Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judemärke - Judendom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDENDOM
j. var även den medeltida toppiga
judehatten. I Tyskland påbjöds i aug. 1941, att alla
judar skulle bära en gul, sexuddig s.k.
davids-stjärna (se d.o. och Hexagram). Som j. kunna
även betraktas de påtvingande förnamnen Israel
och Sara (se Antisemitism, sp. 1206) och det
stora J varmed alla tyska ”icke-ariers” pass
överstämplades fr.o.m. 1933. C.V.J.
Judendom, judarnas religion, spec. den
efterexi-liska. Om exilens betydelse för religionen se
Babyloniska fångenskapen. Genom persernas
toleranta religionspolitik kunde judarna konsolidera
sig, väl icke som en stat men som en religiös
församling, inom vilken j. räddades. J. utmärkes av
en egendomlig växling mellan universalism och
nationell partikularism. Jämsides med
monoteis-men och det judiska gudsbegreppets starkt
moraliska karaktär framträder på det religiösa området
även den nationella idén, motsatsen till
”hedningarna”, hoppet om Jahves och hans folks triumf
över folkslagen. Därtill kommer ett inslag av
individualism och inom eskatologien* allehanda
heterogena element. Karakteristisk för j. är vidare
den starka känslan av religiös skuld, som fört med
sig en oerhörd stegring av sonande riter, framför
allt de blodiga offren. Intresset för kulten gav
rikare utgestaltning åt tempelmusik och liturgisk
diktning (se Psaltaren). J. övergick alltmer till
observansreligion, där fromheten bestod i att
sorgfälligt iakttaga de av prästerna formulerade
reglerna i kult och sed, rätt och moral. Framför allt
framträdde här föreskrifterna om festfirande,
sabbat, renhetsregler, omskärelse m.m. Lagen (se
Pen-tateuken) träder i centrum av religiositeten
(no-mism). Prästerskapets betydelse växte enormt, det
utbildades en i rangklasser indelad hierarki, vars
översta myndighet var den monarkiske
översteprästen*. Utan klar skillnad från de rituella buden
framträdde de moraliska, som gärna erhålla en
praktisk-utilitarisk motivering (se Ordspråksboken).
Gudsbegreppet blev alltmer supranaturalt.
Nationalgudens namn, Jahve, kom ur bruk. Mellan Gud
och världen stå s.k. hypostaser, urspr. konkreta
gudagestalter, som förflyktigats till abstrakta
figurer, halvt personer, halvt egenskaper hos Gud,
ss. Anden, Ordet och Visheten. — Inom diasporan
utvecklades allehanda synkretistiska företeelser (jfr
Elefantinepapyrerna). Även j. i Palestina var
utsatt för intensiv påverkan utifrån, främst av
iranskt-babyloniska religionsidéer, starkare dock först i
hellenistisk tid. Viktigare än det inströmmande
myt- och legendstoffet var inflytandet från
kal-déernas astrala världsbild och den iranska
dualismen och eskatologien med dess tro på
uppståndelse och världsdom (se Apokalyptik). Starkt synes
även inflytandet från de egyptiska kulterna ha
varit. Räddningen från den synkretistiska faran
kom genom Antiochos IV:s våldsamma försök att
tillintetgöra j., vilket bragte den äktjudiska
religionen till ett besinnande på sin egenart, även om
j. allt fortfarande ingalunda var tillsluten för
främmande impulser.
Utmärkande för j. såväl i dess äldre som i
dess nutida gestaltning är det stränga firandet
av sabbaten och de i Moseböckerna omtalade
högtiderna, som alla bestämmas efter månens
ny-tändning och firas från solnedgång till
solned
gång. Då nymånen iakttagits, meddelades detta
tidigast genom ljussignaler på bergen, senare
genom budbärare, men då det kunde dröja,
innan underrättelsen spred sig till de avlägset
boende, firade judarna utanför Palestina för
säkerhets skull alla högtider utom försoningsdagen i
2 dagar, en sed, som sedan bibehållits. De
mosaiska högtiderna äro: 1) på våren: påskfesten
(hebr. passah, rättare: pesachj, det osyrade
brödets fest, firad 15—22 nisan till minne av uttåget
ur Egypten, och veckofesten, 7 veckor
senare, till minne av uppenbarelsen på Sinai,
bägge urspr. skördefester; 2) på hösten, i
månaden tischri: den 1—2 nyårsfesten (då man
blåser i schofar, ”basun”, eg. vädurhorn), den
10 försoningsdagen (hebr. jom kippurj,
årets viktigaste högtid, sträng fastedag, 15—21
lövhyddofesten, skördefest, vars fyra
mellandagar liksom påskfestens firas mindre strängt.
Senare tillkommo Torafesten och
slutfesten den 22 och 23 tischri, purim den 14
adar (jfr Esters bok 9:20—32) och
tempelinvigningsfesten (1 Mack. 4) under 8
dagar fr.o.m. den 25 kislev samt några
fastedagar till åminnelse av dystra historiska
minnen, i sht den 9 ab templets förstöring. I
Palestina dubbleras endast nyårsfesten. — Under
templets tid vallfärdade man vid de tre
skördefesterna till Jerusalem; under mellantiderna fick
i tur och ordning en liten del av folket från
landsorten stanna i Jerusalem för att bevista
offergudstjänsterna. Jerusalems och templets
förstöring medförde ingen väsentlig förändring av j.
Redan förut bodde en stor del av det judiska
folket i andra länder (se Judar, sp. 217) och
hade där byggt synagogor. De dagliga
tempeloffren voro i dessa ersatta med böner, morgon-,
middags- och aftonbönerna, vartill på
sabbats-och festdagar kom en tilläggsbön, mussaf.
Kärnan i dessa utgjordes av Schema Israel (”Hör,
Israel”, 5 Mos. 6:4—9, 11:13—21: 4 Mos. 15:37
—41) och Schemone esre (eg. ”18”, näml,
lovprisanden). Gudstjänsten utfylldes på alla sabbater
och högtider med recitation av psalmer och
liturgiska hymner, skriftläsning och -utläggning.
Utom ett stycke ur Tora, som efter hand
genomlästes under årets sabbater samt måndagar och
torsdagar (forna marknadsdagar), förekom även
uppläsning av haftara samt predikan på landets
språk av någon skriftlärd. Dessutom välsignade
kohanim (Arons ättlingar, ”prästerna”) det övriga
folket. Någon annan prästerlig funktion ha
aroni-derna aldrig utövat utanför templet, ej heller har
något egentligt prästerskap funnits förrän under
nyaste tiden (samt inom chassidismen*); rabbi
var blott hederstiteln för en skriftlärd.
De skriftlärde vid högsk. bemödade sig om att
i förskingringen fastställa tillämpningen av
Moseböckernas 613 bud och förbud, att tolka lagen
efter folkets ställning i främmande land. Genom
detaljerade renhets-, ritual- och
ceremonialbe-stämmelser sökte de omgärda folket med en
skyddsmur mot yttervärlden. Deras otaliga,
muntligt traderade uttalanden fingo att börja med ej
nedskrivas. Då de likväl i längden ej kunde
hållas i minnet, nedskrevos de av rabbi Jehudah
— 227 —
— 228 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
