Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Judisk litteratur - Judisk musik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUDISK MUSIK
Maimonides’ skrifter. Hans friare syn på tingen
försvarades av M o s c h e ben N a c h m a n
(N a c h m a n i d e s, d. 1270) och Levi ben G e
r-son (Gersonides, död o. 1344), medan
ortodoxiens talan fördes av Schelomo ben
Ad-ret (d. 1310). Bekant som diktare och makäm-iöri.
ärjehuda a 1-C h a r i z i (början av 1200-talet)
från Spanien, likaså den romerske läkaren och
exegeten T m m a n"u el ben Schelomo (död
o. 1330). Kabbala blomstrade upp, och dess mystik
fick ett uttryck i ett arbete Zöhar (Strålglans),
författad av en spansk jude Mosche de Leon (d.
1305). De tyska judarna, som i regel stodo tillbaka
i bildning för de romanska ländernas, fingo i M e’i r
ben Baruk (1215—93) en framstående talmudist
av skolastisk typ. — Efter judarnas
massutvand-ring från Tyskland i slutet av 1300-talet och
fördrivande från Spanien 1492 blevo Italien och Polen
de nya härdarna för judisk bildning. Som
grammatiker och textkritiker framstår i Italien E 1 i a
Levi t a (1469—1549), och där undersökte även
Asaria dei Rossi (1514—78) för första
gången kritiskt talmuds källor. Historiker från denna
tid äro Abraham Zakut från Spanien (d. i
Tunis o. 1515), som skrivit en judisk
lärdomshistoria, och Josef h a-K o h e n från Avignon (d.
1576), förf, till ‘Emek ha-bäkä (Tåredalen), en
skildring av judarnas lidanden. En spansk jude, Josef
Karo (d. i Palestina 1575), skrev en ritualkodex,
Schulchän ’ärük (Det dukade bordet), som snart
vann allmän giltighet, sedan den kritiserats och
försetts med tillägg av den polske juden Moses
Isseries (d. 1572). I Polen levde även den
framstående talmudisten Schelomo L u r i a (d.
1573) och Jisachak Trokai (d. 1584), vars
stridsskrift mot kristendomen Chizzük emüna (Trons
befästande) rönte Voltaires erkännande. Polen
blev mot slutet av denna period genom E 1 i a
W i 1 n a (d. 1797) centrum för judisk bildning och
vetenskap.
En ny tid inleddes av Moses M e n d e 1
s-sohn (1729—86), som jämte andra judiska lärde
1783 utgav en tysk övers, med kommentar av
pen-tateuken, tr. med hebreiska typer, och även i övrigt
verkade för ökad kännedom bland judarna om
tyskt språk och därigenom bättre tillgång till den
europeiska litteraturen. Medan Mendelssohn och
hans lärjungar i den av honom grundade tidskr.
ha-Me’assef (Samlaren) ännu använde hebreiska,
började snart judiska förf., i mån som judarna
införlivades med västerländsk kultur, använda
tyska el. andra moderna språk. I denna riktning
verkade i Italien Isak Sam. Reggi o (d. 1855)
och i de slaviska länderna Nachman K r o c
h-m a 1 (d. 1840) och Salomon Jehuda
Rapo-p o r t (d. 1867). Blott i Östeuropa och på sistone i
Palestina har en nyhebreisk litteratur frodats
och vidare utvecklats. Framstående representanter
för den judiska upplysningens, haskälä, nyhebreiska
litteratur äro skalderna M. Letteris från
Gali-zien (d. 1871) och J. L. G o r d o n från Litauen (d.
1892). De vaknande nationella idéerna och den
judiska renässansen i sionismen ha tagit sig uttryck
genom skalder som C h. N. Bialik (1873—1934),
S. T j e r n i k o w s k i (f. 1878) och S. Schneur
(f. 1887) samt prosaförf. som P. Smolenski
(1842—85) och A. Ginzberg (pseud.
Achad-H a a m, 1856—1927).
Den huvudsaki. på tyska avfattade
vetenskapliga j. har att framvisa Abraham Geigers
(1810—74) historiska arbeten och de av honom utg.
tidskr. ”Wissenschaftliche Zeitschrift für jüdische
Theologie” (1835—47) °ch ”Jüdische Zeitschrift für
Wissenschaft und Leben” (1862—75) samt L.
Z u n z’ (d. 1886) viktiga arbeten rörande j. och
gudstjänst. Den judiska medeltidsfilosofien
behandlades av S. Munk i Paris (d. 1867),
bibliografien företrädes av den grundlige Moritz
Steinschneider (d. 1907), talmudstudiet bl.a.
av Zacharias Frankel (d. 1875) och L.
Goldschmidt (f. 1871), som utg. den
babyloniska talmud med tysk övers. Det hebreiska univ. i
Jerusalem producerar sina forskningsresultat
hu-vudsakl. på hebreiska men använder även engelska.
Redan på 1500-talet började en uppbygglig j. på
jiddisch, närmast avsedd för de i hebreiska
täml. okunniga kvinnorna. Hit hör Zeena Urena,
en parafras till pentateuken, av J a’a k o b ben
J i s c h a k (d. 1623) och ”Maisebuch” (1602), en
saml. folkliga berättelser. Efter striden mot
upplysningens förakt för jiddisch uppblomstrade dess
litteratur främst genom S. J. Abramowitj
(pseud. Mendele Mocher S e f o r i m, o. 1835—
1917), som skrivit en rad berömda romaner, ss.
”Das Winschfingerl” och ”Die Klatsche”. Två
andra särsk. framstående förf, på jiddisch äro J. L.
P e r e z (1851—1915), en romantiker, vars romaner,
legender, ballader och dramer räknas som en
prydnad för denna litteratur, samt Schalom R a
bi-nowitj (pseud. Scholem Alechem, 1859
—1916), en judisk Mark Twain, berömd för
sina ghetto-skildringar. Jiddischlitteraturen har
även att framvisa en blomstrande lyrik och
en mycket uppmärksammad dramatisk konst. En
mängd judiska tidskr. och tidn., över 500, utkomma
i jordens alla länder. — Litt.: M. Steinschneider,
”Jüdische Literatur” (i Ersch und Gruber,
”Allge-meine Enzyklopedie”, Sekt. 2, d. 27, 1850); G.
Kar-peles, ”Geschichte der jüdischen Literatur” (2 bd,
3 Aufl. 1920—21; J. Winter och A. Wünsche, ”Die
jüdische Literatur seit Abschluss des Kanons” (3
bd, 1894—96); N. Slouschz, ”The renaissance of
Hebrew literature 1743—1885” (1909); K. V.
Zet-terstéen, ”De semitiska språken” (1914); M.
Ehrenpreis, ”Den hebreiska litteraturen” (i
”Judarna”, 1920); J. Klausner, ”Geschichte der
neu-hebräischen Literatur” (1921); M. Waxman, ”A
history of Jewish literature” (2 ed., 4 bd, 1938—
47); A. A. Roback, ”The story of Yiddish
literature” (1940). O.
Judisk musik återspeglar det judiska samfundets
säregna historiska öden. Detta innebär, att med
judarnas upphörande som självständigt folk även
utvecklingen av en allmän j. var omöjliggjord. Hur
denna varit beskaffad, så länge hela folket var
samlat i Palestina, därom veta vi ej mycket, trots
Bibelns fantasifulla skildringar av vissa enskildheter,
instrument, levitkörer m.m. Den tjänade dock till
stor del gudstjänstens ändamål. Ju mera judarna
växte ihop med de länders kulturer, dit de
förskingrats, desto mera begränsades j. till
kultmu-siken, där någon assimilering med den icke-judiska
— 233 —
— 234 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
