Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jämtland - Klimat - Växtvärld - Djurvärld - Befolkning och bebyggelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄMTLAND
hänsyn till höjden ö.h., är årsmedeltemp. högst i v.
Sommarens längd avtar från ö. mot v.
(Bisp-gården 93 dagar, Östersund 91, Storlien 39).
Antal dagar med snötäcke uppgår till o. 165 i
storsjöområdet, o. 192 i fjälltrakterna (Storlien
dock ända till 217 och i landskapets n, hörn 233).
Den årliga nederbördsmängden växlar i
fjällområdet mellan 800 och 1,800 mm. Kring Storsjön är
den mindre än 500 mm liksom i s. och ö. J. utom
i Ragunda-området, där sistn. siffra överskrides.
Juli och aug. äro nederbördsrikaste mån., mars
och april de nederbördsfattigaste. J.ör.
Växtvärld. J :s växtvärld är synnerligen
skiftande, emedan de faktorer av klimatisk,
topografisk, geologisk och edafisk art, som påverka
florans sammansättning, äro så olika i skilda
delar av landskapet. J. ligger till större delen
inom den n. barrskogsregionen. Inom
urbergsområdet i ö. förekomma gran och tall i ung.
lika proportioner, och där härskar den mossiga
barrskogen med bärris. Inom silurområdet
dominerar granen, som på fuktig mark bildar
örtrik granskog (grankäl) med tolta {Lactu’ca
al-pi’na) och nordstormhatt {Aconi’tum
septentrio-na’le) som karakteristiska inslag. Den flacka
terrängen gynnar uppkomsten av sumpskogar
och myrar. Enl. riksskogstaxeringen 1939—40
uppta de förra 9,7 °/o av den skogsproduktiva
marken och de senare 14,4 °/o av landarealen exkl.
fjäll. Myrarna variera mycket till sin
sammansättning men kunna hänföras till någon av
huvudtyperna rismosse el. kärr. De senare
dominera i J. och tillta i frekvens mot v., samtidigt
som myrarealen ökar med stigande höjd. På
kalkgrund uppträda ofta artrika brunmosskärr,
medan de stora ”floarna” på Fudaskollan s.ö.
om Oviksfjällen äro hjortronrika vitmossmyrar.
Gränsen för de översta ”barrskogsöarna” ligger
c:a 750 m ö.h. och bildas i nutiden oftast av
granen. I fjällmyrarna, bl.a. kring Sylarna, ha
emellertid fynd gjorts av fossil tall upp till 130
—300 m ovan nuv. tallskogsgräns, vilket tyder
på en annan klimattvp än den nu rådande. Ovan
barrskogen bildar fjällbjörken en bård av
växlande bredd. Högsta björkträdsgränsen ligger i
Undersåker c:a 975 m ö.h. men sjunker mot v.
till lägst 700 m. På näringsrik och fuktig mark
uppträder den yppiga och artrika
ängsbjörksko-gen, som är betydelsefull för fjällbetet. Ovan
björkregionen följer fjällheden, vars vegetation
är starkt differentierad, företrädesvis på gr. av
växlingar i jordmån och fuktighet. Ofta avlöses
björkskogen av snår av viden, dvärgbjörk el. en.
På torr och kalkfattig grund är utom lavar
stagg {Nardus stricta) ett framträdande element,
och endast några ris, ss. krypljung {Loiseleu’ria
procum’bens) och lappljung {Phyllod’oce coeruVea),
uppliva landskapet under blomningstiden. På
fuktig, näringsrik mark uppträda stora mattor
av t.ex. gulviol (Vi’ola biflo’ra) el. fjällsippa
{Dryas octopefala). Med stigande höjd avtar
vegetationen, så att naken jord el.
hällblott-ningar bli allt vanligare, men ännu upp till 1,700
m frodas i snölägen fjällranunkeln {Ranun’culus
glacia’lis). — J :s flora karakteriseras av att
tre växtgeografiska områden mötas där.
Landskapet är även känt för sina många s.k. sydberg,
ss. Stadsberget i Ragunda, Kalberget och
Fågelberget i Ströms vattudal och Jormliklumpen
n. om L:a Jormsjön. Många sydliga arter
nå här sin nordgräns, t.ex. alm {Ulmus glabra),
oxbär {Cotoneas’ter inte g er Vimus), ängsspira
{Pe-dicula’ris silva’tica), flugblomster {Ophrys
insec-tif’era), brunkulla {NigritelVa nigra) och
kärrbrä-ken {Thelyp’teris palu’stris). Genom några pass
står den nordsvenska barrskogsregionen i
förbindelse med den norska, vilket förklarar
uppträdandet av specifikt västliga arter, ss. vårlök
{Ga’gea lu’tea), myrlilja {Narthe’cium ossifragum)
och borsttåg {Juncus squarro’sus). I f j ä 11 f 1
o-ran urskiljas några arter med extremt sydlig
utbredning, ss. gullspira {Pedicularis Oede’ri) och
fleraxig sävstarr {Kobre’sia simplicius’cula). — J.
är även känt för sin artrikedom på orkidéer,
bland vilka må nämnas, förutom flugblomster
och brunkulla, guckuskon {Cypriped’ium Calce’olus),
skogsfrun {Epipo’gium aphyll’um) och nornan
(Ca-lyp’so bulbo’sa). Nornan når i J. sin sydgräns. J.Ör.
Djurvärlden överensstämmer i huvudsak med den,
som finnes i övre Norrlands inland. Av större
rovdjur märkas varg, vanlig räv, fjällräv, järv samt
mera sällsynt lo, i Frostviksfjällen björn, av
hjortdjur älg och ren (även förvildad), av gnagare bl.a.
skogs- och fjällämmel samt sedan 1922 även bäver,
av fåglar bl.a. fjäll- och dalripa, fjälluggla,
fjäll-vråk och fjällabb. Bland i landet i övrigt sällsynta
häckfåglar kan nämnas skärsnäppan, som f.g. i
Sverige fanns häckande i J. 1930. Vattendragen äro
rika på laxöring, harr, röding och sik. [O.CnlH.
Befolkning och bebyggelse. J. hade 1949 127,401
inv. 1805 var invånarantalet c:a 28,000, 1850
46,000 och 1900 99,000. Inkl, stadsbefolkningen
är folktätheten 3,7 inv. pr km2. Av dessa bodde
32,128 el. 25% i stad el. stadsliknande samhällen.
Frånräknas dessa, blir folktätheten på
landsbygden 2,8 pr km2. Den är dock mycket ojämn.
Inom urbergsområdet i dess helhet är den c:a
4 pr km2. Men de stora urbergsplatåerna äro
så gott som obebodda, och bebyggelsen är
koncentrerad till dalgångarna, främst till
Indalsälvens dalgång nedanför högsta kustlinjen. F.n.
torde folktätheten i Ragundadalen överstiga 23
pr km2. I silurområdet är folktätheten störst i
Storsjöns omgivningar, där den i vissa socknar
(t.ex. Rödön och Ås) uppgår till 20 pr km2.
Längre mot n. sjunker den på gr. av
myrmarkernas stora utbredning. Här finns en utpräglad
höjdel. lidbebyggelse, förlagd till de uppskjutande
bergkullarna, som äro täckta av odlingsbar,
finkornig morän. Sådan bebyggelse finns t.ex. i
Kyrk-ås, Aspås, Häggenås och Hammerdal. I fjällen
är bebyggelsen huvudsaki. förlagd till de
lättodlade issjösedimenten och deltaplatåerna i de
stora dalgångarna, ss. Äredalen och Frostviken.
— Östersund, J :s enda stad (20,763 inv. 1949),
erhöll stadsprivilegier 1786. 1800 hade staden
blott 150 inv. och 1850 817. Först genom
tvärbanans tillkomst 1882 började folkmängden stiga
i snabbare takt och var 1900 uppe i 6,866. Frösö,
köping 1948, är J:s urgamla kulturcentrum och
näst största tätort (7,359 inv.). övriga
administrativa tätorter äro Bräcke (1,101 inv.),
Hammerdal (618 inv.), Strömsund (1,182 inv.) och
— 365 —
— 366 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
