Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordmagnetism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDMAGNETISM
Fig. 1. Isogoner för 1922. E östlig, W västlig deklination.
passnål, att alltid inställa
sig med sin axel ung. i
n.—s. riktning. Den
förste, som påvisade
avvikelsen av kompassnålen
från denna riktning, den
s.k. deklinationen*
el. missvisningen, var
Columbus, som iakttog
den på sin första
Ame-rika-färd (1592). G.
Hart-mann lyckades 1543
bestämma den magnetiska
kraftens lutning mot
horisontalplanet, den s.k.
inklinationen.
Den moderna,
internationellt organiserade
utforskningen av j. arbetar
med bestämmandet av
7 storheter: deklinationen, inklinationen, den
totala magnetiska fältstyrkan el. fältintensiteten,
d.v.s. den kraft, varmed en magnetisk enhetspol
påverkas, vertikal-, horisontal-, öst—väst-, samt
nord—sydkomposanten av denna kraft. För
fullständig kännedom om den magnetiska fältvektorn
är det tillräckligt att bestämma 3 av dessa
storheter, varav de övriga kunna härledas. Vanl.
bestämmas deklinationen, inklinationen och
horisontalintensiteten, vilka storheter benämnas j:s e 1
e-m e n t. Utforskandet av j. har givit vid handen,
att över hela jordytan härskar ett permanent
magnetfält, vars fördelning, bortsett från några
smärre områden med starka lokala störningar, ger
ett intryck, som om hela jorden vore en magnet,
vars axel tillnärmelsevis har n.—s. riktning. Då
den mot n. riktade polen av en fritt rörligt
upphängd magnet benämnes en nordpol, måste enl.
satsen, att liknämniga poler repellera varandra,
den i närheten av jordens geografiska nordpol
belägna magnetiska polen vara en sydpol och den
på s. halvklotet befintliga magnetiska polen en
nordpol. Dessa bägge poler äro eg. belägna i
jordens inre, men det har (sedan Gauss) blivit
brukligt att beteckna de båda punkter på
jordytan, där fältvektorns riktning är lodrät och
följaktligen inklinationen 900 samt deklinationen
obestämd, som jordens magnetiska poler. Av
dessa befinna sig f.n. sydpolen vid Melville-öarna
på 7o°5o’ n.br., 9Öoo’ v.lgd och nordpolen på den
antarktiska kontinenten vid 7i°io’ s.br., I5O°45’
ö.lgd. Det jordmagnetiska fältets riktning och
styrka pläga åskådliggöras genom kartor, på vilka
orter med samma värde på j:s element
sam
manbindas. Man erhåller på så sätt s.k. i s
o-magnetiska kurvor. Linjer för lika
deklination kallas isogoner (fig. 1), och dessa ange
på varje ort riktningen av den s.k. magnetiska
meridianen, d.v.s. det genom den magnetiska
fältriktningen lagda vertikalplanet. Isogonerna
konvergera mot såväl de magnetiska som de
geografiska polerna. Isogonen för o° deklination
kallas a gon. Denna åtskiljer de områden, som ha
östlig deklination, från dem, som ha västlig. Linjer
för lika inklination kallas i so k liner (fig. 2);
av dessa benämnes den, för vilken inklinationen är
0°, aklin el. magnetisk ekvator. Linjer,
sammanbindande orter med samma värde på
totalintensiteten el. dess komponenter, kallas i s
o-d y n a m e r (fig. 3). Totalintensiteten varierar
mellan 0,28 (magnetisk ekvator) och 0,71 örsted
(intensitetspol), horisontalintensiteten mellan o
(polerna) och 0,40 örsted (Bortre Indien).
Då det jordmagnetiska fältet till såväl
intensitet som riktning är underkastat variationer med
rum och tid, är de jordmagnetiska mätningarnas
mål dels att på en given ort och en given
tidpunkt utföra en absolut bestämning av fältvektorn,
dels att vid en given tidpunkt mäta dess
förändring från ort till ort samt slutl. att på en bestämd
ort följa vektorns variationer med tiden. De
förstn. och sistn. av dessa mätningar utföras med
absoluta instrument, resp, med registrerande
tids-variationsinstrument (t i d s v a r i o m e t r a r) på
spec. inrättade magnetiska observatorier*. För
lokalvariationerna användas särskilda
reseinstru-ment, s.k. lokalvariometrar, som endast
tillåta relativa mätningar. Deklinationen bestäm-
Fig. 2. Isokliner för 1922.
SU 15. — 161 —
6 — Red. avsl. M/i 50.
Fig. 3. Isodynamer för horisontalintensiteten för 1922.
— 162 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
