Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Justinianus I (Petrus Sabatius, östromersk kejsare) - 2. Justinianus II (östromersk kejsare) - Justinopolis - 1. Justinus I (östromersk kejsare) - 2. Justinus II (östromersk kejsare) - Justinus, M. Junianus (el. Junianius) - Justinus Febronius - Justinus Martyren - Justitia (mytologi) - Justitia (tidning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUSTITIA
Kejsar Justinianus L Mosaik i San Vitale, Ravenna.
Detalj.
på spel, visade sig J., möjl. på gr. av ömsinthet
inför massakern, ej vuxen situationen, medan
Teodora genom sin kallblodighet räddade riket åt
familjen. I övrigt har man anklagat J. för
opålitlighet mot sina medhjälpare. Vad som här berott
på J. och vad som genomdrivits av Teodora och
hovpartiet, är tvivelaktigt. Kvar står i varje fall
som utmärkande för kejsaren en fenomenal
arbetsförmåga och en sällsynt energi vid utförandet av
stora planer på lång sikt. Den allt dominerande
tanken hos J. torde ha varit att med återställande
och utvecklande av Konstantin den stores makt
över kyrkan (caesareopapism*) förena det gamla,
”all världen” omfattande Romerska kejsardömet.
Förberedelserna gjordes redan under Justinus, utan
tvivel med J. som förnämsta drivkraft. 518
började inom kyrkan en orientering åt v.:
Chalcedo-nense (se Chalkedon) återställdes. Att, även med
våld, upprätthålla den sålunda fastställda
ortodoxien fattade J. som en av sina förnämsta
uppgifter. I ”Corpus juris civilis”, som utkom 534,
gåvos de rättsliga förutsättningarna för det
världsrike, som skulle nydanas. Det saknades ej
skickliga män, som härutinnan kunde bistå kejsaren.
Johannes av Kappadokien hjälpte med genial
hänsynslöshet J. länge över de allt större ekonomiska
svårigheterna. Belisarius och Narses voro
fältherrar av mycket hög rang och tjänade, så vitt vi
kunna döma, kejsaren med aldrig sviktande trohet
samt lyckades återvinna stora delar av det gamla
västromerska riket, främst Afrika genom
vandalernas krossande 534 och Italien genom fälttågen
mot östgoterna 536—554; s. Spanien fråntogs o.
550 västgöterna. Men verket, utan tvivel både väl
planlagt och i allm. skickligt bedrivet, var för stort
för rikets krafter. Prokopios’* framställning är
uttryck för det hat, som på många håll jäste i
det överansträngda riket. — I sitt äktenskap med
Teodora var J. barnlös. Han utsåg till sin
efterträdare sin systerson Justinus II. — Litt.: Ch.
Diehl, ”Justinien et la civilisation byzantine au
VIe siècle” (1901); J. B. Bury, ”History of the
later Roman empire”, 2 (1923). [Lm]B.
2) Justinianus II (669—713), son till
Konstantin IV, 680 faderns medkejsare, ensam
kejsare 685—695, stod under inflytande av
gunstlingar, som säkert missbrukade hans oerfarenhet
och därigenom ådrogo honom hat. Han fördrevs
av Leontios, understöddes av chazarer och
bulgarer samt blev åter kejsare 705. Hans medfödda
hårdhet övergick nu till patologisk grymhet, och
genom ett uppror störtades och dödades tyrannen.
Justinop’olis, stad, se Capodistria.
Justi’nus, östromerska kejsare.
1) J u s t i n u s I (d. 527), av bondsläkt från
trakten av Scupi (Yskyp), kom ung till
Konstan-tinopel, utmärkte sig genom krigisk duglighet, steg
under Anastasius till chef för livvakten och valdes
518 till kejsare. J. var g.m. Lupicina, en krigsfånge
(som kejsarinna Eufemia). Han hade latin till
modersmål, saknade den för rikets styrelse
nödvändiga bildningen och överlämnade mer och mer
ledningen till sin systerson Justinianus*.
2) Justinus II (d. 578), systerson till
Justinianus I, föga begåvad, vid sitt trontillträde 565
redan åldrig, slutl. vansinnig, kunde ej hävda
rikets vidsträckta gränser mot de från alla håll
an-stormande fienderna och måste uppge större delen
av Italien till langobarderna. Till J:s medkejsare
utnämndes Tiberius II, som även blev hans
efterföljare.
Justi’nus, M. Junianus (el. J u n i a n i u s),
romersk historiker (200-talet e.Kr.),
sammanställde ett utdrag (epit’ome) ur Pompejus Trogus’
”Historiae Philippicae”. J:s utdrag är ojämnt
och mestadels synnerligen torftigt men har ändå
stort värde som enda förmedlare av kännedomen
om Pompejus Trogus’ betydande verk. — Uppl.
av O. Seel (1935); sv. övers, av G. Sandahl (1844).
Justi’nus Febro’nius, pseud. för tyske teologen
J. N. v. Hontheim.
Justi’nus Martyren, lärare i filosofi från
Sama-rien, anslöt sig till kristendomen och led
martyrdöden o. 165 i Rom. J. är en av de tidigaste och
mest betydande kristna apologeterna, som genom
upplysande skrifter sökte undanröja de
missförstånd om kristendomen, som ansågos vara orsaken
till förföljelserna. Flera apologetiska skrifter ha
tillskrivits J.; äkta torde dock endast vara hans
apologi, tillägnad Antoninus Pius, och en dialog
mot judendomen (tysk övers, i ”Bibliothek der
Kir-chenväter”, resp. 12, 1913, och 33, 1917). S.N.
Justifia [sv. utt. -ifsia] (lat., av ju’stus, rättvis,
till jus, rätt), rom. myt., rättvisans gudinna,
lämnade, då människosläktet alltmer försämrades,
jorden och glänser nu som Jungfrun (Virgo)
bland stjärnorna (Ovidius’ ”Metamorfoser”, 1:150).
Bland J :s attribut märkas bindeln för ögonen och
vågen. Jfr Dike.
Justitia [-ifsia], veckotidning, däri notiser om
— 333 —
— 334 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
