Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Justitiekanslern (Konungens justitiekansler), JK - Justitiekollegium - Justitiekonselj - Justitieminister - Justitiemisstag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUSTITIEMISSTAG
j:s betydelsefullaste och mest omfattande
uppgifter att vara K.m:ts högste åklagare och i sådan
egenskap öva uppsikt över rikets åklagarväsen.
En ämbetsman med titeln j. har funnits i
Sverige sedan 1700-talet. Redan tidigare funnos dock
ämbetsinnehavare, som i viss mån kunna
betraktas som dennes föregångare. I spetsen för
åklagarväsendet stod under 1500-talets senare del den
s.k. riksprofossen. Vid Svea hovrätts
tillkomst 1614 lades en del av de uppgifter, som
senare tillkommo j., på en av dess fiskaler, i
1634 års RF benämnd riksfiskalen. 1638
inrättades ett fristående ämbete, generalrik
s-schultzen, som bl.a. skulle ha en ”grann
uppsyn på justitiens administration”, och på
1660-talet tillkom en ny övervakande myndighet, en
generalinspektör över ordningarna.
Intetdera av dessa sistn. ämbeten synes ha fått
någon längre varaktighet el. någon större
betydelse. För beredning och föredragning av
målen i rådet hade 1663 inrättats en särskild
revi-sionsexpedition, motsv. den nuv. Nedre
justitie-revisionen. Denna expedition organiserades genom
1713 års kansliordning, varvid i spetsen ställdes
ett nytt ämbete, högste ombudsmannen.
Denne bibehölls i 1719 års kansliordning under
namnet j., som då förekom f.f.g. Denne fick
under frihetstiden stor betydelse, och 1766 tilläde
sig ständerna rätten att välja j. I och med 1772
års statsvälvning upphörde han att vara
riksdagens förtroendeman och blev åter uteslutande en
konungens ämbetsman. En betydelsefull
förändring undergick j.-ämbetet 1787, då innehavaren,
med bibehållande av ställningen som j., upphöjdes
till riksdrots, tillika president i Svea hovrätt, och
ställdes i spetsen för hela justitieförvaltningen.
Denna förening av drots- och j.-ämbetena, varvid
det senare torde ha ansetts mera som en bisyssla,
varade sedan till 1809 med undantag för åren
1793—96, då särskild j. fanns. Vid vårt nuv.
statsskicks införande blev j. åter ett fristående
ämbete, och det har det sedan förblivit. Under
den första tiden efter 1809 hade j. säte i
statsrådet, då justitieärenden där föredrogos. Detta
upphörde i samband med 1840 års
departemental-reform tillika med chefskapet för Nedre
justitie-revisionen. Sedan dess har j:s främsta uppgift
varit att fungera som övermyndighet för
åklagarna. I samband med ikraftträdandet V7 1948 av
1942 års rättegångsreform lades dessa uppgifter på
ett särskilt, nyinrättat ämbete, riksåklagaren, RÅ.
I Finland tillkom en
justitiekanslersbefatt-ning 1918. Den motsvarar j. i Sverige. J. övervakar
efterlevnaden av lagar och författningar, är högsta
åklagare samt chef för samtliga allmänna åklagare
i riket. Han är jämväl led. av statsrådet, och hans
övervakning gäller även presidentens och
statsrådens ämbetsåtgärder, ehuru han icke må åtala
dessa, endast göra föreställningar. Under honom lyder
ett särskilt ämbetsverk, Justitiekanslersämbetet.
Litt.: E. Naumann, ”J.-ämbetet” (i
”Historiska studier tillägnade L. Stavenow”, 1924); B.
Wedberg, ”J.K. och Högsta domstolen 1809—40”
(i ”Statsvetenskaplig tidskr.”, 34, 1931). H.Ci;K.
Justitiekollegium, 1636—1849, en avd.
(rådhusrätten) av magistraten i Stockholm. Jfr
Handels-och ekonomikollegium.
Justitiekonselj, se Konselj.
Justitieminister, se Justitiedepartementet.
Justitiemisstag. Man brukar tala om j., då
det är fråga om en lagakraftvunnen, felaktig
underrätts- el. hovrättsdom el. en oriktig dom
av Högsta domstolen. I sådana fall kan rättelse
ej vinnas på annat sätt än genom det s.k.
res-ningsförfarandet (se Resning). J. förekomma ej
blott inom brottmålsrättskipningen utan även i
civilrättsliga och förvaltningsrättsliga tvister.
Givetvis är det de förstn., som väcka mest
uppmärksamhet och som i allm. avses, då man
talar om j. — Ett fullt otvetydigt fall av j. brukar
man anse föreligga, blott då det verkligen blivit
ådagalagt, att den dömde icke begått brottet,
för vilket han åtalats. Om det t.ex. gäller ett
mordfall, måste det klart framgå, att den dömde
är oskyldig, ant. emedan annan person blivit
överbevisad om brottet el. emedan det styrkts,
att den s.k. mördade avlidit genom
olyckshändelse el. själv tagit sitt liv. Däremot kan man
enl. denna uppfattning ej anse det som ett
säkert fall av j., då efter resningsförfarande
ådagalagts, att bevisningen ej varit så bindande,
att vederbörande rätteligen bort fällas till
ansvar, d.v.s. då han frikännes av brist på bevis.
— Man kan indela j. i oundvikliga och sådana,
som kunna undvikas. Oundvikliga äro sådana j.,
som varje domare, som haft att döma i ett
liknande fall, med hänsyn till bevisningens
beskaffenhet och gällande normer för bevisvärderingen
med säkerhet skulle ha gjort sig skyldig till.
Att sådana fall finnas, är otvivelaktigt. Men å
andra sidan finns det även fall av j., som
kunnat undvikas, om domaren i varje hänseende fyllt
de krav, som man måste ställa på en god
brott-målsdomare. Av särskild vikt är, att han ägt
erforderliga insikter i de kriminalistiska
hjälp-vetenskaperna (kriminalteknik, vittnespsykologi
o.s.v.), att han vid bevisvärderingen gått till
väga med tillräcklig försiktighet och dragit de
riktiga slutsatserna. Att märka är, att begreppet
j. som kan undvikas är relativt. Ett misstag,
som för några årtionden sedan ansetts
oundvikligt, kan mycket väl i våra dagar vara av
beskaffenhet att kunna undvikas. I betraktande av
rättskemiens framsteg är det t.ex. för den nutide
domaren möjligt att med full säkerhet skilja
mellan människo- och djurblod, medan ännu i
mitten av förra årh. även de mest erfarna
sakkunniga kunde göra sig skyldiga till de grövsta
misstag i detta avseende. I de senare fallen är
det fråga om ett oundvikligt j. — Det svåraste
fallet av j. är det verkliga s.k.
justitiemordet, d.v.s. det fall, då en oskyldig person dömts
till döden och avrättats. Ett dyl. j. är
lyckligtvis i nutidens civiliserade samhällen en mycket
sällsynt företeelse. Härvid bortses då från vad
som kan förekomma under krig och
revolutioner. Som motiv för dödsstraffets avskaffande
har alltid framhållits, att ett sådant j. aldrig
kan gottgöras. Tolkar man begreppet
justitiemord så vidsträckt, att man dit räknar de fall,
då en person genom lagakraftägande dom dömts
till långvarigt frihetsstraff samt sedan befunnits
oskyldig, äro fallen, åtm. i utlandet, ej så
alldeles sparsamt förekommande. För sex
euro
— 337 —
— 338 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
