Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Johan III (konung av Sverige)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN
ville fullfölja de projekt han sedan 1558 haft på
Livland, och sökte fördenskull anslutning till
Polen: 4/io 1562 förmäldes han med polske konungens
syster Katarina Jagellonica. Han lät vid denna tid
förmärka tendenser att uppfatta sin ställning till
Sveriges konung som en relativt fri vasalls. Då
han beviljade Sigismund August av Polen lån mot
pant av slott i Livland, innebar detta ett hot mot
Eriks landvinningar i Estland, och 1563 kom det
till öppen brytning. Riksdagen dömde J. till
döden, flera av hans anhängare övergåvo honom, och
12/s gav han sig fången i Abo. Härefter hölls han
jämte sin gemål i ett förhållandevis milt fängelse
på Gripsholm. Hösten 1567 frigavs han i
sammanhang med den allmänna uppgörelse med Eriks och
Jöran Perssons tidigare regering, vilken vidtog
under Eriks sinnessjukdom. Sommaren 1568
började han, stödd av sin bror hertig Karl samt delar
av rikets adel och borgerskap, uppror mot Erik,
erövrade Stockholm i sept. och inledde omedelbart
en omfattande nedsvärtningskampanj mot den nu
fångne brodern. Med särskild hjälp av adeln,
varibland J:s släktingar utgjorde en betydande grupp,
blev han 1569 konung. Eriks kamp mot adeln
avlystes, och ståndet gynnades med de för den
fortsatta utvecklingen grundläggande
adelsprivilegierna 1569. J:s kröning firades 10/7 1569. —
Oroligheter i landet tvungo honom senare till hårda
åtgärder mot den fångne brodern. Hans fängelse
skärptes, J. skaffade sig bemyndigande att låta
döda honom och utfärdade instruktioner för
fångvaktarna ang. det dödssätt, som i händelse av fara
borde väljas. J:s skuld till broderns senare död
torde ej kunna klarläggas. Upproret hade avbrutit
krigföringen mot Danmark och Lübeck; ej heller
i fortsättningen hade J. framgång härmed men
erhöll dock fred i Stettin 1570 (se Nordiska
sjuårskriget). Sveriges krigstillstånd med Polen
upphörde med J:s tronbestigning. — Liksom förut
lade östersjöpolitiken i fortsättningen beslag på
en stor del av J:s intresse. Trots freden i Stettin
vann han gentemot Lübeck vad Erik kämpat för:
kontrollen över handeln på Ryssland.
Förhållandet till detta land, som hans företrädare sökt göra
gott, blev nu, bl.a. på gr. av tsar Ivans tidigare
försök att vinna J:s gemål, kritiskt; krig utbröt
1572. Ett decenniums växlande strider mot de
vilda moskovitiska horderna resulterade till slut,
sedan Pontus De la Gardie blivit generalfältöverste
i ö., i befästandet av väldet över Estland och
erövring av delar av Ingermanland, vilket
bekräftades genom stilleståndet i Pljusa 1583.
Utrikespolitiskt är detta det märkligaste resultatet av J:s
regering och en av de viktigaste epokerna i det
svenska östersjöväldets utveckling. — På andra
områden strävade J. under 1570-talet efter
utrikespolitisk nyorientering. Som följd av den fientliga
ställningen mot Ryssland sökte J. även efter den
jagellonska ättens utslocknande vidmakthålla
förbindelse med Polen: ett par gånger uppträdde han
som tronkandidat. Härtill kom, att han strävade
efter att utfå sin gemåls italienska arv efter hennes
moder Bona Sforza. Närmanden gjordes till
Frankrike och framför allt till Spanien, som kunde ha
inflytande över det nämnda arvskiftet (ett spanskt
sändebud kom till Sverige 1578). Även
underhandlingar med påven inleddes under 1570-talet,
Porträtt av Johan III, trol. av L. Ryckz, omkr. 1570.
Tyresö.
vilka också berörde kyrkliga frågor. — Med
1580-talets början undanträngdes dessa frågor ur J:s
intresse. 1586 dog Polens konung Stefan Bathory,
och 1587 framförde J. sin och Katarinas son
Sigismund som tronkandidat. Denne blev vald, och J:s
gamla planer på personalunion mellan Sverige och
Polen syntes förverkligade. Emellertid märkte J.
och Sigismund inom kort obehagen i den inträdda
ställningen, och J:s längtan efter sonen vann
överhand över hans politiska planer. Vid ett möte i
Reval 1589 mellan far och son sökte J. förmå
Sigismund att återvända till Sverige, men detta
omintetgjordes genom våldsamma påtryckningar från
rådet och . adeln. J:s polska politik fick senare
ödesdigra följder; den spansk-påvliga rann ut i
sanden. — Nära förknippade med J:s
utrikespolitik under 1570-talet voro hans religiösa
strävanden. Den svenska kyrkan var ännu under Erik
XIV konfessionellt täml. obestämd; J. strävade nu
att närma den till den katolska, därvid följande
tendenser i tiden till medling mellan
trossamfunden. Teologiska och estetiska intressen såväl som
utrikespolitiska hänsyn torde ha lett honom
härtill. En ny liturgisk ordning (se Röda boken)
infördes 1577. J. hoppades även, att påven skulle
göra vissa medgivanden, men därtill befanns denne
ovillig.
J:s regering medförde betydande finansiella
svå
— 1229 —
— 1230 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
