Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jowett, Benjamin - Jovial, jovialisk - Jovianus, Flavius - Jovinge, Per Torsten - Jovius, Paulus - Joyce, James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOVIAL
hög grad bidrog till den idealistiska renässansen
i engelsk filosofi (se Bosanquet).
Jovia’l, jovialisk (eg. född under Jupiters
tecken, av lat. jovia’lis, tillhörande Jovis, d.v.s.
Ju-piter, vars stjärna ansågs förläna glatt och gott
lynne), godmodig och gladlynt, fryntlig,
gemytlig. —- Subst: j o v i a 1 i t e’t.
Jovia’nus, F 1 a v i u s, romersk kejsare (d. 364),
utropades efter Julianus Apostatas död 363 av den
mot perserna kämpande hären till kejsare, slöt
fred med perserna och upphävde Julianus’
kristen-domsfientliga edikt. Han dog på återtåget i
Bi-thynien.
Jovinge, Per Torsten, målare (1898—1936),
studerade vid Althins och Wilhelmsons
målarskolor i Stockholm och begav sig 1925 till Paris,
där han bl.a. var elev av A. Lhote. J. debuterade
1933 i Stockholm, var därefter under två år
bosatt i Köpenhamn samt reste 1936 till Spanien,
där han omkom under inbördeskriget. Under sin
studietid i Paris hade J. tagit starka intryck av
purismen och utvecklat en stil, byggande med
rena, fasta plan, väl ägnad att återge Stockholms
moderna bebyggelse, vars hängivne skildrare J.
blev (”Den nya staden”). I sina sista arbeten,
teckningar och akvareller från Spanien, övergick
J. till en snabbt annoterande impressionism. —
Representerad bl.a. i Göteborgs museum. K.Re.
Jo’vius, Paulus, historiker, se Giovio.
Joyce [jäis], James, irländsk författare
(1882—1941). Född i Rathgar, en förstad till
Dublin, växte J. upp i irländskt nationalistisk och
katolsk miljö. 1898—
1902 studerade han
lingvistik vid olika
jesuitcolleges och blev
1904 språklärare i
Trieste, där han med
några års avbrott levde
de följ, tre
decennierna. Slutet av sitt liv
tillbragte J. i Paris.
1940 flydde han undan
tyskarna till Schweiz
och dog kort
därefter. Under senare
år led J. av en
ögonsjukdom, som
tid
vis gjorde honom alldeles blind. — J.
debuterade 1900 med en essä över Ibsens ”Når vi
döde vågner”. Intresset för Ibsen höll sig
levande genom hans hela produktion. Det är också
motivet från Ibsen-dramat, som går igen i
tre-aktaren ”Exiles” (1918), J:s enda skådespel.
Smärre studier från 1900-talets första år äro pamfletten
”The day of the rabblement” (1901), riktad mot
nationalismen i teaterväsendet, samt skisserna
”Epiphanie”, vilka småningom i bearbetat skick
kommo att ingå i diktarens senare verk. Som
rent skönlitterär förf, debuterade J. med en liten
samling kärlekslyrik, den vekt melodiska
”Cham-ber music”. Samlingen hade fullbordats redan
i Dublin men fann icke förläggare förrän 1907.
Hela J:s liv fr.o.m. nu blev en oavbruten kamp
för att få sina verk publicerade. Novellsamlingen
”Dubliners”, en svit bittert realistiska
porträttstudier, väsentligen byggda på barndomsintryck,
skrev han 1904, men han lyckades icke få den
tryckt förrän 1914 (sv. övers. ”Dublin-noveller”,
1931). Sin starkt subjektiva reaktion gentemot
barndomsmiljön gav J. främst i den strängt
självbiografiska ”A portrait of the artist as a young
man” (1917; sv. övers. 1921). Verket, som
behandlar studietiden vid jesuitskolorna,
koncentreras kring en våldsam pubertetskonflikt mellan
syndkänsla och sensualism. I denna konflikt såg
J. själv den psykologiska förklaringen till sin
brytning med katolicismen och hemstaden. Genom
självbiografien råkade J. i den litterära debattens
brännpunkt. Ezra Pound, som även senare stod
i förbindelse med honom (bl.a. hjälpte han J. till
stipendier och understöd), publicerade
självbiografien i den engelska avantgardetidskr. ”Egoist”.
Först med romanen ”Ulysses” (1922; sv. övers.
1946), i vilken J:s produktion kulminerade, kom
han emellertid att få en avgörande betydelse för
samtiden. Hela J:s tidigare diktning kan betraktas
som förstudier till detta verk; dublinborna i
novellsamlingen återkomma som bipersoner, och
De-dalus, den ene av huvudpersonerna, är samme
Dedalus, som är diktarens alter ego i ”A portrait
of the artist”. Karaktärer och handlingsschema
har J. hämtat från Homeros’ ”Odyssé”, vars
sånger motsvaras av de olika avd. i romanen.
Parallellismen maskeras emellertid bakom en
svårgenomskinlig symbolik, som låter kapitlen
dessutom motsvara olika vetenskaper och
konstarter, olika kroppsdelar, olika egenskaper o.s.v.
Framför allt är det genom de därmed följande
variationerna av stilart, som detta grepp
kommit att få ett vidare konstnärligt intresse. Men
det som främst givit romanen dess karaktär, är
dess oöverträffade detaljrikedom och intimitet och
dess hänsynslösa genomlysningar av det
undermedvetna själslivet. Personlighetsanalysen
uppbyggs genom flitig användning av den inre
monologen och studium av den okontrollerade
med-vetenhetsströmmen. Spelet föres lika mycket på
inre som yttre scen, vilket möjliggör snabba
omkastningar i det perspektiv, från vilket figurerna
betraktas. I ”Ulysses” tecknas livet som en
oändlig kedja av meningslösa upprepningar. I
”Fin-negan’s wake” (1939; tidigare delpublicerad som
”Work in progress”), J :s sista större verk, har
motivet förts över från handlingslivet till
drömmen. Sin största betydelse har detta verk kanske
fått som språkligt experiment. Det halvmedvetna
tillstånd, som skildras, återges i ett drömspråk,
komponerat av en mängd främmande tungomål
och av nybildningar med fonetisk och associativ
suggestionskraft. Härigenom kom ”Finnegan’s
wake” att bli slutstenen i en utveckling, som går
genom J:s hela författarskap. Orden äro icke
endast ett material, genom vilket tankar, känslor
och sensationer förmedlas. De ha ett eget,
självständigt liv, ett slags magisk kraft och dynamik.
Genom sina språkligt revolutionära tendenser
liksom genom sin fria roman-komposition och
utnyttjandet av den inre monologen har J.
kommit att ge några av de viktigaste impulserna åt
den samtida europeiska och amerikanska
romandiktningen. — Sin versproduktion samlade J. i
”Poems penyeach” (1927) och ”Collected poems”
(1937). En del av hans essäer, ”J. J., two deca-
— 207 —
— 208 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
