Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Justitiemisstag - Justitiemord - Justitieombudsman, Riksdagens - Justitierevisionen - Justitieråd - Justitiestaten - Justitiestatsminister - Justitieärenden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUSTITIEMORD
peiska länder samt USA redovisas för det senaste
årh. ej mindre än inemot 150 mer el. mindre
säkra fall av j., där dödsstraff el. livstids
straffarbete ådömts.
Orsakerna till j. kunna vara ganska olikartade.
Ibland är det ett falskt erkännande, som utgör
närmaste anledningen till den felaktiga domen.
Det är ingalunda sällsynt, att en åtalad
erkänner ett brott, som han ej alls begått. Härvidlag
rör det sig ej endast om sinnessjuka el.
psykopatiska personer, ehuru sådana fall äro
vanligast. Även själsligt fullt friska personer kunna
av de mest olikartade motiv avge ett medvetet
osant erkännande. Riktigheten av ett erkännande
måste därför på det noggrannaste kontrolleras.
Genom falsksvärjande vittnens lögnaktiga
utsagor kunna givetvis också j. förorsakas.
Farligare än de medvetet oriktiga uppgifterna äro
emellertid de omedvetna felkällorna. De senaste
årtiondenas vittnespsykologiska forskningar (se
Vittnespsykologi) ha lett till det överraskande
resultatet, att det ej, som man förr antog, är
den felfria utsagan, som utgör regeln, utan att
i stället nästan undantagslöst alla vittnesutsagor
i den ena el. andra detaljen äro felaktiga. Det
är sannolikt, att i de flesta fall av j. dyl.
oriktiga vittnesutsagor i varje fall till väsentlig del
varit orsak till den felaktiga domen. En
ytterligare felkälla är slutl. mångtydigheten hos
indicier, i sht brottspår av olika slag, s.k.
materiella indicier. Av dem kunna de mest skilda
slutsatser dragas. Blodspår, påträffade på kläder,
som tillhöra en för mord misstänkt, kunna t.ex.
härröra av att den åtalade blivit nedfläckad av
sitt offers blod, men de kunna också ha uppstått
vid ett mera oskyldigt slagsmål, genom näsblod
el. vid en olyckshändelse. Men det finns också
fakta av själslig natur, s.k. psykologiska indicier,
som kunna vara av betydelse. Av den
misstänktes föregående mindre goda sedliga vandel
drar man t.ex. den slutsatsen, att han mycket väl
varit i stånd att begå det föreliggande brottet.
J :s historia erbjuder åtskilliga ex. på faran av
att tillmäta subjektiva faktorer alltför stor vikt.
— Litt.: M. Lailler & H. Vonoven, ”Les erreurs
judiciaires” (1897); E. Sello, ”Die Irrtümer der
Straf-Justiz und ihre Ursachen”, 1 (1911); A.
Hellwig, ”Justizirrtümer” (1914). A.W.
Justitiemord, se Justitiemisstag.
Justitieombudsman, Riksdagens j., förk.
JO, en riksdagens ämbetsman, som enl. RF § 96
har till uppgift att i egenskap av ”riksdagens
ombud” ha tillsyn över lagars och författningars
efterlevnad av domare och ämbetsmän med undantag
för justitiekanslern, militieombudsmannen och
dem, som tillhöra krigsdomstolarna och
försvars-väsendet, samt att vid vederbörlig domstol åtala
dem, som vid sitt ämbetes utövning ”av väld,
mannamån el. annan orsak begått någon olaglighet el.
underlåtit att fullgöra sina ämbetsplikter”. J. har
således ingen dömande myndighet el. någon
befogenhet att meddela föreskrifter el. lagtolkningar,
utan är en åklagare, vars åtalsrätt är begränsad
till statens ämbetsmän. Han äger enl. RF § 99 rätt
att vara närvarande vid alla domstolars och
ämbetsverks överläggningar och beslut (dock utan
rätt att därvid yttra sin mening) och skall äga
tillgång till deras protokoll och handlingar.
Ämbetsmännen skola lämna honom laglig
handräckning, och alla åklagare äro skyldiga att biträda
honom med åtals utförande. Enl. RF § 108 och RO
§ 70 är j. ordf, bland tryckfrihetskommitterade.
Till varje lagtima riksdag skall j. avge redogörelse
för sin ämbetsförvaltning, varvid han även skall
”utreda lagskipningens tillstånd i riket, anmärka
lagarnas och författningarnas brister och uppgiva
förslag till deras förbättring”. J:s verksamhet är
närmare reglerad genom en av riksdagen antagen
instruktion 14/s 1941. Till j. skall enl. RF § 97 och
RO § 68 riksdagen för en tid av 4 år förordna en
för ”lagkunskap och utmärkt redlighet” känd man.
Valet sker genom en nämnd om 48 personer,
hälften utsedd av vardera kammaren. Vid samma
tillfälle skall också utses en suppleant för j., som
skall inträda i ämbetet vid förfall för j. Till sitt
biträde har j. en exp.,
justitieombudsmans-expeditionen. — J :s ämbete, en
motsvarighet till justitiekanslersämbetet, tillkom genom
1809 års författning. Det har med tiden framträtt
som det mest betydande av riksdagens
kontrollerande organ. — Litt.: C. G. Melander, ”Sv.
riksdagens j.”, 1 (1908); N. Alexanderson, ”J.” (i
”Sveriges riksdag”, 16, 1935). [E.Spr.]K.
Justitierevisionen, se Nedre justitierevisionen.
Justitieråd, i Sverige sedan 1809 och i Finland
sedan 1918 titel på led. av Högsta domstolen. De
svenska j. må icke tillika inneha el. utöva annat
ämbete el. vara skiljedomare el. led. av aktiebolags
styrelse. J. räknas här bland rikets högsta
ämbetsmän. — I Danmark är Justitieraad och i
Tyskland Justizrat en ren titel, tilldelad näringsidkare,
f.d. underofficerare o.d.
Justitiestaten, sammanfattningen av de för
rättskipningens utövande i ett land anställda
ämbets-och tjänstemännen.
Justitiestatsminister, en av led. i det genom 1809
års författning organiserade svenska statsrådet.
Jämte utrikesstatsministern intog j. en mera
framskjuten ställning i statsrådet och var — i olikhet
mot de endast rådgivande statsråden — ansvarig
för ett bestämt förvaltningsområde,
justitieförvalt-ningen. Han var dessutom 1809—40 självskriven
led. av Högsta domstolen och från 1840 chef för
Justitiedep. J. kom i verkligheten ofta att intaga
en ledande ställning i statsrådet, till dess ett
statsministerämbete av annan karaktär än de båda
förutvarande 1876 inrättades. Därigenom upphävdes
justitiestatsministerämbetet, och chefen för
Justitiedep. fick som ministärens övriga medl. titeln
statsråd. E.Spr
Justitieärenden bli i den ursprungliga lydelsen
av 1809 års RF § 26 på så sätt föremål för
uppmärksamhet, att, då de föredragas i statsrådet,
detta skall ha en sammansättning, som avviker
från den sedvanliga: justitiestatsministern, minst
2 statsråd, 2 av Högsta domstolens led. samt
justitiekanslern skola övervara dem. Vilka
ärenden som skulle räknas som j., var ej i grundlag
bestämt, men de facto blev det så, att i s.k.
ju-stitiekonselj föredrogos ansökningsärenden, av
vilka de viktigaste voro nådemålen, samt frågor
om stiftande av allmän civil- och kriminallag
samt kyrkolag enl. RF § 87. Justitiekanslerns
ledamotskap upphörde 1840, men först Lagrådets
— 339 —
— 340 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
