Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnlegeringar - Järnlersten - Järnlunden - Järnmalm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNMALM
Järnlegeringar. Ojämförligt viktigast av j. äro
tackjärn, gjutjärn och stål (se Järn och stål),
vilka som legeringsämne alltid innehålla kol och
dessutom ofta en el. flera legeringsmetaller, ss.
mangan, krom, nickel, molybden, volfram,
kobolt, vanadin, titan, koppar, aluminium och bly.
Bland övriga j. märkas de permanentmagnetiska
materialen, som vanl. äro uppbyggda med järn
som bas och volfram, nickel, kobolt, aluminium
och titan som legeringsämnen, vidare eldhärdiga
material med halter av krom och aluminium
(t.ex. motståndsmaterialet kanthal) och
rostbeständiga legeringar (t.ex. acidur med hög
kisel-halt). I legeringar med andra metaller som
huvudbeståndsdelar ingår ofta järn i mindre
mängder. J. gå i handeln under olika beteckningar,
som ange legeringsämnena, el. under någon
fantasibenämning, som avser att ge uttryck för
legeringens egenskaper. En särskild grupp bilda
ferrolegeringarna*, vilka användas som
desoxidationsmedel och som legeringstillsatser
vid framställning av gjutjärn, stål o.a. j. L.Vr.
Järnlersten, miner., se Ler järnsten.
Järnlunden, sjö i Vårdnäs och Tjärstad socknar
i s. Östergötland; 16 km2; 86 m ö.h. J. genomflytes
av Stångån och ingår i Kinda kanal samt står i
förbindelse med de på samma nivå liggande
sjöarna Åsunden och Ämmern. — Namnet syftar
antagl. på skogarna vid sjöns stränder och är då
en avledn. till ett fsv. *jærnlund(er), där järn trol.
avser skogens vilda natur (se E. Hellquist,
”Studier öfver de svenska sjönamnen”, 1903—06, sid.
287). Det skrevs 1386 lærnlundasyo, 1663
lern-lunden. S.Es;Er.
Järnmalm. Med j. menas en i naturen
förekommande anhopning av ett el. flera järnhaltiga
mineral, vilken är tillräckligt rik, för att järn med
ekonomisk fördel skall kunna utvinnas därur.
De viktigaste j.-mineralen äro oxider, oxidhydrat,
karbonat och silikat. Till de förra höra
magne-tit (Fe3O4) med 72,4% järn, järnglans el.
hematit (Fe2O3) med 70% järn och lim oni t
el. järn ockra (Fe2O3, n H2O) med c:a 60%
järn. Sveriges viktigaste j. utgöras av magnetit
och järnglans och benämnas vanl. svartmalm,
resp, blodstensmalm. Det viktigaste
järnförande karbonatet är si de rit el. järnspat
(FeCO3) med 48,3% järn. Bland silikaten kunna
nämnas c h a m o s i t och t h u r i n g i t, vilka ha
en rätt växlande järnhalt, i regel 30—36%. Vanl.
äro j.-mineralen uppblandade med gångarts- el.
skarnmineral, vilka sänka järnhalten. För
avgörande av en j:s brytvärdhet spela flera faktorer
in. De svenska exportmalmerna innehålla 60—
70 % järn, medan många av utlandets betydande
j. endast hålla c:a 30 °/o. Det finns t.o.m. ex. på
att j. med 25 % järn kunnat utnyttjas. Genom
anrikning kan den brutna malmens järnhalt ökas.
Till sin bildning kunna j. vara magmatiska i
vidsträckt bemärkelse el. sedimentära. Som en
tredje grupp kunna till dessa läggas de
meta-morfa j., vilka uppkommit genom omvandling
av de förra. Till de magmatiska j. räknas
i första hand sådana, som bildats genom
mag-matisk differentiation, d.v.s. genom utsöndring ur
en magma. Hit höra magnetitmalmer med hög
titanhalt, ofta även vanadinhalt, vilka uppträda
i anslutning till basiska eruptivbergarter, ss.
gabbro, norit, hyperit och anortosit. Ex. på j.
av denna grupp utgöra Taberg i Småland och
Routivare i Lappland. Som magmatiska räknas
även j. av kirunatyp, vilka intrusivt genomsätta
sin sidosten, som vanl. är en ytbergart av
syeni-tisk sammansättning. Malmmineralet är i regel
magnetit, mera sällan järnglans. Utom i
Lappland (Kierunavaara, Gällivare m.fl.) träffas denna
typ i Ural, USA och Chile. Magmatiska i
vidsträckt bemärkelse äro även de järnspatförande
malmgångar, som förekomma t.ex. i Siegerland
i Tyskland. Invid eruptivkontakter, särsk. i
kar-bonatbergarter, bildas genom substanstillförsel
från eruptivbergarten j. med ofta vackert
kristalliserad järnglans el. magnetit. Ex. härpå
förekomma på Elba och i Banatet. Genom
järnhaltiga, cirkulerande lösningar kan en kalksten
i mer el. mindre fullständig grad metasomatiskt
omvandlas till siderit. Dyl. metasomatiska
j. finnas vid Eisenerz i Steiermark och Bilbao i
Spanien, varest sideriten genom senare
vittrings-processer överförts till en rikare hematit- el.
limonitmalm.
De sedimentära j. ha uppkommit
därigenom, att järnhaltiga mineral, ss. limonit, siderit
el. järnsilikat, avsatts i havs- el. sjövatten. Till
denna grupp höra de i sen tid bildade s j ö- och
myrmalmerna, på vilka Sveriges äldsta
järnframställning grundade sig, vidare de paleozoiska
el. mesozoiska o o 1 i t ma 1 m er n a, som äro
marina avlagringar och kännetecknas därav, att
malmmineralet avsatts i form av koncentriskt
ska-liga bildningar (s.k. ooider). Dessa malmer
utmärkas i allm. av relativt låg järnhalt, c:a 30%.
De äro kända bl.a. från Lothringen, vars
oolit-malmer (minetter) utgöra Europas största
j.-till-gångar, och förekomma vidare i Luxemburg,
England, USA och Newfoundland. I Fyledalen i
Skåne ha relativt nyligen påträffats j. av denna
typ, utbildade dels som oolitiska chamositmalmer,
dels som täta sideritmalmer. En tredje grupp av
sedimentära j. äro de prekambriska
kvarts-randmalmerna, vilka utmärkas därav, att
tunna skikt av malm och kvarts växellagra med
varandra. De mest betydande j. av denna typ
finnas i Lake Superior-området i Nordamerika.
Till de metamorfa j. höra det svenska
urbergets j., vidare mäktiga och delvis
högprocen-tiga men ännu föga utnyttjade j. i Brasilien, vilkas
malmmineral (järnglans) uppträder som
impreg-nation i kvartsit (s.k. itabirit). Till de metamorfa
j. räknas även de betydande sydryska
fyndigheterna vid Krivoi Rog, som huvudsaki. utgöras
av rika martitmalmer (till järnglans omvandlad
magnetit), liggande i finkorniga kvartsiter.
Genom sekundära vittringsprocesser el.
omflyttningar kunna ur urspr. fattiga j. el.
järnhaltiga bergarter uppstå rikare malmer. Det mest
bekanta ex. härpå är Lake Superior-området,
varest från början förelegat fattiga
kvartsrand-malmer med järnet i form av karbonat el. silikat.
Genom utlösning av kiselsyra och oxidation av
järnet har malmen omvandlats till en rikare
limonit- el. hematitmalm, som vanl. håller något
över 50% järn. Dessa fyndigheter utgöra en av
världens största j.-tillgångar. På Cuba finnas be-
— 397 —
— 398 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
