Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnmalm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNMALM
Världens viktigaste järnmalmsförekomster.
Stora svarta cirklar förekomster om mer än i,ooo mill. t malm, små svarta cirklar förekomster om 100—1,000 mill. t malm.
tydande förekomster av limonit och hematit, som
bildats genom förvittring av serpentin, varvid
kiselsyra och magnesia urlakats och bortförts.
En annan form av vittringsmalmer äro de
svenska mullmalmerna*.
Sveriges j. förekomma väsentligen inom två
områden, Nordlappland och Bergslagen. Inom
båda områdena äro de knutna till
leptitforma-tionen. De bruka indelas i fyra stora grupper,
apatitmalmer, kalkmalmer, skarnmalmer och
kvart-siga j. De tre sistn. motsvara, vad som ur
metallurgisk synpunkt förr benämndes biandstenar,
kvickstenar, resp, torrstenar. Till
apatitmalmer-n a, vilka äro rika på fosfor, höra främst de
lappländska j. De äro huvudsaki. svartmalmer men
innehålla även blodstenar. Apatit är ofta den så
gott som enda gångarten. Fosforhalten är rätt
växlande men uppgår i regel till c:a i °/o. I
undantagsfall kan den stiga till över 3 %. Järnhalten
ligger mellan 60 och 70 °/o. De viktigaste
förekomsterna äro Kierunavaara, Luossavaara,
Tuol-luvaara och Gällivare. Förutom dessa finnas
mycket betydande fyndigheter, vilka ännu ej
utnyttjats (Ekströmsberg m.fl.). I Mellansverige
höra till denna grupp bl.a. de största
j.-fyndig-heterna där (Grängesberg och Blötberget). —
Kalk- och skarnmalmerna äro
svartmalmer med låg fosforhalt, i regel mellan 0,004 och
o,oo8 °/o. Järnhalten utgör i styckemalm 50—62 °/o.
I anrikningsmalm är den betydligt lägre.
Kalkmalmerna äro inlagringar i kalksten. Även
skarnmalmerna ligga ofta i kalkstenar men åtföljas
därjämte av karakteristiska skarnsilikat. Man
indelar kalk- och skarnmalmerna i manganfattiga
med mindre än I °/o mangan och manganrika.
Den förra gruppen kännetecknas av kalk- och
magnesiarika skarnmineral, ss. granat, diopsid och
aktinolit. De manganrika skarnmalmerna
innehålla på motsv. sätt knebelit och dannemorit.
I de manganrika kalkmalmerna är manganen
bunden som karbonat. Representanter för de
manganfattiga skarnmalmerna äro Persberg,
Nordmark, Dalkarlsberg och Nyberget samt flera
fyndigheter i Riddarhytte- och Norbergsfälten.
Bland de manganrika j.-förekomsterna märkas
Ställberg, Basttjärn, Kolningberg och
Danne-mora. — De kvartsiga j. äro huvudsaki.
blodstenar, vilka dock ofta i viss omfattning
omvandlats till svartmalmer. De äro vanl. utbildade
som kvartsrandmalmer. Jämte ränder av kvarts
ingår stundom även granat, mera sällan
aktinolit. Fosforhalten är högre än i kalk- och
skarnmalmerna och ligger mellan 0,005 och O,o4o°/o.
Järnhalten håller sig i allm. omkr. 50 °/o. De
mest bekanta fyndigheterna inom denna grupp
äro Striberg, Stripa, Bispberg och Norberg.
Världens främsta j.-producerande länder äro
USA, Frankrike, Sovjetunionen, Sverige,
Storbritannien och Tyskland. De för den nuv.
j.-produktionen viktigaste malmtyperna äro de
genom vittring anrikade sedimenten av Lake
Su-perior-typ samt de oolitiska j. De förra torde
ensamma lämna mer än V3 av världsproduktionen.
Tab. 1 och 2 visa världens, resp. Europas
j.-tillgångar. Värdena ha uttryckts i järninnehåll i
malmen, emedan en rättvisande jämförelse
mellan hög- och lågprocentiga tillgångar annars är
omöjlig. Som synes ha USA och Sovjetunionen
mycket stora tillgångar, men även Frankrike,
Sverige, Storbritannien, Norge och Tyskland äro
synnerligen malmrika. — Enl. en annan källa kunna
Sveriges j.-tillgångar uppskattas till minst 2,300
— 399 —
— 400 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
