar Guds rikes
hemlighetsfulla väsen (såningsmannen, den växande säden,
senapskornet, surdegen); en tredje grupp har till
tema Människosonens återkomst (de anförtrodda
punden, de tio jungfrurna). Johannes-evang:s
jesus-tal äro fattiga på bilder; verkliga liknelser
förekomma ej, endast bilder och bildtal (herden och fåren,
vinträdet och grenarna). — Litt.: A. Jülicher, ”Die
Gleichnisreden Jesu” (grundläggande; 2 Aufl., 2
bd, 1910); P. Fiebig, ”Die Gleichnisreden Jesu im
Lichte der rabbinischen Gleichnisse des
neutesta-mentlichen Zeitalters” (1912); C. H. Dodd, ”The
parables of the Kingdom” (1936); B. T. D. Smith,
”The parables of the synoptic gospels” (1937);
W. Michaelis, ”Es ging ein Sämann aus, zu säen”
(1938), ”Das hochzeitliche Kleid” (1939). A.J.F.
Jesu-liv-forskning, se Jesus Kristus, sp. 1198.
Jesu okända liv, religionshist., se Förfalskning,
sp. 1254.
— 1191 —
— 1192 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
