Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Haquini - Johanneshov - Johannes Hyrkanos - Johannes Ivan - Johannes Jäger - Johannes Kantakuzenos - Johannes Klimakos - Johannes Komnenos - Johanneskristna - Johannes Laskaris - Johannes Longinus - Johannes Magni - Johannes Magnus - Johannes Matthiæ Gothus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES HAQUINI
Johannes Haqui’ni, ärkebiskop (d. 1432), munk
i Vadstena och Erik av Pommerns biktfader, vald
till ärkebiskop i Uppsala 1421, invigd i Vadstena
klosterkyrka 28/s 1422. J. var en from, klok och
nitisk kyrkomän. Under hans tid återuppfördes
Uppsala domkyrka efter raset 1402.
Johanneshov, stadsdel i Enskede förs, i
Stockholm, närmast s. om Hammarbyleden; 12,935 inv.
(1947).
Johannes Hyrka’nos, överstepräst, se Mackabéer.
Johannes Ivan, kyrkomålare (d. 1465), var
verksam i Uppland, där de 1451 signerade målningarna
i Vendels kyrka är hans huvudarbete.
Johannes Jäger, humanist, se Crotus Rubianus.
Johannes Kantakuze’nos, kejsare, se Johannes,
Bysantinska riket 6).
Johannes Kli’makos, grekisk munk (d.o. 649),
anakoret på berget Sinai, senare abbot i
Sinai-klostret. Han fick sitt tillnamn efter en skrift,
”Klimax ton paradeison” (”Himmelsstege”), där
han beskriver, hur man via 30 stadier kan nå
fram till kristlig fullkomlighet.
Johannes Komne’nos, kejsare, se Johannes,
Bysantinska riket 2).
Johanneskristna, se Mandéer.
Johannes Las’karis, kejsare, se Johannes,
Bysantinska riket 4).
Johannes Longi’nus, historieskrivare, se
Dlu-gosz.
Johannes Magni (Jöns Månsson), biskop (d.
efter 1543), domprost i Linköping 1513, biskop
där 1529. J. intog vid reformationens införande
i Sverige en reformistisk ståndpunkt och sökte
stödja den katolska kyrkans ställning i landet,
till dess han 1543 nedlade sitt ämbete.
Johannes Magnus, ärkebiskop och historiker (1488
—1544). J., som var född i Linköping och 1506 blev
kanik i Linköping och Skara, studerade därefter
vid utländska univ., ss. Louvain, Köln, där han
1517 blev magister, och Perugia, där han 1520
promoverades. Han medhann även att i Rom
företräda Sten Sture d.y:s intressen, sändes 1523 av
påven till Sverige som legat och besökte på
hemresan i samma egenskap Polen. Hans uppdrag var
huvudsakligast att utrota det lutherska kätteriet.
Tydligen i hopp att han förmådde mycket vid
kuri-an, valde man honom inom kort till ärkebiskop, ehuru
Gustaf Trolle ännu levde; påven bekräftade
emellertid ej valet, och formellt var J. endast
ärkestiftets förvaltare t.v. I det längsta hoppades J. kunna
intaga en förmedlande ställning i den uppseglande
reformatoriska tvisten: så gick han 1526 med på
att uppdraga en svensk bibelövers, åt de olika
domkapitlen. Men i längden blev det omöjligt för
honom att tillmötesgå Gustav Vasas ständigt
stegrade krav. — Hösten 1526 avsåg konungen att låta
J. i Polen framföra hans frieri till prinsessan
Hedvig; J. kom emellertid att kvarstanna i Danzig,
men förhållandet mellan honom och Gustav Vasa
synes fortfarande ha varit gott, och han
betraktades ännu som ärkebiskop. 1528 uppgavs
giftermålsplanen, och först därefter följde brytningen
mellan konungen och J., som aldrig återvände till
hemlandet. 1533 vigdes han av påven till
ärkebiskop, men detta var endast en formalitet.
Senare vistades J. i Danzig (1536) och i Italien,
sys
selsatt med författarskap. Hans grav är i
Peters-kyrkan.
J:s skrifter äro två: ”Historia metropolitanae
ecclesiae Upsalensis” (Uppsala ärkestifts historia)
och ”Historia de omnibus gothorum sveonumque
regibus” (Alla göta- och sveakonungars historia).
Den förra skrevs i Danzig 1536 och utgavs i Rom
1557 (ny uppl. 1560) av brodern Olaus Magnus.
Byggd på omfattande litteraturstudier och i någon
mån även på urkunder ställer den som sina
huvudsyften att visa ärkebiskoparnas stora roll i
Sveriges historia och att tillbakavisa de danska
ärkebiskoparnas rätt till primat över svenska
kyrkan. J:s andra verk, hans huvudarbete, skrevs i
Venedig 1540 och utgavs likaledes i Rom av
brodern 1554. Det har utkommit i ett stort antal
uppl.; Erik XIV säges ha översatt det till svenska,
och 1620 trycktes en svensk övers., verkställd av
E. Schroderus. I anslutning till en uppfattning,
som långt tidigare framträtt i Sverige,
identifierar J. folkvandringstidens goter med den svenska
”stammen” göter; vidare för han den svenska
fornhistorien tillbaka till Jafets son Magog. Utom
i äldre krönikor förekommande sagokungar
införde han flera nya, av honom fritt diktade
figurer, av vilka den girige tyrannen Gostagus, som
med folkets stöd blivit konung, är en
motsvarighet i sagotiden till Gustav Vasa. Den konstnärliga
formen, det patriotiska syftet och den fria
fabuleringen äro för honom huvudsaken, hans krönika
ett rent diktverk, typiskt för vissa riktningar inom
renässansens ”historieskrivning”. Det uppseende
den väckte och det inflytande den fick blevo
ofantliga och spåras omedelbart efter dess
publicerande, så t.ex. hos Erik XIV (redan 1554 översände
Olaus Magnus ett ex. av krönikan till Gustav
Vasa, vilket denne överlämnade till sina söner).
Den ”göticism”, som i detta J:s krönikeverk fått
sin mest fulländade form, tillskrives av nyare
forskning — med rätta — stor betydelse för 1500—
1600-talens svenska föreställningsvärld, rent
historiskt såväl som i andra avseenden. — En
biprodukt av J:s starka patriotism är hans hat mot
Danmark, vars mest bekanta uttryck är ett
Hemming Gadh tillskrivet smädetal mot danskarna. —
”Briefe von J. und Olaus Magnus” äro utg. av
G. Buschbell 1932. — Litt.: Biogr. över J. av
brodern, bifogad ”Historia metropolitanae
ecclesiae Upsalensis”; G. Carlsson, ”J. och Gustav
Vasas polska frieri” (i ”Kyrkohist. årsskrift”,
1922); B. Swartling, ”J:s Historia metropolitanae
ecclesiae Upsalensis” (i "Hist. studier tillägnade
H. Hjärne”, 1908); V. Söderberg, ”Det Hemming
Gadh tillskrivna talet mot danskarna”
(sammastädes); J. Nordström, ”De yverbornas ö” (i
”Rud-becksstudier”, 1930). I.A.
Johannes Matthi’æ Gothus, biskop (1592—1670),
hörde i Uppsala till Messenius’ lärjungar,
promoverades 1617 och kallades efter en studieresa i
Tyskland 1622 till förste innehavare av
poeseos-professuren i Uppsala. Efter en ny utlandsvistelse,
varunder han i England och Holland tagit starka
intryck av de från Acontius utgångna
toleransidéerna och tidens praktiskt religiösa strömningar,
blev han 1625 prof, vid det nybildade Collegium
illustre i Stockholm. Hovpredikant 1629 följde
han Gustav II Adolf i det tyska kriget och
— 1255 —
— 1256 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
