Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDFRÅGAN
samhällets intresse av att den odlade jorden som
en allmän tillgång icke förslösas. Slutl. har man
genom ägodelningslagstiftningen på lång sikt sökt
befordra bildandet av rationella brukningsdelar.
J. upptogs till ny prövning av den 1918
tillsatta jordkommissionen, som fram till
1923, delvis under ledning av Carl Lindhagen,
utarbetade en rad täml. radikala förslag.
Kommissionen påtalade bl.a. behovet av kontroll icke
endast av bolagens utan även av de enskilda
fastighetsspekulanternas jord- och skogsförvärv,
och dess förslag innehöllo grunderna för en
koncessionslagstiftning för förvärv av
jordbruksfastighet. Vidare föreslogs dels en omformning
av norrländska arrendelagen till en social
arrendelag, som tillika med vanhävdslagen borde
utsträckas att gälla för hela landet, dels rätt för
Staten att expropriera vanhävdad jord och
odlingsbar men icke uppodlad mark. Förslagen
utsattes emellertid i många delar för mycket
häftig kritik och genomfördes endast delvis. En
koncessionslag, gällande hela riket, med förbud i
vissa fall för bolag el. ekonomisk förening att
förvärva jordbruks- el. skogsfastighet infördes
1925, och 1927 antogs en allmän arrendelag, som
ingick som del i 1907 års lag om nyttjanderätt
till fast egendom. Den innehöll även en social
arrendelag för jordbruk i storleken 4—25 ha
odlad jord, tillhöriga bolag el. enskilda personer,
som icke äro mantalsskrivna å fastigheten och
”besitta denna för att bereda sig annan inkomst
än av jordbruk”. Denna sociala arrendelag
sammankopplades med en s.å. antagen, hela riket
gällande lag om uppsikt å vissa
jordbruk (vanhävdslag), som åsyftade jordbruk,
tillhöriga nämnda ägarkategorier. Vid denna
tidpunkt tillkommo även den för vissa specialfall
gällande ensittarelagstiftningen* och
åborätten* i dess moderna utformning.
Målsättningen i j. rymde i detta första skede
otvivelaktigt en betydande portion jordromantik.
När emigrationen gjorde j. särsk. aktuell,
började den rörelse för att genom nyodling och
intensiv småbruksdrift inom Sveriges gränser
bereda den hastigt växande landsbygdsbefolkningen
goda utkomstmöjligheter och ett sunt liv, vilken
främst kännetecknas av egnahemsverksamheten
och kolonisationen och vilken bl.a. inspirerades
av jordbruksreformatorn Per Jönsson Rösiö.
Jordkommissionen formulerade målsättningen för
jordpolitiken som ”rätt till jord för alla för
jordbruk lämpade medborgare”. I samband med
erfarenheterna från den svåra jordbrukskrisen
under 1930-talets första del skedde emellertid en
förskjutning i denna målsättning, och den
påskyndades ytterligare av den arbetskraftsbrist,
som den sjunkande nativiteten framkallade under
1940-talet. Jordpolitiken behövde icke längre
inriktas varken på att åstadkomma största möjliga
jordbruksproduktion el. på att bereda
sysselsättning åt en växande befolkning. I st.f. att
sysselsätta så många människor som möjligt i
jordbruket och odla alla jordar, som över huvud
taget kunde läggas under plogen, blev målet
därför att framställa landets behov av
jordbruksprodukter med minsta möjliga arbetsinsats och
att därvid endast nyttja de bästa jordarna. Detta
ledde till en strävan att skapa större
brukningsdelar, eftersom produktionen är långt effektivare
på dessa än på småbruken, även om den totala
produktionsvolymen ej blir lika stor. Parallellt
med denna rent samhällsekonomiska målsättning
löpa dock hela tiden socialpolitiska strävanden,
med vilka den dock alltmer kommer i konflikt,
särsk. gäller detta i fråga om den hastighet, med
vilken jordbruksrationaliseringen skall
genomföras, och omfattningen av de inskränkningar i
jordbruksbefolkningens rätt att fritt disponera
över jorden, som synas önskvärda.
Redan innan jordbrukskrisen satte in, började
de ofullständiga jordbruken bereda allvarliga
bekymmer, och vid den omarbetning av j o r
d-delningslagstiftningen, som företogs
1926, sökte man motverka den långtgående
jordsplittringen och utforma lagen så, att jorden
samlades i lämpliga brukningsdelar och de
ofullständiga jordbrukens antal icke ökades. — En
förskjutning i målsättningen kom också till
uttryck i den 1930 tillsatta sociala
jordutredningens förslag. Dessa gingo sålunda i
vissa fall ut på en uppmjukning av föregående
lagstiftning, dels betr, arrendatorns rätt till
ersättning, när jordägaren icke kan erbjuda honom
i arrendeavtalet stadgat arbete, dels betr, förbud
för bolag att förvärva jordbruksfastigheter.
Utredningen föreslog även, att en särskild lånefond,
arbetarsmåbrukslånefonden, skulle
inrättas för att underlätta främst för de norrländska
skogsarbetarna att förvärva stödjordbruk. Detta
förslag genomfördes även men däremot icke de
båda lagändringarna. — Den definitiva
strömkantringen ägde emellertid rum under 1930-talets sista
år och kom klarast till synes i det program för
egnahemsverksamhetens nyorientering, som antogs
1939. Som målsättning uppställdes då, att
egna-hemsjordbruken skulle vara ant. så stora, att en
familj bereddes full sysselsättning med dess
skötsel, el. så små, att de kunde skötas som
bisysselsättning till annan verksamhet (stödjordbruk).
Brukningsdelar i mellanliggande storleksgrupper,
som tidigare varit huvudföremålet för
egnahemsverksamheten, skulle såsom oekonomiska icke
längre eftersträvas. I detta program låg redan
inneslutet grundvalen till den jordbrukets
rationalisering*, som 1942 års jordbrukskommission
sedermera föreslog. Dessa nya utgångspunkter
i j. nödvändiggjorde under 1940-talet en
omarbetning av både arrendelagen (1943) och
vanhävdslagen (1942 och 1947) samt nya lagar om
inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslagen 1945), om expropriation
för förstärkande av ofullständiga jordbruk (1947)
och om tvångsinlösen av vanhävdad egendom
(1946).
I den nya arrendelagen (SFS 883/43) har
giltighetsområdet för de särskilda bestämmelserna
om sociala arrenden vidgats till att omfatta
jordbruk med mindre än 50 ha odlad jord, som
tillhöra bolag, ekonomisk förening, stiftelse el.
enskild person, som icke är mantalsskriven å
fastigheten och ”uppenbarligen besitter fastigheten
av annan anledning än att bereda sig sin
huvudsakliga inkomst av jordbruk”, el. dyl. jordbruk,
som är utgård till huvudgård, tillhörande enskild
— 149 —
— 150 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
