Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnbakterier - Järnbarkträd - Järnbestämmelser - Järnbetong, armerad betong - Järnbikarbonat - Järnboås - Järnbristsjukdomar - Järn-bromid, -bromur, -bromurbromid - Järnbruk - Järnbruksförbundet - Järnbröllop - Järnbäraland - Järnbörd - Järn-cyandi, -cyanur - Järndervischen - Järndisulfid - Järndroppar - Järnefelt, ätt - Järnefelt, 1. Arvid - Järnefelt, 2. Eero
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNBARKTRÄD
värt, vilket utfälles som järnhydroxid
(ferri-hydroxid) på bakteriernas yta el. i deras
slemhöljen. I järnhaltiga vatten bilda de gula—röda
slemmiga massor. Åtm. Gallionella kan utnyttja
den vid oxidationen vunna energien för
assimilation av kolsyra genom kemosyntes och lever
autotroft; sådana bakterier benämnas j. i
inskränkt bemärkelse. — J. anses spela en viktig
roll vid uppkomsten av vissa ockror och
sjömalmer. De äro även av praktisk-teknisk
betydelse, särsk. vid vattenverk, där många
katastrofer uppstått på gr. av massväxt av j. i
ledningsnätet (bl.a. i Berlin 1877—78). Bm.
Järnbarkträd (eng. iron bark tree), namn på
arter av släktet Eucaly’phis med hård och tung
ved. ss. E. siderophloi’a, E. crebra och E. panicula’ta.
Järnbestämmelser, kortform för
”Normalbestämmelser för järnkonstruktioner till
byggnadsverk” (i SOU, 1938:37). J. avse främst sådana
järnkonstruktioner, som ingå i hus-, bro- och
vattenbyggnader, och innehålla normer såväl för
materialbeskaffenhet och -provning, för
tillverkning och uppsättning som för statiska beräkningar.
Järnbetong, armerad betong, se Betong,
sp. 963 ff.
Järnbikarbonat, kem., se Järnsalter.
Järnboås, socken i Nora och Hjulsjö hd i v.
Västmanland, Örebro län, och pastorat i Nora
kontrakt av Västerås stift, n.n.v. om Nora; 133,34
km2, därav 118,35 land; 995 inv. (1949; 8 inv. pr
km2). J. uppfylles av bergiga skogstrakter, som
i n.ö. uppnå 289 m ö.h.; i s.ö. inskjuter en del av
Fåsjön (88 m). Huvudbygden ligger i Rastälvens
dal. Åkern utgör 10 °/o av landarealen,
skogsmarken 73 °/o. J. är en gammal bergslagsbygd, som
1860 hade ej mindre än 1,753 inv. Rosbergs och
Slotterbergs järngruvor tillhöra Hjuljärns
gruv-bolag, Klacka-Lerbergs gruvfält* ligger delvis
inom J. Flera gamla masugnar äro nedlagda, likaså
Finnå och Petersfors järnbruk. I drift är
Lin-desby tackjärnshytta; elkraftverk finns bl.a. i
Kopparhyttan. Nyhyttans badanstalt jämte kvarn,
såg och kraftverk tillhör Sällskapet Sanningens
härold. Kyrkan av trä uppfördes 1653—58 och
erhöll korsarmar 1798; restaurering förberedes.
Altaruppsats och predikstol äro från 1600-talet.
— Namnet skrevs 1683 i Jernboåhs kyrkia. Det
syftar trol. på någon bod el. bodar för
järnmagasinering (se J. Sahlgren i ”Årsb. för
hembygdsvård”, 1935, sid. 69). P.;Er.
Järnbristsjukdomar, se Bristsjukdomar.
Järn-bromid, -bromur, -bromurbromid, kem., se
Järnsalter.
Järnbruk, en industriell anläggning för
framställning och förädling av järn och stål.
Benämningen användes särsk. för dyl. verk med
anor från gamla tiders järnhantering.
Järnbruksförbundet, se Arbetsgivareföreningar.
Järnbröllop, se Silverbröllop.
Järnbäraland, en benämning på ett landskap el.
trakt i Sverige, som möter hos Saxo, Snorre, i
Sverres saga och Bpglungasagor men är okänd i
svenska källor. De dunkla uppgifterna i
ovannämnda källor medgiva ingen säker bestämning
av J:s läge; antagligast förefaller, att därmed
avsetts en del av nuv. Dalarne, närmast den
mellersta el. v. Namnet J:s härledning har varit
om
stridd; särskilt har det tolkats som ”järnbärarnas”
land och — ovisst med vad rätt — satts i
samband med en urgammal järnexport från Dalarne
till Norge. Egendomligt är, att benämningen J.
icke vunnit burskap på svenskt område utan efter
allt att döma synes ha uppkommit i Norge under
äldre medeltiden samt varit känd av Saxo för att
snart åter försvinna. — Litt.: S. Tunberg, ”St.
Kopparbergets historia”, 1 (1922); H. Sundholm,
”J.” (i ”Blad för bergshandteringens vänner”, 18,
1927). H.Bg.
Järnbörd, bärande el. beträdande av ett glödande
järnstycke, t.ex. en plogbill, en art i Norden
fordom vanlig gudsdom (se d.o. och Eldprov). Efter
j. förseglades den använda handen el. fotterna med
vantar el. tygstycken, vilka efter några dagar
borttogos, då lemmen granskades. J. förbjöds i Skåne
1216, i Östergötland av Birger Jarl, i Norrland enl.
Hälsingelagen på nytt 1320.
Järn-cyanid, -cyanur, kem., se Järnsalter.
Jämdervischen, folkminn., se Demirbasch.
Järndisulfid, kem., se Järnsulfider.
Järndroppar, farm., se Järnpreparat.
Järnefelt, adlig ätt, stammande från en tyskfödd
kapten Didrik Keldunck, vars två söner adlades
resp. Jernefelt (1651) och Jernsköld (1648;
ätten utslocknad 1827). Nu levande medl. av ätten,
som är talrikt företrädd i Finland, skriva sig J.
1) A r v i d J., författare (1861—1932), fil. kand.
1885, jur. kand. 1890. J. tillhörde den liberala,
ung-fennomanska krets, som på 1880—90-talen sökte
kontakt med de moderna strömningarna ute i
Europa. Han debuterade 1893 med romanen ”Isänmaa”
(sv. övers. ”Fosterlandet”, s.å.). Två år tidigare
hade han gripits av Tolstojs läror, övergivit den
juridiska banan och blivit småbrukare. Sin
omvändelse har han skildrat i romanen ”Heräämiseni”
(1894, sv. övers. ”Mitt uppvaknande”, s.å.). J:s
senare, omfattande produktion står till större delen
i beroende av Tolstojs och Henry Georges läror,
för vilka han även bedrivit direkt propaganda i
tal och skrift. Bland hans romaner märkas
”Helena” (1902; sv. övers. 1905), "Maaemon lapsia”
(1905; sv. övers. ”Jordens barn”, s.å.), ”Greeta ja
hänen Herransa” (1925; sv. övers. ”Greta och
hennes Herre”, 1931). Till skådespelet ”Kuolema”
(”Döden”, 1903) skrev J:s svåger J. Sibelius musiken,
i vilken ”Valse triste” ingår. Skådespelet ”Titus”
(1910) uppfördes 1911 i Stockholm. Av den
romantiserade biografien i 3 bd ”Vanhempieni
ro-maani” (1928—30) har d.i utkommit i sv. övers.,
”Mina föräldrars roman” (1929). — Litt.: B.
Col-linder, ”Finsk prosadiktning” (1932). H.Sm.
2) Eero Nikolai J., den föreg:s bror, målare
(1863—1937), studerade i Helsingfors, vid
konst-akad. i Petersburg, i Paris för Robert Fleury och
Bouguereau samt i Italien. Han anslöt sig tidigt
till det naturalistiska friluftsmåleriet i Frankrike
men utvecklades från början av 1900-talet mot en
koloristiskt rikare, mer dekorativt betonad, fastän
i grunden realistiskt uppfattad stil, i vilken seklets
romantisk-nationella strömning i Finland fått ett
av sina märkligaste, på en gång mest måttfulla och
helgjutna uttryck, över hans landskapsmålen
vilar oftast en intim och dämpat svårmodig lyrik,
medan hans realistiska folklivsskildringar från
Finland, präglade av en lugn, satirbetonad humor,
— 391 —
— 392 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
