Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Johannes XVII (påve) - 18. Johannes XVIII (påve) - 19. Johannes XIX (Romanus, påve) - 20. Johannes XXI (P. Giuliani, påve) - 21. Johannes XXII (Jacques d’Euse, påve) - 22. Johannes XXIII (XXII, B. Cossa, påve) - 1. Johannes I Tzimiskes (bysantinsk kejsare) - 2. Johannes II Komnenos (bysantinsk kejsare) - 3. Johannes III (Dukas) Vatases (bysantinsk kejsare) - 4. Johannes IV Laskaris (bysantinsk kejsare) - 5. Johannes V Palaiologos (bysantinsk kejsare) - 6. Johannes VI Kantakuzenos (bysantinsk kejsare) - 7. Johannes VII (bysantinsk kejsare) - 8. Johannes VIII (bysantinsk kejsare) - 1. Johannes (prästkonung av Etiopien)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES_____________________________________
17) Johannes XVII, påve 1003, eg. S i c c o.
18) Johannes XVIII, påve 1003—09, eg.
Phasianus.
19) Johannes XIX, påve 1024—32, eg. R
o-manus, bror till påven Benedictus VIII, vars
efterträdare han blev genom stora mutor. Den
ovärdige J. krönte 1027 Konrad II till kejsare
och sammanträffade s.å. i Rom med Knut den
store av Danmark.
20) J ohannes XXI, påve 1276—77, eg. P.
G i u 1 i a n i, kallade sig felaktigt J. XXI i st.f.
J. XX, författade medicinska och filosofiska
skrifter. — Litt.: R. Stapper, ”Pabst J. XXL” (1898).
21) Johannes XXII, påve 1316—-34, eg.
J a c q u e s d’E u s e (Duèze), ärkebiskop av
Avignon 1310, residerade även som påve där,
nyord-nade det påvliga finansväsendet och låg i
långvarig, bitter fejd med Ludvig* av Bayern.
22) Johannes XXIII (XXII), påve 1410—15,
eg. B. C o s s a (d. 1419), sammankallade 1414
på kejsar Sigismunds begäran konsiliet i
Kon-stanz, tvangs här 1415 till abdikation, flydde,
återtog avsägelsen, greps, avsattes ånyo, hölls till
1418 i fängsligt förvar och dog som
kardinalbiskop i Tusculum.
Johannes, furstar.
Bysantinska riket. 1) Johannes I T z i m i
s-k e s, kejsare (924—976), befryndad med kejsar
Nikeforos Fokas, utmärkte sig i dennes fälttåg,
lät 969 mörda kejsaren i samförstånd med
dennes gemål, Teofano, och lät utropa sig till
kejsare som förmyndare för Basileios II och
Konstantin VIII, drottningens söner med Romanos
II. J. fortsatte Nikeforos’ erövringspolitik i stor
stil, besegrade 972 storfurst Svjatoslav av Kiev,
återställde Donau som riksgräns i n. och
erövrade i förbund med kung Archot III av
Ar-menien Damaskus och andra städer i Syrien och
Palestina från fatimidernas egyptiska välde. Efter
J:s död övertog Basileios II själv regeringen. B.
2) Johannes II Komnenos (1088—1143),
son av Alexios I och Irene Dukas, kejsare 1118
—43, lät i samråd med sin döende far oväntat
kröna sig och förekom så släktens försök att
uppsätta J:s syster Anna Komnena och hennes
make på tronen (se Anna, sp. 1098). J., kallad
K a 1 o-J o h a n n e s (J. den ädle), uppskattades
av undersåtar och utlänningar för duglighet,
allvar och karaktärsfasthet. Om hans regering se
Bysantinska riket, sp. 509. Förmäld med
prinsessan Piriska (Irene) av Ungern hade J. med
henne sönerna Isak och Manuel (I). Lm.
3) Johannes III (Dukas) Vatatses (d.
1254), av förnäm trakisk släkt, g.m. Irene, dotter
till kejsar Teodoros I av Nicaea, blev dennes
efterträdare 1222. Efter Irenes död gifte sig J.
1244 med tyske kejsaren Fredrik II :s dotter
Konstantia (Anna). Med Irene hade han sonen
Teodoros (II). Duglig och klok, skicklig
organisatör och framstående krigare utvecklade J.
sitt rike utåt och inåt.
4) Johannes IV Laskaris (1250—74),
utropades vid faderns, Teodoros II :s död 1258
till kejsare av Nicaea, störtades av Mikael VIII
Palaiologos, som, krönt till kejsare i
Konstanti-nopel 1261, lät blända och inspärra J.
5) Johannes V Palaiologos (1332—91),
son till Andronikos III och Johanna (Anna)
av Savojen, tillträdde regeringen först 1355. Efter
Andronikos’ död 1341 rasade näml, mellan
Johannes (VI) Kantakuzenos, Andronikos III:s
gunstling och rikets mäktigaste man, samt
änkedrottningen och hennes parti en strid om makten, i
vilken bägge parterna sökte stöd hos främmande
makter, Anna främst hos serberna, Kantakuzenos
hos turkarna, som så inkallades till Europa.
Sedan Kantakuzenos (1355) störtats, måste J.
ytterligare uppleva, att först hans son Andronikos
IV, sedan dennes son Johannes VII för någon tid
usurperade makten. J. var förmäld med
Kantakuzenos’ dotter Helena. För att utverka stöd i
Västerlandet företog J. 1369 en resultatlös resa
till Avignon. Lm.
6) J ohannes VI Kantakuzenos (d.
1383) utövade, under nominellt erkännande av
Johannes V:s medregentskap, makten som krönt
kejsare 1347—55, då han avsade sig kronan och
gick i kloster. J. var en högt begåvad man och
visade under de förvirrade förhållandena (se J.5)
ofta prov på diplomatisk och politisk skicklighet.
Han var även en framstående förf., bl.a. till en
apologetiskt hållen historia om hans egen tid.
Jfr Kantakuzenos.
7) Johannes VII (d. 1408), son till
Andronikos IV, sonson till Johannes V, tvangs att
avstå från arvsrätt till tronen till förmån för
sin farbror Manuel och fick i stället Selymbria
och Thessalonika. 1390 störtade han sin farfar,
som återuppsattes av Manuel. Manuel gjorde
emellertid omsider J. till medregent, ett ädelmod,
som denne visade sig värdig genom sin trohet,
då Konstantinopel belägrades av Bajasid. J. dog
i kloster.
8) Johannes VIII (d. 1448), son till
Manuel II, övertog 1425 ett starkt förminskat, av
turkarna allt hårdare beträngt rike, varav han
måste överlämna stora delar till sina bröder. J.
sökte genom allvarlig strävan uppnå union
mellan de båda katolska kyrkorna.
Etiopien. 1) Johannes, prästkonung. Vid
noo-talets mitt utbredde sig i Europa legenden
om en konung J., som levde i Asien och som
var på samma gång präst och världslig
härskare. Uppgifter om honom möta redan hos den
tyske historieskrivaren Otto av Freising 1145.
Bilden av J. har i Europa utformats under
intryck av korstågen och den begynnande
motsättningen mellan stat och kyrka. Genom att i
sig förena de andliga och världsliga ämbetena
framstod J. som idealet för en härskare. Han
skulle ha slagit perser och meder, och under
beträngda lägen för korsfararhärarna i Palestina
gingo ryktena, att sagokonungen skulle komma
dem till hjälp. Endast olyckliga omständigheter
hade tidigare hindrat honom därifrån. Det är
icke görligt att avgöra, vilka fakta, som gett
upphov till myten om J. Förmodligen ha de
hämtats från många olika håll, liksom bilden av
J. ändrat utseende och ständigt anpassats efter
olika folks och olika tiders önsketänkande.
Under senare medeltiden lokaliserades J. i den
europeiska traditionen till Etiopien*, om vilket man
då fått höra talas såsom ett kristet rike; J.
gjordes till Etiopiens kejsare. JrR.
— 1247 —
— 1248 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
