Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jomsborg - Jomsvikinga saga - Jon (namn) - Jon (fysik, kemi) - Jona (Jonas) - Jonaktivitet - Jon-And, John - Jon Andersson - Jonantagonism - Jón Arason - Jonas (profet) - Jonas, Justus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JONAS
tagande samt metodisk källforskning och
konstruktion, att J. grundats av den från Danmark
fördrivne kungen Harald Gormsson, vilken landsflyktig
lärt venderna sjöröveriets konst och sålunda varit
orsaken till de fruktansvärda vendiska
härjningståg, varunder Danmark på inbördeskrigens tid
lidit; Harald klandras också starkt därför (Sven
Aggesson). Nästa steg i utvecklingen gör gällande,
att den i Vendland belägna borgen — här säges den
ligga i Julin — grundats under Haralds
välmakts-dagar och att han där insatt daner som styresmän;
fortfarande är klandret märkbart (Saxo). I den
isländska Jomsvikingasagan, som i sina bevarade
redaktioner arbetar med från Danmark importerat
stoff, har man gått vidare; här har sambandet
mellan J. och venderna försvunnit och J. blivit
ett de nordiska vikingarnas idealsamhälle med
egna lagar och sedvänjor. Dit förlädes flera
betydande vikingahövdingar: Sigvald Jarl, Bue och
Vagn, Styrbjörn och Palnatoke. Jomsvikingarna
togo del i alla mera ryktbara slag: Hjörungavåg,
Fyrisvall, Svolder. Det mesta av detta är
bevisligen dikt och historisk konstruktion; men möjligt
är, att de danska kungarna med sina förbindelser
i Venden och sannolikt livliga intresse för
Oder-mynningen någon tid intagit J. el. kanske rent av
grundat det. Att bevisa något sådant kan ej
komma i fråga. Endast fullt säkra arkeologiska
resultat kunna rädda åt Nordens vikingar den borg,
som samtiden och den närmaste eftervärlden
an-sågo tillhöra venderna. — Litt.: L. Weibull,
”Kritiska undersökningar i Nordens historia o. år 1000”
(1911); C. Weibull, ”Sverige och dess nordiska
grannmakter under den tidigare medeltiden” (1921);
S. Larsen, ”J.” (i ”Aarböger for nordisk
Oldkyn-dighed”, 1927); S. Bolin, ”Om Nordens äldsta
historieforskning” (1931). B.
Jomsvikinga saga, se Jomsborg.
Jon, mansnamn, se Johan.
Jon, fys., kem., en atom, atomgrupp, molekyl el.
ett molekylkomplex, som genom upptagning el.
avgivning av en el. flera elektroner blivit negativt,
resp, positivt elektriskt laddad. Alltefter antalet
upptagna el. avgivna elektroner säges partikeln
el. komplexet vara enkelt, dubbelt o.s.v. joniserad
(se Jonisation och Elektrokemi).
Jona (J o n a s), en av de s.k. mindre profeterna
i GT, hjälte i Jonas bok, vilken i kap. 1—2
skildrar J:s äventyr till sjöss och i kap. 3—4
händelser i Nineve, två tydligt skilda delar. Boken
vill framställa Jahves allmakt och hans godhet
även mot hedningar. Materialet är till stor del
sagostoff; motivet att sagohjälten slukas av ett
odjur och åter uppkastas, är känt från skilda håll.
J:s psalm (Jon. 2:3—10) bryter av i sammanhanget
och är senare tillsatt. J:s bok stammar från tiden
efter Babyloniska fångenskapen. — Litt.: H.
Schmidt, ”J.” (1907); L. C. Stollberg, ”J.”
(1927). G.Bsm.
Jonaktivitet, se Elektrokemi, sp. 419.
Jon-And, John Erik Algot, grafiker och
teatermålare (1889—1941), fick sin första utbildning
på Valand i Göteborg, for 1913 till Paris, där han
studerade hos Le Fauconnier. Teaterkonsten blev
efter hemkomsten till Sverige hans främsta
område. Han började vid Lorensbergsteatern i
Göteborg, arbetade sedan vid Konserthusteatern i
Scenbild till operan ”Katjas död”, utförd av J. Jon-And.
Stockholm och knöts 1927 till Kungl. teatern som
dekorationschef. Hans stil var expressionistisk i
sin dekorativa och dramatiska verkningsfullhet, och
han blev en av den svenska teaterkonstens
förnyare. Som karikatyrtecknare var J. mästerlig,
han utgav själv i litografi en serie av
Lorensbergs-teaterns artister; hans kamratporträtt samlades i
”Konstnärer” (1941). A.
Jon Andersson, bondeledare (d. 1563), deltog
jämte Dacke i mordet på Gustav Vasas småländske
fogde Inge Arvidsson 1536. Då konungsräfst
påbjöds i Småland, tvangs J. fly till Blekinge,
varifrån upprorsrörelser organiserades, för vilka J.,
ej Dacke, tycks ha varit ledare. 1538 företog han
en resa till Lübeck för att söka kontakt med
Berend v. Melen, själen i de tyska stämplingarna
mot vasakungadömet. S.å. begärde J. lejd och
dom samt ålades stora böter för fogdemordet.
Efter förlikningen med konungen drog sig J.
tillbaka till gården Ulvsmåla på danska sidan om
gränsen. Dacke försökte förgäves förmå J. till
aktivt deltagande i den egentliga Dackefejden,
och en svår brytning uppstod mellan de bägge
bondeledarna. Emellertid tycks J. verksamt ha
motarbetat de svenska intressena, främst i den
aktuella gränsdragningskonflikten med Danmark.
Gustav Vasa sökte upprepade gånger få honom
fängslad el. lönnmördad. J. åtnjöt dock skydd
från dansk sida, men vid krigsutbrottet 1563
lyckades en svensk knekthövitsman mörda honom.
— J. har trol. genom släktförbindelser,
förmögenhet och social position varit en viktig faktor
i det politiska spelet kring gränsen. Ba O.
Jonantagonism, bot., se Antagonism.
Jon Arason, isländsk biskop och författare (1484
—1550). Som Islands siste katolske biskop (i
H6-lar från 1524) förde J. en hänsynslös kamp mot
reformationen, vilket även ådrog honom anklagelser
för landsförräderi. Tillfångatagen av sina
motståndare blev han 1550 avrättad. J. anlade Islands
första tryckeri (o. 1530) och var en framstående
diktare. — Litt: P. E. Ölason, ”J.” (1919).
Jonas, profet, se Jona.
Jonas, Justus, tysk teolog (1493—1555), en
av Luthers medhjälpare i reformationsverket,
Luthers följeslagare i Worms och den, som höll
liktalet över honom. Gentemot Melanchthon
företrädde J. en strikt ”lutherdom”. J:s brevväxling
utgavs 1884—85.
— 53 —
— 54 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
