Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordmagnetism - Jordmagnetismens fysikaliska orsaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDMAGNETISM
Fig. 4. Inklinatorium.
mes med ett s.k.
deklinatorium,
som består av en
deklinations- el.
kompassnål jämte
en anordning för
bestämning av den
geografiska
meridianen, vilket vid
större anspråk på
noggrannhet vanl.
utföres genom
solobservationer. In-klinationen mätes
med s.k.
inklinatorium el. med
jord-induktor. Ett i
n-k 1 i n a t o r i u m
(fig. 4) består av en
kring en vågrät axel
genom
tyngdpunk
ten rörlig magnetnål, vars lutning mot
horisontalplanet kan avläsas på en vertikal cirkelskala.
Genom vridning kring en vertikal axel, försedd med
en horisontell cirkelskala, kan nålen bringas att
svänga i ett godtyckligt vertikalplan. Man avläser
nålens lutning, då detta plan sammanfaller med
den magnetiska meridianen, el. också bestämmer
man lutningsvinklarna Ix och I2 i plan, som äro
vinkelräta mot varandra och mellan sig innesluta
den magnetiska meridianen, varvid inklinationen
Z beräknas ur relationen cos2 I — cos2 + cos2I2.
Vid de ständiga observatorierna har man på
senare tid för bestämning av inklinationen alltmer
börjat använda jordinduktorn (fig. 5).
Denna består av en metalltrådsspole, som kan bringas
i hastig rotation kring en av sina diametrar.
Medelst en horisontell och en vertikal axel, båda
försedda med cirkelskalor, kan spolen orienteras
i alla lägen gentemot meridian- och
horisontalplanen. Vid spolens rotation inducerar det
jordmagnetiska fältet i spolens vindlingar
växelströmmar, som likriktas med en kommutator och
därefter ledas genom en känslig galvanometer. Man
använder numera uteslutande en nollmetod,
bestående däri, att det läge av spolens
vridnings-axel uppsökes, varvid ingen ström flyter genom
galvanometern. Då detta är fallet, sammanfaller
Fig. 5. Jordinduktor.
vridningsaxelns och fältkraftens riktning, och
vinkeln mellan denna riktning och horisontalplanet
är inklinationen. J:s horisontalintensitet
(H) bestämmes vanl. genom kombination av
mätningar av svängningstiden för en i
horisontalplanet svängande stavmagnet (magnetiskt
moment M), varigenom produkten av M och H kan
beräknas, och mätning av en deklinationsnåls
avlänkning i stavmagnetens fält enl. anordningar
av Gauss och Lamont, som ger kvoten mellan
M och H. För detta ändamål användes en s.k.
magnetisk teodolit (fig. 6). Bland
lokal-variometrarna märkas de s.k. magnetiska
vertikal- och horisontalvågarna för
bestämning av lokala variationer av vertikal-,
resp, horisontalintensiteten. Dessa i princip
närstående konstruktioner användas som
tidsvario-metrar. För detta ändamål brukas även u n i f
i-1 a r- och bifilarmagnetometrarna,
vilka bestå av en i horisontalplanet rörlig
magnet-stav, upphängd i 1,
resp. 2 trådar.
Förändringar i det
rörliga systemets läge
bestämmas genom
spe-gelavläsning; är
instrumentet försett med
registreringsanordning,
kallas det
magne-t o g r a f.
J :s fysikaliska
orsaker äro flera. Den
moderna forskningen
antar, att två olika
fält förefinnas: det
permanenta
fältet, som — om ej
fullständigt, dock
sannolikt till största
delen — härrör från
en magnetisering av jordens inre, och v a r i
a-tionsfältet, vars ursprung ännu i mångt
och mycket är omstritt. Det permanenta fältet
är ej helt konstant utan underkastat mycket
långsamma, sekulära förändringar, bestående i en
fortskridande ommagnetisering av bergarterna,
vilket ger sig till känna därigenom, att de
magnetiska polerna och de isomagnetiska linjerna
under längre tidrymder märkbart förskjutas över
jordytan. Dessa förändringar anses numera ej
vara av periodisk natur. Betr, orsakerna till
uppkomsten av det permanenta fältet och dess
variationer råder ännu stor osäkerhet. Den ringa
lutningen mellan jordens rotationsaxel och dess
magnetiska axel (ung. 11V20) låter förmoda, att
huvudorsakerna vore att söka i jordrotationen,
och denna hypotes stödes av det faktum, att
solen har ett analogt orienterat magnetfält. Man
har bl.a. försökt, ehuru utan framgång, att på
grundval av en magneto-mekanisk rotationseffekt
(Einstein, de Elaas) förklara j:s uppkomst. En
teori för uppkomsten av magnetismen vid jorden
och andra himlakroppar, ledande till en
propor-tionalitet mellan styrkan av kropparnas
magnetisering och rotationsmomentet, framställdes 1947
av P. M. S. Blackett. över det permanenta fältet
är överlagrat det snabbt föränderliga variations-
Fig. 6. Magnetisk
normal-teodolit.
— 163 —
— 164 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
