Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Johansson, Bernhard, i Fredrikslund - Johansson, Andreas - Johansson, Johan (målare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOHANSON
Johansson, Johan Bernhard, i Fredrik
s-1 u n d, lantbrukare, politiker (1877—1949). Efter
att flitigt ha deltagit i det kommunala livet i sin
hembygd och från 1906 tillhört Hallands läns
landsting blev J. led. av F.k. 1919, som han
oavbrutet tillhörde till sin död. Han representerade
högerpartiet och blev snart en av dess och F.k:s
mest framskjutna och inflytelserika medl. 1928
—30 var han
jordbruksminister i
Lindmans 2:a ministär och
framlade 1930 ett
omfattande förslag till
jordbrukets stödjande,
bl.a. genom höjda
tullar och
inmalnings-tvång. Då förslaget
föll, avgick regeringen
med anledning därav.
J. var led. av
Statsutskottet från 1932 och
dess ordf, från 1941.
Han var 1924—35 v.
ordf, i Allmänna val-
mansförbundet, ordf, i F.k.-högern från 1935,
ordf, i Hallands läns landsting från 1931 och v.
ordf, i länets hushållningssällskap 1925—37. J.B.
Johansson, Andreas, ingenjör (f. 9/i 1879),
se sp. 10.
Johansson, Johan Albin, målare (f. Vs 1879).
J. utbildade sig urspr. till dekoratör, från 1899
i Tyskland, bl.a. vid Strassburger
Kunstgewerbe-schule; 1903 besökte han Paris för museistudier.
Under studier vid Dresdens konstakad. 1905—n,
särsk. för den i fransk impressionism skolade G.
Kuehl, mognade J:s beslut att bli målare. Han
målade nu ett i sin mjukt skisserande naturalism
och något Leibl-aktiga tonskala mycket levande
självporträtt med hatt (o. 1908, Malmö museum)
och ett tyngre, svartare porträtt mot grådisig
stadsfond av en tysk kollega, W. Claus (1910,
Malmö museum), där en orangefärgad halsduk
varslade om den blivande koloristen. Mot slutet
av akademitiden erhöll
J. s.k. ”mästarateljé”
och hade därefter egen
ateljé i Dresden ända
till 1914. Genom besök
på museer och
utställningar i Dresden,
Berlin och Köln fick J.
god kännedom om
äldre och särsk. nyare
måleri. Intrycken av
senfödd, tysk
impressionism hos
Lieber-mann m.fl.
fördunklades av större
upplevelser inför dukar,
härrörande från de franska banbrytarna Manet,
Renoir, Cézanne, Gauguin o.a., och J. såg med
entusiasm även subjektivt laddade målningar av
van Gogh och Munch. — Redan i J:s produktion
kort före 1 :a världskriget, dels på tysk mark, dels
under sommarvistelser i Skåne, avspeglades flera
för hans senare konst betecknande drag: den breda,
summariska, ofta monumentala rytmen, färgens
must och slående klang, den emotionella
betoningen, hopsmältningen av impressionism och
syntetiserande expressionism samt förmågan att
variera målsättningen, gå fram på olika linjer ung.
samtidigt. Det sista draget märkes vid jämförelse
mellan några dukar från o. 1913 — den av röda
äpplens och kinders rondeur svällande ”Skörd”
(tysk familj), det sensuellt raffinerade porträttet
”Walli” av dresdenkamraten Müller-Graefes
hustru, målat med lätta, virtuosa och färgglimmande
penselsvep, den mera löst antydda, varmblonda
bilden ”Stickerska” (Malmö museum), det
lågstämda, tunga, brutalt avslöjande och i färgen
närmast asketiska självporträttet ”Målaren”
(Malmö museum) med häftig kontur å la Daumier
el. Goya samt den friskt och soligt strålande
sommarbilden ”Mor i trädgården”, där cinnobern
utspelas med full klang mot grönskan och de
blå-aktiga skuggorna. — Alltifrån sommaren 1914
kom J., närmast på gr. av krigsutbrottet, att bli
bofast i födelsestaden Lund. I viss mån kan
hans konst ses som en modernt präglad
fortsättning av Anders Trulsons koloristiska strävanden
i landskaps-, stads- och figurmotiv. J. äger dock
ej dennes psykologiskt inträngande intresse i
porträtten, han ser sina modeller huvudsaki.
måleriskt och lägger vanl. mera mänskligt innehåll
i sina landskap, med el. utan staffage. — Tiden
t.o.m. 1920 präglades av kampglädje och spontan
inspiration. J. stod då som det mest markanta
temperamentet bland de skånemålare, som sökte
europeisk nyorientering. Han utställde ibland
tills, med den mera impressionistiske och graciöse
Svante Bergh. Betydande arbeten från J :s särsk.
expressionistiska, färguppdrivna period kring det
”röda” året 1917 äro blekingebilderna
”Midsommar” och ”Flicka i sol” (1916, den förra på
Nationalmuseum), ”Gående flicka” (1917, Malmö
museum), porträttet av Anders Österling (1916—
18, Malmö museum) och det perspektiviskt
koncentrerade landskapet ”Tåget till Mölle” (1918)
med bulliga moln. En resa till Italien i början
av 1920-talet medförde ökat intresse för
teckningen, och stilspekulationer av något kubistisk
art bidrogo också att göra färgspråket mindre
impulsivt flödande än förr. Emellertid lyckades
J. snart lägga personligt patos även i denna
formfastare kompositionskonst. 1924 startade han
den skånska konstnärsgruppen De tolv. Under
decenniets lopp framträdde allt starkare i hans
måleri en uppslutning kring vertikal- och
horisontalriktningarna med något kantig
planförenkling och puristiskt reducerad färgskala. Den nya,
stramare linjen märktes i ”Skepparens gård”
(1924), i flera utsikter över Clemenstorget i Lund,
i hustru- och självporträtt och än mer i den
spartanskt beräknade ”Mulen midsommar” (1929).
1930-talets förra del bjöd bl.a. på originella
bilder från Löderups strandbad, samtidigt strama
och färgromantiska, med flanerande
sommargäster, ev. i månskenskvällens svävande dager. Med
den stora, färgsträva "Fiskare” från vågbrytaren
i Ålabodarna en ovädersdag (1930, Malmö
museum) nådde J. en höjdpunkt i dramatik.
Liknande mäktighet fick, i anslutning till tidigare
syn, landskapet ”Vår, Kåseberga” (1938,
Nationalmuseum). På 1940-talet började emellertid J :s
— 13 —
— 14 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
