Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judar - Litt. - Juda rike - Judas (Jesu broder) - Judas (Jakobs son) - Judas’ brev - Judas Galiléern - Judas Iskariot - Judaskyss - Judas Lebbeus - Judas Mackabeus - Judaspengar - Judaspengar, Judas silverpengar (botanik) - Judasträd - Judasöra - Judd, Charles - Judéen - Judeförföljelser - Judehatt - Judekristna - Judekörs(bär) - Judemärke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDEMÄRKE
M. Koritzinsky, ”Jödernes historie i Norge”
(1922); H. Valentin, ”J :s historia i Sverige” (1924);
P. H. Seraphim, ”Das Judentum im osteuropäischen
Raum” (1938); M. Lowenthal, ”The Jews of
Ger-many” (1939); A. A. Neuman, ”The Jews in
Spain” (2 bd, 1942; nytr. 1944); C. Roth, ”The
history of the Jews of Italy” (1946). — ”The
Je-wish encyklopedia” (12 bd, 1901—06); ”Jüdisches
Lexikon” (5 bd, 1927—30); ”Encyclopaedia
ju-daica” (10 bd, ofullb., 1928—34); ”The universal
Jewish encyclopedia” (10 bd, 1939—43; nytr. 1948).
Juda rike, se Israel.
Judas, Jesu broder enl. Mark. 6:3, Matt. 13:55,
f.ö. okänd. J. har uppgivits vara förf, till Judas’
brev* i NT.
Judas, Jakobs son, enl. Luk. 6:16, Apg. 1:13 en
av de 12 apostlarna, möjl. densamme som i Matt.
10:3 kallas Lebbeus och i Mark. 3:18 T a
d-d e u s. Attribut: hillebard el. knölpåk. Jfr
Doc-trina Addaei.
Judas’ brev, förk. Jud., det sista i ordningen av
NT:s 7 s.k. ”katolska brev”, anger sig vara skrivet
av ”Judas, Jakobs broder”, alltså av en av Jesu
bröder. Den lilla skriften, som torde vara författad
o. år 100, polemiserar skarpt mot vissa sedeslösa
personer, som göra sig gällande i kyrkan. Förf,
citerar apokryfa judiska böcker, ss. Mose
himmelsfärd och Henoklitteraturen. — Litt.: H. Windisch,
”Die katholischen Briefe” (2 Aufl. 1930).
Judas Galiléern från Gamala (ö. om Gennesaret),
ledde o. 7 e.Kr. ett judiskt uppror mot romarna,
omnämnt i Apg. 5:37, ehuru felaktigt förlagt till
efter Teudas’ uppror o. 44. Från J. skall
seloter-nas parti ha utvecklat sig.
Judas IskaTiot (Iskariot av aram. isch Qirjoth,
från staden Q.; el. möjl. grek. Sikariot’es, med dolk,
sica, försedd upprorsmakare), en av Jesu lärjungar,
förrädaren, som utlämnade sin mästare till
myndigheterna. Evang. och Apg. ge en hemsk målning
av J:s karaktär och ändalykt; huvuddraget i hans
väsen var girighet och falskhet; efter fullbordat
verk hängde han sig i förtvivlan. Jesus
genomskådade honom hela tiden och skickade bort
honom sista kvällen före sin död. Motiven i den
evang. legenden om J. äro genomskinliga och
delvis färgade av GT (ang. de 30 silverpenningarna
jfr Sak. 11:12, ang. Judas-kyssen jfr 2 Sam. 20:9)
och av förkristna judiska sägner. J:s eget motiv
och förfarande är höljt i mörker. De gnostiska
kainiterna hade ett J.-evang. (i ”Neutestamentliche
Apokryphen”, utg. av E. Hennecke, 2 Aufl. 1923
—24). J. spelar en stor roll i de judiska sägnerna
om Jesus. J. avbildas med kort, krusigt hår och
skägg, ofta rött, låg panna och starkt böjd näsa.
Han griper krampaktigt om penningpungen el.,
som i nattvardsscenen, efter maten (fisken). Här
framträder hans mörka figur, ss. på Lionardo da
Vincis tavla, i stark kontrast mot huvudgruppens
ljusgestalter, Jesus och Johannes. I scenerna, då
Jesus förrådes och gripes, representerar J. den
hatfulla, upprörda stämningen i mots. till Jesu
upphöjda lugn. — Litt.: S. Krauss, ”Das Leben
Jesu nach jüdischen Quellen” (i902),’ D. Haugg,
”J. in den neutestamentlichen Berichten” (1930);
S. P. Carey, ”Jesus and J.” (1931). A.J.F.;E.W.
Judaskyss kallas efter förebild av Judas Iskariot,
som med en kyss förrådde Jesus (Mark. 14:44—45
SU 15. — 225 —
8 —• Red. avsl. 25/i 50.
med parallellställen), en falsk vänlighet, som
egentligen avser att skada föremålet för densamma.
Judas Lebbe’us, se Judas (Jakobs son).
Judas Mackabe’us, se Mackabéer.
Judaspengar, betalning för förräderi el. annat
svek, med syftning på de trettio silverpenningar,
som Judas Iskariot fick som belöning för att han
förrådde Jesus (Matt. 26:15—16).
Judaspengar, Judas’ silverpengar, bot.,
art av släktet Luna’ria*.
Judas Tadde’us, se Judas (Jakobs son).
Judasträd, art av släktet Cercis*.
Judasöra, Auricula’ria auric’ula judae, en till fam.
Auricularia’ceae hörande gelésvamp. Den öron- och
musselformade fruktkroppen har en rödbrun färg,
på undersidan veckad el. ådrig, på översidan
kort-hårig. Den lever på gamla trädstammar,
företrädesvis av fläder. Svampen brukades förr i
medicinen.
Judd [judd], Charles Hubbard, amerikansk
psykolog (f. 1873). Efter olika läraruppdrag vid
univ. i New York, Cincinnati och Yale var J.
prof, i pedagogik vid univ. i Chicago 1909—38.
J., som särsk. ägnat sig åt fysiologiska studier
och experimentell psykologi, har bl.a. uppställt
en ”dynamogenetisk” lag om att alla upplevelser
åtföljas av muskelrörelser. J. har på senare år
bl.a. utg. ”The psychology of secondary
educa-tion” (1927), ”Education as cultivation of the
higher mental processes” (1936), ”Educational
psychology” (1939). — Självbiogr. i ”A history of
psychology in autobiography”, 2 (1932). E.Bng.
Judéen är avlett av Juda* och uppkom i
grekiskromersk tid som beteckning för den provins, som
bildades av s. delen av Palestina. Stundom
brukades J. även för hela Palestina (Luk. 23:5 m.fl.).
f. gränsade i n. till Samarien, i s. till Iduméen, i ö.
till Jordan och Döda havet; i v. gick J. ej fram till
Medelhavet. J. är ett bergland med vattendelaren
betydligt närmare Jordan än Medelhavet, vilket
har till följd, att dalarna i v. äro mer långsluttande
och fruktbara, småningom övergående i Schefela
el. det av kullar uppfyllda landet mellan Juda
bergsbygd och kustslätten (ofta beteckning även
för denna slätt), medan bergen i ö. stupa brant
ned mot Döda havet, bildande den steniga och
ogästvänliga Juda öken. Berglandets kam ligger
på en höjd av 800—1,000 m ö h. och har alltid
utgjort centrum även i kulturellt avseende. Här lågo
de förnämsta städerna: Hebron, Betlehem,
Jerusalem m.fl. I äldre tider var J. uppodlat i långt
större utsträckning än f.n. G.Bsm.
Judeförföljelser, se Antisemitism och Judar.
Judehatt, se Judemärke.
Judekristna kallades de till kristendomen
omvända judarna i de urkristna församlingarna.
Dessa j. följde alltjämt Mose lag och fordrade även,
att till kristendomen omvända hedningar delvis
skulle göra detsamma. Om spänningen mellan j.
och hednakristna se Apostlakonventet.
Judekörs(bär), art av släktet Ph^ salis*.
Judemärke kallas ett kännetecken, som judarna
i de flesta europeiska länder av myndigheterna
ålades att bära. Påvliga dekret härom finnas från
1215; de sista förordningarna om j. upphävdes i
slutet av 1700-talet. Det mest kända j. var en
framtill på dräkten fastsydd gul ring. En sorts
— 226 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
