Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 3. Johan III (konung av Sverige) - 4. Johan (hertig av Östergötland)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHAN
righeter inom landet, vilka skärptes av upprepade
myntförsämringar. Det ryska kriget, den övriga
utrikespolitiken och en omfattande
byggnadsverksamhet jämte Älvsborgs lösen, som enl.
Stettin-freden skulle utbetalas till Danmark, skapade stor
brist i statskassan. J:s personliga skuld till rikets
ekonomiskt dåliga ställning torde dock ofta
överdrivas, i sista hand i anslutning till rådets många
klagoskrifter från slutet av hans regering. De
allmänna ekonomiska förhållandena under denna tid
ha utan tvivel en stor andel i det dåliga läget.
Vissa betydelsefulla försök att vinna överblick
över det statsfinansiella läget gjordes av J. —
Efter hand uppstod emellertid i allt vidare kretsar
missnöje med J:s regering. Anledningarna härtill
voro flera. J:s regering hade börjat i bästa
samförstånd med adeln och hertig Karl, men detta blev
ej långvarigt. I början av 1570-talet förspordes
vissa oroligheter bland allmogen och den fångne
Eriks anhängare, och i en av dessa, De Mornays
sammansvärjning, var hertig Karl djupt inblandad,
ehuru J. icke synes ha vågat ingripa mot honom.
Även i fortsättningen blev Karl länge en av de
viktigaste företrädarna för oppositionen mot J.,
dels emedan denne icke ville tillerkänna brodern
den fria ställning, som J. själv sökt försvara
gentemot Erik, dels emedan Karl, som var kalvinistiskt
orienterad, ogillade J:s kyrkliga strävanden och
vägrade att antaga liturgien i sitt hertigdöme. Vid
mitten av 1580-talet var förhållandet ytterligt spänt,
och man fruktade rentav för krig mellan bröderna.
Efter ett slags förlikning i Vadstena 1587 funno
J. och Karl varandra i kampen mot en gemensam
motståndare, till vilken J. efter hand kommit i
öppen fiendskap: adeln. Privilegierna till trots
hade näml. J. fortsatt det styrelsesätt, som
utvecklats under hans företrädare, det s.k.
sekreterareregementet, vilket den självmedvetna, ofta högt
bildade yngre adelsgenerationen såg med oblida
ögon. J. fann sig i samma läge som företrädaren,
och ehuru han 1585 gifte om sig med Gunilla
Bielke, sedan Katarina Jagellonica avlidit 1583,
skärptes avogheten mellan honom och adeln, särsk.
rådet, alltmera. Våldsamma sammanstötningar
ägde särsk. rum i sammanhang med Sigismunds val
till polsk konung, då J. ansåg de svenska
representanterna ha gått felaktigt till väga, och än mer
vid mötet i Reval 1589. Från 1590 drabbades stora
delar av högadeln av konungens ytterligare onåd;
häftiga uppträden ägde rum. Under Johans sista
år spred sig dessutom inom prästerskapet en allt
häftigare opposition mot liturgien. Förgrämd
genom alla dessa händelser och genom skilsmässan
från den högt älskade sonen avled J. 1592.
J:s sammansatta väsen torde vara svårt att fatta
i en formel. I uppfattning av sin konungsliga
höghet och i djärva politiska hugskott är han sin
broder Eriks like, i hetsighet och bristande
behärskning både faderns och broderns. Trots hans
ofta framhållna vankelmod torde dock, som här
framhållits, vissa bestämda idéer prägla hans
regering, ehuru ofta modifierade av yttre hänsyn el.
känsloskäl. Huvudparten av hans oförnekliga
begåvning ligger emellertid på det teoretiska, särsk.
det estetiska, planet. Hans bildning var
omfattande: från hans engelska resa vitsordas hans
ypperliga latin, och han kan betecknas som en av sin
tids lärdaste teologer i Sverige. Hans
litterärt-politiska verksamhet kan studeras i hans
anklagelseskrifter mot Erik. Byggnadsverksamhet var
emellertid hans ”högsta lust”, som han själv
uttryckt det. Åtskilliga av rikets förnämsta slott
har han påbörjat el. påbyggt: Borgholm, Uppsala,
Vadstena, Kalmar, och efter honom har man nämnt
tidens svenska byggnadsstil ”J. III:s renässans”.
Märkligt är även hans intresse för äldre tiders
byggnadsverk, spec. kyrkor. Riksregistraturet från
hans regeringstid innehåller ett rikt konsthistoriskt
material.
Endast två målade originalporträtt av J. äro
numera kända. Främsta platsen tillkommer en
målning i helfigur från 1572, i Palazzo reale, Siena,
vilken tillskrives hovmålaren J. B. van Uther och
vars typ återfinnes i flera kopior från senare tid
(bl.a. på Gripsholm). Mest betydande bredvid
denna är en knäbild på Tyresö från 1570,
tillskriven Lambert Ryckx. Konungens medaljer (Kungl.
myntkabinettet) äga ikonografiskt intresse, liksom
det s.k. majestätssigillet från 1571. Även J:s
gravmonument i Uppsala återger hans drag, om
ock i en mera konventionell uppfattning.
Litt.: K. A. Bomansson, ”Hertig J. och hans
tid” (1862); A. G. Ahlqvist, ”Om aristokratiens
förhållande till konungamakten under J. III:s
regering” (1864—66); C. Annerstedt,
”Grundläggningen af svenska väldet i Livland” (1868); O.
Söderqvist, ”J. III och hertig Karl” (1898); K.
Hildebrand, ”J. III och Europas katolska
makter” (s.å.); H. Biaudet, ”Le Saint-Siège et la
Sué-de”, 1 (1906); A. Hahr, ”Studier i J. III:s
renässans” (2 bd, 1907—10); S. Arnell, ”Die Auflösung
des livländischen Ordensstaates” (1937); A.
Att-man, ”Den ryska marknaden i 1500-talets baltiska
politik 1558—1595” (1944). I.A.;K.E.S.
4) Johan, hertig av Östergötland (1589—1618),
son till Johan III i dennes äktenskap med Gunilla
Bielke. Efter moderns
död 1597
omhändertogs han av
farbrodern, hertig Karl, som
gav honom en
vårdad uppfostran med
bl.a. Johan Skytte som
lärare. Efter
Sigismunds avsättning var
J. den närmaste
tronarvingen, vilket
också erkändes av hertig
Karl, som dock med
ständernas stöd blev
konung. 1604 fick J.
på Norrköpings
riks
dag avsäga sig arvsrätten till förmån för Karl
och dennes mansarvingar. 1606 tillträdde han sitt
hertigdöme, som efter en omreglering 1608
omfattade Östergötland med angränsande härader i
Närke, Västergötland och Småland. Under Karl
IX :s livstid fick han i regel underordna sig
dennes vilja. Vid tronskiftet 1611, då J. ånyo
avsade sig tronen, vidgades hans hertigdöme med 4
västgötahärader, varjämte Gustav II Adolf i sin
kungaförsäkran måste lova att i viktigare
ärenden inhämta hertigens råd och samtycke. I
kriget mot Danmark stod han lojalt på kungens sida
— 1231 —
— 1232 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
