Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järn och stål - Järn- och stålframställning - Järnindustri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRN OCH STÅL
tions- el. virvelströmsugnar, se Elektriska ugnar).
Ljusbågsugnarna äro nästan alltid basiskt
infodrade, och metallurgiskt sett bedrives
ståltillverkningen i dem på ung. samma sätt som i basisk
martinugn. Värme tillföres med en elektrisk
ljusbåge i st.f. med låga. Ugnen är stjälpbar,
och man kan lätt byta slagg under processens
förlopp, vilket användes så, att man efter
ned-färskning till önskad kolhalt tappar ur
färskslaggen och bereder en reducerande kalkslagg, som
verkar desoxiderande och svavelrenande. I
Ijus-bågsugnen kan man tillverka stål av en
mångfald slag, men den lämpar sig bäst för kolstål
och legerade stål av god kvalitet.
Högfrekvens-ugnen är vanl. surt infodrad och fordrar rena
utgångsmaterial. Det blir sällan fråga om någon
större metallurgisk behandling, utan huvudsaki.
företas enbart hopsmältning av lämpligt
material. De höglegerade stålen tillverkas vanl. i
denna ugnstyp. Högfrekvensugnen har ersatt
degelstålugnen, i vilken rena råmaterial
smältas samman under hög temp. i grafitdeglar
(se Degelstål).
Välljärnsmetoderna omfatta de från
äldre tiders järnhantering härstammande
härd-smidesmetoderna samt puddlingsmetoden. De ha
icke någon plats inom den moderna,
massproducerande j.-industrien men användas fortfarande,
om än i liten skala, för framställning av mycket
mjukt järn och som ett mellanstadium vid
tillverkning av högvärdiga stålprodukter.
Gemensamt för härdsmidesmetoderna är, att tackjärn
nedsmältes i en härd med träkol och färskas
genom inverkan av kraftig bläster under brytning
och omröring med spett i den med sjunkande
kolhalt alltmer trögflytande järnmassan. Tackjärnets
halter av kisel, mangan och fosfor oxideras och
bilda en slagg, som även innehåller rätt stora
mängder oxiderat järn. Denna slagg kan icke
helt avlägsnas ur järnet, utan valsat el. smitt
välljärn innehåller alltid slagg i form av ränder
el. stråk. Någon svavelrening erhålles ej, utan
man måste utgå från ett mycket svavelrent
tackjärn. Vid puddlingsmetoden sker färskningen i
en stenkolseldad flamugn men i övrigt på
principiellt likartat sätt som vid härdsmidesmetoderna.
Se vidare Välljärn.
T orrfärskningsmetoderna omfatta
dels glödstålsmetoden*, som har enbart historiskt
intresse, och dels den under 1930-talet
utexperi-menterade R.K.-p r o c e s s e n*, vid vilken
granu-lerat tackjärn färskas i rullugn med gas vid en
temp. under smältpunkten. Materialet
vidareförädlas sedan i andra stålugnar. Även vid
framställning av aducergods användes torrfärskning
(se Äducefing).
Formgivning. Som ovan nämnts, gjutes
stålet efter tappningen från stålugnen ant. till
göt el. stålgjutgods (se Gjutning, sp. 740). Göten
bearbetas vidare genom valsning el. smidning i
varmt tillstånd, varmbearbetning. Ofta tas göten
glödvarma ur kokillerna och bearbetas direkt utan
att först få svalna. De hållas dock en kortare
tid i en varmgrop el. -ugn för
temperaturutjämning. Ofta få dock göten först svalna, varefter
de ytbehandlas och värmas till lämplig
bearbet-ningstemp. i en kol-, olje- el. gaseldad
värm
ugn. Vid bearbetning genom valsning
utvalsas först götet i ett grövre valsverk,
götvalsverket, till ämnen, avsedda för vidare bearbetning,
el. till slutprodukter i form av grov stångstål el.
profiler. Vid de stora järnverken utomlands
finnas kontinuerliga valsverk med många
valsstolpar uppställda tätt efter varandra, vilka den
glödande järnsträngen, hetan, passerar i snabb följd
och därvid bearbetas på en gång i flera stol-par.
De svenska järnverken ha alla måttlig produktion,
och då sker valsningen i valsverk med 2—4
vals-stol-par, placerade vid sidan av varandra och
drivna från samma motor. Hetan bearbetas i flera
stick i varje valsstol-par och föres sedan till ett
bredvidliggande stol-par för den vidare
valsningen. Beroende på antalet valsar i stol-paret
skiljer man mellan duo- och triovalsverk. Från
götvalsverket föres hetan på en rullbana till en
varmsåg el. varmsax och delas till ämnen el.
färdigprodukter av lagom längd. Ämnena
bearbetas vidare, vanl. efter förnyad värmning, i
m e d i u m-, band-, tråd-, fin-, plåt- el. r ö
r-valsverk, alltefter den önskade produktens
art (se Valsning). Efter valsningen kapas hetan
i lämpliga längder el. lindas upp till ringar på
en härvel el. haspel, om det är fråga om
klenare dimensioner av band, tråd och plåt.
Därefter får produkten svalna, t.ex. på svalbäddar,
och synas sedan och färdigställes. Det är stora
materialmängder, som passera ett valsverk, och
efterbehandlingsavdelningarna ha imponerande
dimensioner.
Största delen av järnverkens produkter
utgöras av varmvalsat stål. En mindre del bearbetas
dock vidare genom k all valsning el.
dragning, varvid man dels kan nå ned till klenare
dimensioner än vid varmvalsning, dels kan ge
materialet förbättrade egenskaper t.ex. betr,
hållfasthet, ytutseende och måttoleranser. —
Formgivning av stål genom smidning sker ant.
direkt från göt el. från valsade el. smidda ämnen.
Smidningen sker med hammare* el. smidespress
(se Smidning), varvid materialet underkastas en
mycket kraftig varmbearbetning, som ger smidda
föremål goda hållfasthetsegenskaper, vanl. något
överlägsna dem för motsv. valsade produkter.
Genom anbringande av verktyg i smidesmaskinen
kan man framställa ganska komplicerade föremål
och är ej som vid valsningen bunden till relativt
enkla profiler. Smidningen är emellertid
betydligt kostsammare än valsningen och omfattar
därför blott några få procent av stålproduktionen.
— Efter bearbetningen underkastas såväl valsade
och smidda produkter som stålgjutgods
värmebehandling, som avser att ge materialet en
struktur, som är den lämpligaste för det avsedda
användningsändamålet.
En del av järnverkens produkter användas i
den form de lämna järnverken el. efter ringa
bearbetning (t.ex. räls, balkar, armeringsjärn, rör),
under det att större delen bearbetas vidare till
färdigprodukter i mekaniska verkstäder el.
manufakturverk, vilka stundom äro byggda i anslutning
till järnverken.
Järnindustri. Världsproduktionen av tackjärn
steg från 12,2 mill. t 1870 till 106,3 mill. t 1940
(fig. 8), en mycket stark stegring, som på sitt
— 413 —
— 414 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
