Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jesus av Nasaret - Jesus Barabbas - Jesus Kristus - Källor - Kronologi - Miljö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JESUS KRISTUS
Jesus av Nasaret, se Jesus Kristus. Jfr
Nasaréer.
Jesus Barabbas, se Barabbas.
Jesus Kristus, grek. Iesu’s, transskription av
aram. egennamnet Jèschüa = hebr. JKöschüa,
”Josva”; Kristus, grek. [/io] Christos’ återger aram.
meschichå, ”Messias”, ”Den smorde”, eg. ”Jahves
smorde”, den av judarna väntade Israels
återupp-rättare av Davids ätt. Urförsamlingen i Jerusalem
bekände tron på den uppståndne och till dom
återkommande Jesus Messias, vilket senare ord på
grekisk mark i formen Christos blev egennamn.
Kyrkans herre fick sålunda, motsvarande tidens sed, ett
dubbelnamn: Jesus Christos el. omvänt Christos
Jesus. Jfr Kristus.
Källor. I hednisk litteratur omnämnes J. först
sent (Plinius d.y., Tacitus, Suetonius) och helt
flyktigt. Även den judiska litteraturen är mycket
litet givande. Vad som står om J. hos Josefos*,
är ett kristet tillägg, och det är högst tvivelaktigt,
om Josefos har omnämnt J. alls. De äldsta
delarna av Talmud förråda kännedom om de viktigaste
dragen i Jesu verksamhet och om hans död; de
yngre delarna omtala kristendomen och dess
stiftare med hätsk polemik och innehålla endast
tendentiösa berättelser (t.ex. att J. var son till
Mirjam och soldaten Pantheras). De fyra kanoniska
evang. äro vår huvudkälla; de s.k. ”apokryfa”
evang. sakna allt historiskt värde. Bland de
okanoniska jesusord, som finnas hos vissa kyrkofäder
och ha återfunnits på papyrer, äro somliga
möjligtvis autentiska men föga betydande. De tre
äldsta evang. (”synoptikerna”) stå den äldsta
jesus-traditionen närmast; 4:e evang. representerar ett
senare stadium av traditionsbildningen men har
bevarat en del gammalt värdefullt stoff. Även
inom de synoptiska evang. måste det skiljas
mellan äldre och yngre skikt (se Formhistoria);
framställningen av Jesu liv och lära måste byggas på
de perikoper och ord, som återspegla en
förkyrk-lig palestinsk-arameisk miljö. Evangelisternas
redaktionella tillägg och inledningar, deras
ombildning och anordning av stoffet sakna historiskt
källvärde. Det blir följaktligen endast några få
huvudpunkter i Jesu liv och huvuddragen av hans
verksamhet, som kunna fastställas; för en
kronologiskt ordnad biografi saknas varje möjlighet.
Även till en psykologisk karaktärsteckning finns
endast sparsamt material. Däremot få vi en fyllig
och allsidig bild av Jesu religiösa åskådning och
förkunnelse. Även hans tankar om sig själv och
sin uppgift skymta glimtvis fram. Evang:s
intresse för J. är varken historiskt, biografiskt el.
psykologiskt utan rent religiöst; de vilja skildra
den uppståndne, himmelske Herren i hans
jorde-liv, till församlingens tjänst. Evang. kunna
därför som helhet karakteriseras som kultlegender.
Men evangelisterna använda material, som
härstammar från den äldsta lärjungekretsen och
därför äger ett utomordentligt högt historiskt värde.
Försöken att urskilja olika källor på vissa
personer i Jesu omgivningar äro fåfänga; de synoptiska
traditionerna äro anonyma, och de skriftliga
källor, på vilka evangelisterna ha byggt, kunna ej
rekonstrueras. Vi veta blott, att Matt, och Luk.
äro yngre än Mark, och ha använt honom samt
att de haft åtskilligt annat stoff gemensamt. A.J.F
Kronologi. Enl. Matt. 2 föddes J. under Herodes
den store, som dog strax före påsk år 4 före vår
tideräkning. Luk. 2 förknippar Jesu födelse med
en skattskrivning i Syrien, vilken ägde rum år 6
e.Kr.; detta är oförenligt med Luk. 3:23, där det
anges, att J. vid början av sin verksamhet var o.
30 år gammal. På det förra stället tycks Luk. ha
tagit fel; hur stort värde den senare uppgiften
har, kan ej kontrolleras. Detsamma gäller om Luk.
3:1, som daterar Johannes Döparens uppträdande
till Tiberii 15:6 regeringsår (28—29). Försöken att
på astronomisk väg beräkna tiden för stjärnan,
som ledde de vise männen (Matt. 2), äro
utsiktslösa, emedan denna berättelse är en legend (se
Betlehemsstjärnan). Man har även velat beräkna
Jesu dödsår med ledning av att J. blev korsfäst
15 (14) nisan, vilken dag föll på en fredag; men
säkert resultat har ej nåtts. J. dog under Pontius
Pilatus, prokurator i Judéen 26—36; sista termin
för Jesu död är påsken 35. Antagl. är Jesu
dödsår 29 el. 30. Aposteln Paulus vistades näml, i
Korint i början av 50-talet; det s.k.
apostlakon-ventet* i Jerusalem ägde alltså rum någon gång
47—-49; Paulus’ omvändelse får då sättas till 30—
32, och Jesu död måste ligga c:a 1 år före denna
händelse. Hur länge J. verkade, kan icke
beräknas; det torde ha varit helt kort, c:a 2 år. A.J.F.
Miljö. Palestina var på Jesu tid en del av det
romerska imperiet. Den herodianska
vasalldynastien regerade fortfarande i de n. och ö.
landskapen, i Galiléen och Transjordanien (Peréen) med
Herodes Antipas som fjärdingsfurste. De centrala
delarna, Judéen och Samarien, stodo under en
romersk prokurator med residens i Caesarea
Maritima. Inbäddade i den täta judiska befolkningen
lågo stora enklaver av hedningar (i de talrika
större städerna) och samariter (i landskapet
Samarien). Stämningen bland judarna gentemot
hedningar och samariter var mycket bitter och färgad
av religiös fanatism, likaså gentemot romarna och
Herodes. I folket levde sedan den syriska
förföljelsen och mackabéertiden en messiansk
revo-lutionsanda, som hade sin huvudhärd i Galiléen
(”seloterna”*) och bröt fram i ständiga uppror. —
Ledande inom det religiösa livet var den stränga
lagfromheten, representerad av fariséernas* orden
och dess teologer (”skriftlärda”). Det högre
prästerskapet i Jerusalem och den borgerliga
aristokratien där med deras anhängare (”sadducéerna”*,
i Galiléen ”herodianerna”) bildade det ledande
politiska skiktet, häftigt bekämpat av fariséerna;
dess huvudintresse var att undvika alla konflikter
med romarna. Spridda i hela landet funnos
religiösa konventiklar, sekter och ordnar, vilka förete
en bild av stark religionsblandning. Bäst känna
vi esséerna*; dessutom skymta olika
”döpar”-sek-ter, där religiösa reningar spelade en viktig roll.
Det messianska framtidshoppet levde i
förandligad form i vissa folkliga kretsar, där biblicism
och apokalyptiska tankar (se Apokalyptik)
förenade sig till en pietistisk, ovärldslig fromhet, som
vinnläde sig om ödmjuk och tålig förbidan av
frälsningen från Satans välde och världsmakterna
(”de små” el. ”ringa”, ”de stilla i landet”). Från
denna miljö utgick J. Ett starkt intryck på folket
gjorde en profetisk gestalt, Johannes ”Döparen”*,
som förkunnade domens närhet och predikade bot
— 1193 —
— 1194 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
