Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes de Plano Carpini - Johannesdotter, Anna Matilda Cecilia - Johannes Dukas - Johannes Duns Scotus - Johannes Döparen - Johannes evangelium - Johannes från Damaskus - Johannes från Gaëta - Johannes församling - Johannes Gerechini (Gerreksson) - Johannesgillen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNESGILLEN
där han mottogs av Batu, och fortsatte via
Syr-darja, Ili och Emil till Karakorum, dit han
anlände s.å., när Küjük valdes till storkan. Efter
återkomsten blev han ärkebiskop i Antivari i
Dal-matien. J :s skrifter ”Liber Tartarorum” och
”Historia Mongolorum” ha utgivits av C. R. Beazley
(i ”Hakluyt Society. Extra series”, 13, 1903) och
den sistn. av G. Pullè (1913 och 1929). C.F.
Johannesdotter, Anna Matilda Cecilia,
pseud. för författarinnan Klara Johanson.
Johannes Dukas, kejsare, se Johannes,
Bysantinska riket 3).
Johannes Duns Scotus, teolog, se Duns Scotus.
Johannes Döparen, judisk botprofet, son till
prästen vid Jerusalems tempel Sakarja och Elisabet.
På 20-talet av vår tideräkning uppträdde J. vid
Jordan, förkunnande den annalkande domen över
Israel och kallade folket till bot. De botfärdiga
undfingo ett dop i Jordan, varför J. fick tillnamnet
”Döparen”. En skara lärjungar samlade sig kring
honom, bland dessa även en tid Jesus; den
asketiska gestalten i kamelhårsmantel med lädergördel
gjorde ett djupt intryck på sin samtid. J. blev
snart kastad i fängelse av den galileiske fursten
Herodes Antipas och dödad i fästningen
Machae-rus; huvudmotivet var fruktan för politiska
konsekvenser av den av J. väckta eskatologiska
rörelsen. Vår kunskap om J. bygger huvudsaki. på
evangelierna, där han framställes som medveten
förelöpare till Jesus Messias. Om hans barndom
och död berättas legender, som härstamma från
hans anhängare. Den historiska sanningen om J.
är ytterst svåråtkomlig; förmodl. tillhörde han en
större gnostisk-sakramentaristisk döparrörelse, som
han förenade med gammaltestamentlig profetism.
Hans person och verksamhet bilda den närmaste
historiska bakgrunden för Jesus. Länge bestod en
viss konkurrens mellan döparlärjungarna och
kyrkan, vilken från dem bl.a. övertog bruket av dopet.
— J. avbildas vanl. som en kraftig, medelålders
man med yvigt hår, stundom också skägg. I
renässansens konst förekommer J. ofta som barn vid
Jesu sida, en dennes lekkamrat, ofta vid
Marias knän; stundom är hans moder Elisabet
närvarande, ävensom änglagestalter. I dopscenen står
J. vanl. på stranden, där änglar hålla kläderna,
och Jesus nedstigen i vattnet med duvan svävande
däröver. J. framställes annars klädd i en
kamel-fäll, hållande Guds lamm i famnen. J. och Maria
omgiva Kristus-Domaren i Deesis-framställningen
(se Jesus Kristus, sp. 1199, och Yttersta domen).
— Litt.: M. Dibelius, ”Die urchristliche
Ueber-lieferung von Johannes dem Täufer” (1911); M.
Goguel, ”Au seuil de 1’évangile. Jean-Baptiste”
(1928); E. Lohmeyer, ”Das Urchristentum”, 1
(1932); A. Fridrichsen, ”Johannes vattendop” (1941,
med litt.-f ört.). A.J.F.;EW.
Johannes evangelium, vanl. det 4:e i ordningen
av de i NT intagna evang., skiljer sig i
väsentliga avseenden från de 3 första (”synoptiska”)
evang., på samma gång som det uppvisar
grundläggande överensstämmelser med dem. Detta kan
endast förklaras så, att J. visserligen bygger på
de äldre evang., men att förf, har velat skriva ett
evang., som bättre än de tidigare låter hans
kristusbild framträda i skildringen av Jesu liv och
förkunnelse. Han begagnar delvis andra
traditio
ner än de synoptiska och gestaltar sitt stoff med
långt större frihet än de äldre evangelisterna.
Hans huvudkälla är den i hans miljö rådande
förkunnelsen om Jesus, Guds son, och den där
utvecklade polemiken mot judendomen och
gnos-tiska strömningar. Dessa tankar och termer prägla
Jesu tal i J. Vi möta här en egenartad religiös
åskådning och ett särpräglat språk. — J. är
skrivet 90—100 av en okänd förf, med betydande
förmåga av dramatisk skildring och talkomposition.
I en prolog i en högtidlig, rytmisk stil (kap. 1)
förknippar han logosbegreppet med Jesus, den
pre-existente och köttvordne. I en epilog (kap. 21)
antyder han sitt evang:s sammanhang med
”älsk-lingslärjungen”, en gåtfull gestalt, som av den
kyrkliga traditionen identifieras med Sebedeus’ son,
aposteln Johannes, vilken enl. Ireneus skrev J. i
hög ålder i Efesus. Här föreligger en
sammanblandning med apokalyptikern Johannes (se
Johannes uppenbarelse), identisk med en ”presbyter”
(äldste) Johannes, som vi ha vittnesbörd om från
denna tid. Dennes vittnesbörd om Jesus
återspeglar sig i J., som sålunda har ett indirekt historiskt
värde och innehåller flera enskilda goda
traditioner. Den ”johanneiska” traditionen torde ha
uppkommit i Palestina men har tidigt spritt sig till
Mindre Asien. En teologisk kosmologi och
fräls-ningslära, på vissa punkter besläktad med
pauli-nismen, ligger bakom J. och 1 Joh. brev.
Uppenbarelseboken företer starka likheter men är buren
av en helt annan stämning. — Litt.: H. Odeberg,
”Nyare evangelisk litteratur till 4 evang:s
exe-getik” (i ”Sv. teologisk kvartalsskrift”, h. 2—3,
1929); W. F. Howard, ”The fourth gospel” (1932);
W. Bauer, ”Das Johannesevangelium” (3 Aufl.
1933); A. Fridrichsen, ”Johannesevangeliet” (1939);
R. Bultmann, ”Das Evangelium des Johannes”
(10 Aufl. 1941). A.J.F.
Johannes från Damas’kus, se Johannes
Damas-cenus.
Johannes från Gae’ta, påve, se Gelasius.
Johannes församling i Stockholm omfattar
östligaste delen av Vasastaden samt n.ö. hörnet av
Norrmalm; 19,145 inv. (1949). J. avsöndrades 1907
från Jakobs förs. Kyrkan, belägen på
Brunke-bergsåsen v. om Humlegården, uppfördes 1884—
90 efter ritningar av C. Möller. Det är en
tre-skeppig basilika av rött tegel i nygotik med
tvärskepp och polygont kor; portalskulpturer i
cement modellerade av T. Lundberg. Om det
dit-tillsvarande träkapellet, byggt 1649—51, erinrar
den 1692 resta klockstapeln. P-
Johannes Gerechini [-ki’-] (G e r r e k s s o n),
ärkebiskop (d. 1433), kansler hos Erik av Pommern,
av denne 1408 utsedd till ärkebiskop i Uppsala.
Domkapitlet hade redan valt en annan, som
övertalades att avsäga sig, och J. fick påvens
bekräftelse av utnämningen. Härsklysten, brutal och
lastbar invecklades J. i skandalösa strider och
tvingades 1421 att nedlägga sitt ämbete mot en
årlig ersättning av 300 dukater. O. 1429 gjorde
konung Erik honom till biskop av Skålholt på
Island, där han ådrog sig sådant hat, att bönderna
dränkte honom. — Litt.: G. Djurklou, ”Jöns
Gere-kesson” (i ”Hist. tidskr.”, 1894). A.Mn
Johannesgillen, medeltida gillen av ung. samma
karaktär som Lukasgillen*.
— 1253 —
— 1254 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
