Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johannes Matthiæ Gothus - Johannes Nicolai Ofeegh - Johannesnycklar - Johannes Olavi - Johannes Palaiologos - Johannespassionen - Johannes Petri - Johannes Prästen el. Prästkonungen - Johannes Scotus Erigena (Eriugena) - Johannessén, Josephina - Johannessen, Erik Harry - Johannesson, Oscar - Johannesson, Ewald - Johannes Tzimiskes - Johannes uppenbarelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANNES UPPENBARELSE
utsågs av honom 1632 till Kristinas lärare. På
sin lärjunges utveckling synes han ha övat stort
inflytande, omfattades av henne med varaktig
tillgivenhet och utnämndes 1643 till biskop i
Strängnäs. Vid sitt ämbetstillträde gav han uttryck åt
sina kyrkligt ireniska tendenser, vilka fått näring
genom hans förbindelser med J. Duraeus och J. A.
Comenius, i skriften
”Idea boni ordinis in
ecclesia Christi” (1644,
2 uppl. 1659), en lätt
bearb. av de böhmiska
brödernas
kyrkoordning. Därmed var den
synkretistiska striden
flyttad in på svenskt
område. J. angreps
häftigt av det
ortodoxa prästerskapet vid
1647 års riksdag men
hölls om ryggen av
drottningen. Striden
blossade dock upp än
häftigare, då J. 1656—61 utgav skriftserien ”Rami
olivae septentrionalis” (1—10) och däri utvecklade
ett synkretistiskt kyrkligt unionsprogram. Han
hade nu icke stöd på högre ort, och vid riksdagen
1664 tvangs han av prästeståndet att avgå. J. intar
en särställning i den hårda ortodoxiens Sverige.
Trots sin vidsträckta humanistiska bildning och
sin innerliga fromhet gör han icke intryck av en
stark och helgjuten karaktär; hans tankegång var
ofta oklar, och i sin fredskärlek förskansade han
sig gärna bakom svävande och tvetydiga
påståenden. Som drivande kraft vid skolväsendets
organisation (1649 års skolordning) och läroboksförf. intar
han en av de främsta platserna bland 1600-talets
svenska pedagoger. — Litt.: Hj. Holmquist, ”J.”, 1
(1903) och ”Till frågan om Acontius” (i
”Teologiska studier tillägnade E. Stave”, 1922). R.Hm.
Johannes Nicolai Ofeegh (Hans Nilsson),
biskop (d. 1574), kyrkoherde i Stockholm (S:t
Nicolai förs.) 1553, ordinarius 1557, biskop i
Västerås 1562. J., som var hovpredikant hos såväl
Gustav Vasa som Erik XIV, gynnade i hög grad
det kalvinistiska inflytandet i Sverige under
1560-talet och var en av de huvudagerande i den s.k.
likvoriststriden samt växlade under denna ett
flertal stridsskrifter, främst i nattvardsfrågan,
med ärkebiskop Laurentius Petri.
Johannesnycklar, art av nyckelblomstersläktet*.
Johannes Ola’vi, biskop i Äbo, se Johannes.
Johannes PalaioFogos, kejsare, se Johannes,
Bysantinska riket 5).
Johannespassionen, musikalisk framställning av
Kristi lidandes historia, som den skildras i Joh.
18—19. Den mest kända och än i dag uppförda
är J. S. Bachs (uppf. f.g. i Leipzig 1723), ett av
de ädlaste verk, som skapats inom protestantisk
kyrkomusik. — Litt.: C.-A. Moberg, ”Bachs
Passioner och Höga mässa” (1949).
Johannes Petri, biskop i Äbo, se Johannes.
Johannes Prästen el. Prästkonungen, se
Johannes, Etiopien 1).
Johannes Scotus Eri’gena (E r i u g e n a), teolog
och filosof (o. 810—o. 877), av irländsk börd,
föreståndare för skolan vid Karl den skalliges hov i
Paris. J:s största betydelse ligger i att han både
genom egna verk och övers, förmedlade grekisk
mystik och spekulation till Västerlandet. Han
översatte särsk. Dionysios Areopagitas skrifter och
visade sig starkt påverkad av dennes nyplatonska
åskådning (i ”De divisione naturae”). Högre än
auktoritetstron ställde J. det spekulativa
tänkandet (radio), med vars hjälp dogmats inre sanning
och nödvändighet fattades. Han företrädde den s.k.
begreppsrealismen, vilken hävdade en ”metafysisk
verklighet” åt begreppen. J. kom genom sin
litterära verksamhet i strid med de kyrkliga
myndigheterna; 1225 blevo hans skrifter fördömda. —
Litt.: Monogr. av H. Bett (1925) och M. Cappuyns
(i933)- R-Br-
Johannessén, Josephina, danskonstnärinna,
se Gullberg.
Johannessen, Erik Harry, norsk målare (f.
1903), började 1933 som grafiker och gjorde sig
bemärkt med en serie expressionistiska träsnitt
med suggestiv svart-och-vitt-verkan. J. övergick
snart under inflytande av Kai Fjell till ett slags
oreflekterat abstrakt måleri, starkt
innehålls-mättat och av surrealistisk stämningsprägel. Efter
en själskris 1935 återvände J. först 1946 till
måleriet. Genom att teckna sina figurer i flera olika
rörelselägen når J. en dekorativ upplösning av
motivet och samtidigt en dynamisk bildverkan. K.Re.
Johannesson, Johan Oscar, skulptör (f. 27/2
1883). Efter studier i Tyskland och Frankrike
har J. under 1920-talet varit verksam i Rom och
därefter i hemlandet, huvudsaki. som porträttör.
Bland hans arbeten, som utmärkas av realism
och god karakteristik, märkas bl.a. byster av
Pius XI (ett ex. i Nationalmuseum), Mussolini
samt ett stort antal kända svenskar.
Johannesson, Ewald Gustav Valdemar,
politiker (f. 16/i 1909). J. var sjöman, kontorist och
försäljare till början av 1930-talet, då hans
inflytande hos de yngre socialdemokraterna, särsk.
i Stockholm, förde honom till ledningen inom
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och
styrelseledamotskap i Stockholms arbetarkommun.
Han är sedan flera år tillbaka verkst. dir. i
Barnens dags förening i Stockholm. Stadsfullmäktig
1938—46 innehar J. alltjämt flera kommunala
uppdrag och är sedan 1946 en av Stockholms stads
representanter i F.k. Th.
Johannes Tzimiskes, kejsare, se Johannes,
Bysantinska riket 1).
Johannes uppenbarelse, en urkristen apokalyps
(se Apokalyptik), författad mot slutet av 90-talet
av en mindreasiatisk kristen, Johannes, tidigt
förväxlad med aposteln Johannes. Med starkt
visionär begåvning förenar han stor självständig
dramatisk gestaltningsförmåga och religiös kraft; hans
fantasi är fylld av de bilder och spekulationer, som
alstrats av den judiska apokalyptiken och av
hellenistisk astralteologi. Han stöder sig även på
äldre litteratur, främst Danielsboken o.a. delar av
GT, samt även på redan existerande kristna
apo-kalypser. Men detta traditionella stoff insmältes
i hans personliga upplevelse och tjänar hans
storslagna intuitiva blick på den innevarande
tidpunktens innebörd och utveckling. J. är övertygad
om att leva i de yttersta dagarna, och i en rad
syner skådar han den förfärliga kris, som inom
— 1257 —
— 1258 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
