Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judendom - Judenitj, Nikolaj Nikolajevitj - Judeområdet - Judeskägg - Judestjärna - Judesugga - Judetyska - Judetörne - Judex - Judge - Judic, Anne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDIC
Hanasi (o. 200), samlade i 6 böcker, Mischna.
Omkr. 200 år senare gjordes två nya saml. av
senare skriftlärdes lärosatser, bägge kallade
Tal-inud, den palestinska och den större och viktigare
babyloniska (12 folioband). över Mischna och
Talmud ha ändlösa kommentarer och
utläggningar författats, de viktigaste av Raschi och
Maimonides.
Medan lagen sålunda vann överhand inom j.,
frambröt gång efter annan j:s etiskt-religiösa
grundkaraktär: i den apokalyptiska litteraturen,
hos esséerna, i den medeltida judiska
religionsfilosofien, i kabbalistiken och i sht i chassidismen.
Lagjudendomen behöll emellertid obestritt
herraväldet tack vare massans blinda tro på de
skriftlärdes auktoritet. Det var först under
upplysningstiden, som en friare åskådning på allvar
framträdde. M. Mendelssohn* sökte ännu
bevara j. i de hävdvunna formerna, men
hans efterföljare bröto medvetet med dessa,
förbiseende att det väsentliga i j. var fasthållandet
vid traditionen (jfr I. Goldziher, ”Tradition och
dogm”, 1913). Den först i Tyskland o. 1818
framträdande reformjudendomen el. liberala j.,
som på 1850-talet i Sverige vann en
fullständigare seger än i något annat land, gör gällande,
att j. är en rent religiös företeelse utan något
nationellt underlag, alltså icke rasbunden. Befriad
från varje spår av nationell partikularism
(judarna som det utvalda folket) och alla egenartade
ceremonier och ritualbud skulle j. småningom bli
en av hela världen omfattad religion, den rena
monoteismen.’ Ritual- och spislagarna upphävdes
efter hand, t.o.m. omskärelsen avskaffades,
sab-batsfirandet förlädes av praktiska skäl till
söndagen, och gudstjänsten reformerades efter
protestantiskt mönster, orgel och psalmsång infördes
i st.f. de reciterade medeltida liturgiska
hymnerna. Den urgamla bestämmelsen om minjan —
att för gudstjänsts hållande 10 manbara män
måste vara närvarande — negligerades. Denna
urvattnade j., som vann utbredning i sht i Tyskland
och USA, har visat sig vara föga livskraftig: å
ena sidan har den lett till ”avjudaisering” och
fullständig irreligiositet, å andra sidan
utomlands frammanat en reaktion från ortodoxt håll.
I Israel är det ortodoxa partiet, misrachi, i
minoritet men utövar genom sin envisa vägran att
ge efter för den moderna tidens
kompromisskrav ett betydande inflytande. Under sabbaten
ligger sålunda all trafik i landet nere. — Litt.:
A. Wiener, ”Die jüdischen Speisegesetze” (1895);
M. Buber, ”Drei Reden über das Judentum” (1911),
”Vom Geist des Judentums” (1916) m.fl.; C. G.
Montefiore, ”Outlines of liberal judaism” (1912);
”Lärobok i israelitiska religionen” (3 uppl. 1914);
”Die Lehren des Judentums nach den Quellen” (5
bd, 1920—29); ”Israels nutid och framtid” (1921);
I. Elbogen, ”Der jüdische Gottesdienst” (3 Aufl.
1931); L. Bæck, ”Das Wesen des Judentums” (6
Aufl. 1932); M. Ehrenpreis, ”Talmud” (1933);
”Jüdisches Fest. Jüdischer Brauch”, utg. av F.
Thieberger (1936); L. Edelmann, ”De jödiske
hel-ligdage” (1949). G.Bsm;C.V.J.
Judenitj [jodie’niic], Nikolaj Nikolajevitj,
rysk militär (1862—1933), officer vid inf. 1881,
överste 1896, generalmajor och brigadchef 1905,
generallöjtnant 1912. J. deltog med utmärkelse
i rysk-japanska kriget 1904—05 och tjänstgjorde
1907—14 i Kaukasien. Vid l :a världskrigets
utbrott blev han chef för 2:a turkestanska
armékåren och 1915 stabschef hos storfurst Nikolaj
Nikolajevitj i Kaukasien, mars—juni 1917 dennes
efterträdare som överbefälhavare på fronten.
Efter novemberrevolutionen s.å. slöt han sig till de
”vita” och blev i aug. 1919 krigsminister i
Nord-västrysslands regering i Reval. I sept. s.å. började
J. en offensiv mot Petrograd men misslyckades
och måste i jan. 1920 upplösa armén i Estland,
varefter han bosatte sig i Paris. [E.Bz]B.
Judeområdet, se Judiska autonoma området.
Judeskägg, bot., art av stenbräcksläktet*.
Judestjärna, se Judemärke.
Judesugga, satirisk bildframställning, som ofta
förekommer i medeltida kyrkor: en vidrig sugga
dias av män, som genom den spetsiga hatten
utmärkas som judar. Framställningen avser att håna
judarna, för vilka svinet var ett orent djur. Det
mest bekanta ex. från Sverige finnes på en konsol i
Uppsala domkyrkas koromgång.
Judetyska, se Jiddisch.
Judetörne, bot., art av släktet Zi’zyphus*.
Judex (lat., plur. j^dices), domare, romerska
rättens benämning på edsvuren skiljedomare. — En
huvudavd. av den kanoniska rättens Liber extra,
som behandlar domarna, bär också namnet j.
Judge [jej], amerikansk skämttidning, grundad
i New York 1881, utg. 1 gång i mån.
Judic [zydikk’], Anne, f. Damiens, fransk
skådespelerska och operettsångerska (1850—1911).
Efter att ha genomgått Paris’ konservatorium och
därefter ytterligare utbildat sig i sång debuterade
J. 1867 på Gymnase. Sin påfallande begåvning som
operettsångerska utvecklade hon raskt och hade
inom få år helt vunnit parispublikens bevågenhet.
Hennes rent parisiska specialitet var den beslöjat
frivola antydningen bakom en mask av intagande
naivitet. Från 1868 till 1901 var J. i olika repriser
knuten till Eldorado, Gaité-Lyrique,
Bouffes-Pari-siens och Théåtre des Variétés. Hon gästspelade
även med lysande framgång i London, Bryssel,
Petersburg, Wien, Berlin, Madrid och Stockholm
(1886 och 1890) samt i Amerika. Till hennes bästa
Judesugga på en korpelare i Uppsala domkyrka.
1300-talet.
— 229 —
— 230 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
