Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDAR
nen 1917 utbröt, sällade sig de bildade j. allmänt
till de revolutionära partierna. J. ernådde
plötsligt alla medborgerliga rättigheter och fingo bo
överallt. Men sedan bolsjevikerna väl kommit till
makten, gjorde de även de judiska synagogorna,
religionsskolorna, rabbinerna etc. till föremål för
sitt religionsfientliga förstörelsearbete. Att detta
skett, trots att åtskilliga j. funnits bland de
styrande, en och annan, ss. Trotskij, även bland
de högsta ledarna, är knappast ägnat att
förvåna, då dessa helt fjärmat sig från judendomen.
Även under sovjetregimen ha pogromer
förekommit. I Ukraina mördades 1919 enl. uppgift 70,000
j. I Sovjetunionen ha sionismen och det
hebreiska språket bekämpats; i stället ha de styrande
uppmuntrat jiddisch och sökt grunda en autonom
judisk sovjetrepublik i ö. Sibirien, Biro-Bidzjan
(1934), vilket försök dock misslyckats.
Sovjetregimen intar nu (1950) en utpräglat judefientlig
hållning.
De tyska städerna, Frankfurt a.M., Berlin
Wien, Prag m.fl., utövade obestritt kulturell
hegemoni inom judenheten hela 1800-talet och fram
till 1920-talet. Liksom i Ryssland stängdes
emellertid genom antisemitismen* i Tyskland och
Österrike många yrken och levnadsbanor för
j., och i Frankrike lämnade Dreyfusprocessen
utlopp åt judehatet. Hos Theodor Herzl
väcktes då tanken att grunda en egen judestat (1896).
Sionismen vann talrika anhängare i Östeuropa,
medan de assimilatoriska j. i de flesta länder
avvisade tanken. Genom Balfourdeklarationen 2/n
1917 förklarade sig brittiska regeringen vilja
arbeta för upprättande i Palestina av ett
nationellt hem för det judiska folket, och 1922 ställdes
Palestina, dit redan en betydande judisk
invandring med jordbrukskolonisation ägt rum, under
Nat. förb:s beskydd med Storbritannien som
man-datärmakt. ö. delen av landet avskildes 1923 till en
särskild stat, Transjordanien, dit j. ej finge inflytta,
men till (Väst-)Palestina inströmmade j., mestadels
från Östeuropa, i sht Polen och Rumänien, där
antisemitismen tog sig uttryck i ekonomisk bojkott.
Sedan USA börjat tillämpa en strängt restriktiv
invandringspolitik (med kvotsystem) och de flesta
länder följt exemplet, sökte sig flyktingströmmen
till Palestina, men då araberna allt häftigare
motsatte sig j:s invandring, begränsade
mandatär-makten denna allt hårdare, vilket särsk. drabbade
de tyska j., som från 1933 sökte ett land att fly
till; före nazismens makttillträde hade j. i
Tyskland icke anat den kommande utvecklingen, och
då den systematiska utrotningen av j. började,
var det för sent för j. i de av Hitler behärskade
länderna att fly. Om j:s öden i dessa länder se
Antisemitism, sp. 1205—08. Genom det tyska
utrotningskriget beräknas 5 V2—6 mill. j. ha bragts
om livet. De ekonomiska förlusterna beräknas
till 9 milliarder $: judiska hem, affärer, fabriker,
synagogor, skolor, museer och samlingar, som
förstörts el. ”ariserats”. Tyskland och Polen,
som varit j:s kraftkälla, hade nu förlorat all
betydelse som sådan.
Under de 60 år, som j. förföljts i Östeuropa
och Tyskland, hade i stället de anglosaxiska
länderna, främst Förenta staterna och i sht
New York, alltmer blivit j:s kulturella och
ekonomiska centrum. Av USA:s 5 mill. j. bo över
2 mill., som mestadels tala jiddisch, i ”Jew York”.
Palestina har emellertid efter hand kommit
att utöva hegemonien, främst efter grundandet av
det hebreiska univ. i Jerusalem (1925) och staten
Israels proklamerande (maj 1948), som gjort
slut på j:s landsflykt och efter nära 1,900 år åter
givit dem en egen stat med hebreiska som
na-tionalspråk. Utvecklingen i Palestina (se d.o. och
Israel) har dock lett till svåra judeförföljelser
i de arabiska länderna i Främre Asien och
Nordafrika under åren 1948—49. Också i Tyskland
och Östeuropa har antisemitismen efter Hitlers
fall fortsatt, och från alla dessa länder går en
oavbruten ström av j. till Israel, dit sedan maj
1948 dagl. o. 1,000 j. invandrat från alla delar av
jorden. Flera länder ha helt tömts på j., och det
är därför svårt att ange deras antal i varje land.
J. i de nordiska länderna. I
Danmark, där enstaka sefardim fått bosätta sig
redan i början av 1600-talet — även den stora
församlingen i Altona lydde under danske
konungen — ernådde j. 1814 medborgerlig
likställighet, med av staten ordnad
religionsundervisning och statsanställda rabbiner, och 1849
fullbordades deras emancipation. Utanför
huvudstaden bo få j.; ett 10-tal andra städer ha förr hyst
judiska församlingar. De före o. 1880
invandrade judiska släkterna ha i Danmark, liksom i
Sverige, nästan helt uppgått i den övriga
befolkningen. I aug. 1943 igångsatte tyskarna i det
ockuperade Danmark häftiga förföljelser av j.,
som till största delen med dansk hjälp lyckades
fly över till Sverige, där de stannade, tills
landet befriats (1945). — I Norge, dit j. före
1851 icke fingo inkomma men där de genom H.
Wergelands energiska arbete s.å. erhöllo både
invandringsrätt och full medborgarrätt, äro de
däremot i allm. ortodoxa, och blandäktenskap äro
sällsynta. Församlingar finnas i Oslo och
Trondheim. Alla j. i Norge, som ej kunnat fly till
Sverige, bortfördes av tyskarna 1942 och
förintades, därav 620 enbart från Oslo, där en
minnesvård med deras namn rests. — I Finland, där
judepolitiken tidigare varit beroende av den ryska
regeringens hållning och ett litet antal ryska j.
tillåtits slå sig ned (i Helsingfors, Åbo och
Viborg), erhöllo j. 1918 medborgarrätt. J. i Finland
äro både svensk- och finsktalande samt ortodoxa.
De första till namnet kända j., som besökt
Sverige, voro inkallade av Kristina, livläkaren
B. de Castro och målaren Alex. Cooper; hennes
resident i Hamburg var juden M. Teixeira. I
Stockholm döptes 1681 två judefamiljer, Renat
och Mandel, med kungahuset som faddrar. Att
j. ofta inkommit, framgår av de upprepade
förbuden mot j:s vistande i riket (1685, 1723, 1727,
1748). Bland Karl XII:s orientaliska kreditorer
funnos flera j., som i väntan på betalning
uppe-höllo sig i Karlshamn. 1745 diskuterades
inkallandet av rika sefardiska j. till handelns
upphjälpande. vilket redan Axel Oxenstierna motsatt sig,
och under den tid Marstrand var frihamn (1775—
94) fingo j. bo där; mestadels var detta sefardim-,
eljest ha j. i Sverige varit aschkenasim
(tyskpolska j.). Sigillgravören Aron Isaac fick 1774 slå
— 221 —
— 222 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
