Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordbrukskredit - Jordbrukskreditkassan - Jordbrukslån - Jordbrukslära - Jordbruksmaskiner - Jordbruksminister - Jordbruksnämnden - Jordbrukspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDBRUKSKREDITKASSAN
lantbruksnämnden godkända kostnaden och det
värde marken kan anses äga för den
bruknings-del, till vilken den lägges. — För inre
rationalisering kunna lånegaranti och statsbidrag
lämnas till följ, åtgärder: i) Nyodling, stenröjning,
jordkörning, täckdikning, avloppsförbättring,
betesförbättring och betesanläggning samt
jämförliga jordförbättringsåtgärder. 2) Anläggning av
ägovägar. 3) Anläggning av skyddsskog och
skyddshäckar mot sand och jordflykt. 4)
Nybyggnad och reparation av för jordbruksdriften
erforderliga ekonomibyggnader, inbegripet
gödselvårds- och siloanläggningar. Lånegaranti kan
beviljas varje ägare el. brukare av
jordbruksfastighet, statsbidrag däremot som regel endast
jordbrukare på fastighet med mindre än 20 ha åker.
Liksom vid yttre rationalisering få statsbidrag och
lånegaranti tillsammans ej överstiga den av
lantbruksnämnden godkända kostnaden för
ifrågavarande åtgärd. Statsbidrag skall normalt utgå
med: 40 °/o av kostnaderna för under 1), 2) och
3) nämnda åtgärder med undantag för
täckdikning och icke särsk. nämnda
jordförbättringsarbeten, 25 °/o av kostnaderna för dessa senare
åtgärder samt 25% av de första 10,000 kr och 15%
av återstående kostnader för under 4) nämnda
ny- och ombyggnader.
Garantilån utlämnas av bankaktiebolag,
sparbank, hypoteksförening, jordbrukskassa el.
försäkringsbolag, som till Lantbruksstyrelsen anmält
sig vilja driva dyl. verksamhet. För lån, som
kan erhållas som bottenlån i sådan kreditanstalt,
må statlig garanti ej beviljas. — För såväl
lånegaranti (amorteringslån) som statsbidrag
(avskrivningslån) skall i allm. säkerhet ställas. I vissa
fall kan dock lantbruksnämnden avstå från att
kräva säkerhet. Som sådan godtas i regel
inteckning i fastighet till 100 °/o av dess beräknade
värde efter rationaliseringsåtgärdens
genomförande. — Amorteringsplan för garantilån skall
uppgöras med hänsyn till låntagarens
betalningsförmåga och den avkastning, som kan erhållas från
hans jordbruk. Amorteringen skall påbörjas
senast 6 år efter det någon del av lånet utbetalats,
och amorteringstiden bör ej överstiga 25 år.
Avskrivningslån avskrives normalt med Vs pr år
under 6:e t.o.m. io:e året efter utlämnandet. Under
budgetåren 1948/49 och 1949/50 ha 16, resp. 18
mkr anvisats till avskrivningslån. Av de 1948/49
anvisade medlen togos emellertid endast 0,38 mkr
i anspråk. Se även Social
jordbrukskreditgiv-ning. — Litt.: ”Betänkande ang. jordbrukets
kreditförhållanden” (i SOU, 1930:2); ”Jordbrukets
juridiska handbok” (1947); L.-E. Thunholm,
”Svenskt. kreditväsen” (1949). C.E.O.
Jordbrukskreditkassan, se Svenska
jordbrukskreditkassan.
Jordbrukslån benämndes före 1948 den del av
jordbruksegnahemslån*, som avsåg förvärv av el.
förbättringsåtgärder på jordbruksfastighet och
som i sin helhet skulle återbetalas. Se Egnahem
och Social jordbrukskreditgivning.
Jordbrukslära, läran om jordens användning som
åker, äng och betesmark. Särskilda avd. därav
behandla jordarterna och deras egenskaper,
jordens uppodling, bearbetning, torrläggning, resp,
bevattning, jordförbättring, gödsling och växtodling.
Jordbruksmaskiner, se Lantbruksmaskiner.
Jordbruksminister, se Jordbruksdepartementet.
Jordbruksnämnden, se Statens jordbruksnämnd.
Jordbrukspolitik. Med j. betecknas summan av
de statliga åtgärder, som syfta till att i ena el.
andra riktningen påverka jordbruksnäringens
struktur och jordbruksbefolkningens sociala och
ekonomiska ställning. Målsättningen för j. har
varit olika i olika tider. Ofta har det gällt att
framtvinga och vidmakthålla vissa
produktionsformer, som nödvändiggjorts av de klimatiska
förhållandena och som icke kunnat vidmakthållas
utan en stark och målmedveten j. Härom vittna
lämningarna av storartade
bevattningsanläggningar i Kina, Mesopotamien och Egypten. Vid andra
tillfällen har det gällt att förse stora
befolkningscentra med livsmedel från mer el. mindre avlägsna
provinser el. kolonier, en målsättning, som
bestämde grekernas och romarnas politik i underlydande
områden och som till en viss grad varit vägledande
för den europeiska kolonialpolitiken under
1800-talet. En förutsättning för en sådan j. var
givetvis, att jordbruket i relativt hög grad kunde
inriktas på marknadsproduktion.
Den viktigaste frågan inom j. har intill nyare
tid varit äganderätten till jorden. Redan på
romarnas tid skapades en betydelsefull
jordbruks-politisk lagstiftning, som reglerade formerna för
överlåtelse el. utarrendering till privata personer
av jord, som kommit i statens ägo (se Äkerlagar).
Under medeltiden och ända fram till
industrialismens genombrott syftade j. i allm. till att
framtvinga ett saluöverskott av livsmedel, ant. genom
en sänkning av jordbrukarnas levnadsstandard el.
genom en övergång till effektivare
produktionsmetoder. Genom ett dyl. saluöverskott
möjliggjordes en utvidgning av andra näringsgrenar,
av handeln och i sista hand av underlaget för
beskattningen (se Merkantilism). Denna strävan
låg till grund för de medeltida feodalfurstarnas
j., när de införde livegenskapen, upprättade
marknadsplatser vid sina borgar och försökte locka
hantverkare och köpmän till dessa. Den
medeltida j. påverkade emellertid varken
jordfördelningen (tegskifte) el. brukningssättet (två- och
treskiftesbruk), som förblevo täml. oförändrade
från tiden efter folkvandringarna till 1700-talets
mitt, utan endast själva äganderätten till jorden,
som övergick från bönderna till feodalherrarna.
Dessa förändringar resulterade främst i en ökning
av böndernas skattebördor och en försämring av
deras sociala ställning.
Den skiftespolitik, som från 1700-talets mitt med
ofta mycket hänsynslösa metoder genomdrevs i
ett flertal länder, hade också till syfte att öka
saluöverskottet från jordbruket, och detsamma
gäller t.ex. den stora jordbrukskollektiviseringen
i Sovjetunionen o. 1930. Skiftet betecknar
emellertid i vissa avseenden också början till en
frigörelseprocess, som ytterligare stimulerades av
de fysiokratiska idéerna om jordbruket som den
enda värdeskapande näringen (se Fysiokrater).
Den första uppgiften blev att avskaffa
livegenskapen, vilket skedde i Danmark 1788, i
Frankrike 1789, i Preussen 1807 och i Ryssland 1861.
De liberala idéerna om nyttan av individens
ekonomiska frihet understödde ytterligare strävandena
— 103 —
— 104 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
