Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järntråd, ståltråd - Järnträ - Järnugn - Järnvatten - Järnverk - Järnverksföreningen - Järnvitriol, ferrosulfat - Järnvräkeri - Järnvåg - Järnväg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄRNTRÅD
Järntråd, ståltråd, framställes vid tjocklek
ned till c:a 5 mm genom valsning*, vid mindre
tjocklek genom därpå följande dragning*. Mjuk
j. användes till stängsel, resårfjädrar m.m.,
ståltråd med växlande hårdhet till stållinor, fjädrar,
musikinstrument (pianotråd) m.m. S.k.
patente-rad ståltråd är seghärdad (se Härdning, sp. 1232).
Järnträ, benämning på synnerligen hårda och
fasta, tropiska träslag, vilka huvudsaki. begagnas
som byggnadsvirke. J. erhålles från skilda
trädarter, tillhörande bl.a. släktena Arga’nia,
Casuari’-na, Coccol’oba, Faga’ra, Ixo’ra, MVmusops,
Parro’-tia och Siderox’ylon. Handelns benämningar på j.
hänföra sig i regel till arternas
utbredningsområden.
Järnugn, se Eldstad.
Järnvatten, farm., se Järnpreparat.
Järnverk, industriell anläggning för
tillverkning av järn och stål, vanl. bestående av
masugnar (hytta), stålverk med ugnar för
stålframställning, valsverk, smedja och gjuteri samt
verkstäder av olika slag. Se Järn och stål.
Järnverksföreningen, bildad 1889, är en
sammanslutning av svenska järnverk och
jämexpor-törer med ändamål att främja den svenska
järnhanteringens intressen, framför allt med avseende
på de förhållanden, som inverka på järnets
försäljning och pris. J. insamlar och publicerar
statistik över tillverkning, import och export av järn
och stål samt framlägger prisnoteringar.
Järnvitriol, ferrosulfat, kem., se Järnsalter.
Jämvräkeri’, en från början av 1600-talet till
mitten av 1800-talet bestående inst, genom vilken
Kronan ville övervaka, att det järn, som från
Sverige såldes till utlandet, var av fullgod
beskaffenhet och höll den uppgivna vikten. Vid
järnvågarna* synades järnet av en av Kronan
tillsatt tjänsteman, som hade att vräka och beslagta
allt underhaltigt järn. Järnet var märkt med en
järnstämpel*, som angav tillverkaren, för att
denne skulle kunna ställas till ansvar för ev. brott
mot förordningarna. Vräkning av järn omnämnes
redan i Magnus Ladulås’ stadslag (o. 1350) men
vann stadga, om ock ej allmän efterföljd, först
genom k.f. 1604 och 1671 samt senare upprepade
statsingripanden. J. var efter nutida begrepp en
onödig pålaga på järnhanteringen och upphävdes
genom k.f. 1855. — Litt: E. W. Dahlgren, ”J.
och järnstämpling” (1930). I.S-
Järnvåg kallades förr den plats, där det från
järnbruken kommande järnet skulle vägas och
dess beskaffenhet granskas, innan det fick
skeppas. J:s tillkomst kan räknas från k.f. om
jäm-vräkeriet* av 1671, i vilken stadgades, att vägare
och vräkare vid de vågar, där järn vägdes, skulle
tillsättas under kontroll av Bergskollegium.
Under 1700- och början av 1800-talet funnos j. på
ett stort antal platser i Sverige, företrädesvis i
städerna, men de nedlades i mitten av 1800-talet,
den sista i Göteborg 1890. I.S.
Järnväg är varje spårbana med skenor av järn
(stål) på egen banvall för transport av gods el.
personer. J:s viktigaste företräden grunda sig på
att j.-fordonens rullningsmotstånd är väsentligt
lägre än landsvägsfordons på vanlig väg och att
j. kan uppbära ett högt hjultryck. Därtill
kommer, att man redan på ett tidigt stadium lyckades
aptera j. för maskinell drift, till en början med
ånga, senare även med elektricitet och
förbränningsmotorer, och därvid uppnå höga hastigheter.
Dessa tekniska karakteristika ha gett j. dess
transportekonomiska företräden och dess dominerande
betydelse för näringsliv och kultur. J. har hittills
i stort sett lyckats hävda sig mot de yngre
konkurrenterna bilar och flyg; j. är därför alltjämt
ryggraden i de flesta kulturländers lagbundna
kommunikationer.
Historik och allmänna uppgifter.
Redan i äldsta tider fanns i Grekland ett
vägsystem av avlånga stenar med inhuggna spår
för fordonens hjul, vilket kan betraktas som
förelöpare till nutidens j. Den tyska
gruvindustrien använde på 1500-talet urholkade banor av
trä, delvis även av järn, för att underlätta
transportvagnarnas framförande i gruvgångarna, och
detta bruk torde vid samma tid ha förekommit
även i England. 1767 bildade järnverket Colebrook
Dale en spårbana med gjutna järnplattor. 1776
gav man dessa en förhöjning på innersidan
(L-sektion) för att leda kärrornas hjul. Dessa plattor
fästes på långträ, vilande på tvärträ. 1793
fastsatte Josua Burns skenorna på stenblock, och
senare gavs den fritt liggande skenan mera bärande
form (Fiskbuksskenan). Hjul med fläns för att
styra fordonen kommo alltmer i bruk vid början
av 1800-talet. 1808 började man ersätta gjutjärnet
med smidesjärn, och Robert Stephenson använde
på London—Birminghambanan skenor med
symmetrisk tvärsektion med parallella över- och
underytor. Som dragkraft tjänade till en början
människor och hästar. Vid starka stigningar lät
man ett nedrullande tungt tåg dra upp ett lättare
el. använde fast ångmaskin med kätting el. lina.
Första lokomotivet, av Trevithick och Vivian, fick
användning 1804 på Merthyr—-Tydfilbanan
(Syd-wales), men enär dåtida tekniker ej ansågo de
släta hjulens friktion mot skenorna tillräcklig vid
stigningar, användes hjul med kuggar och fast
kuggstång. 1814 lät dock George Stephenson på
kolbanorna vid Newcastle-upon-Tyne maskiner
med släta hjul löpa på släta skenor. Den första
j. för offentlig trafik öppnades 1825 mellan
Stockton och Darlington. 1829 vann Stephenson det
av Manchester—Liverpoolbanan utsatta priset för
ett lokomotiv, som kunde framföra sin 3-faldiga
vikt med en hastighet av 10 eng. mil. Detta
lokomotiv (”The Rocket”) drog emellertid sin
5-faldiga vikt med en hastighet av 14—20 km i tim.
Första med ånga drivna j. öppnades i Frankrike
(S:t Étienne—Lyon) 1832, i Belgien (Bryssel—
Mecheln) 1835, i Tyskland (Nürnberg—Fürth) s.å.,
i Österrike (Wien—Wagram) 1838, i Danmark
(Köpenhamn—Roskilde) 1847, i Norge (Oslo—
Eidsvoll) 1854 och i Finland
(Helsingfors—Tavas-tehus) 1862. Sveriges första för lokomotiv
byggda j. (Nora—Ervalla) invigdes tills, med bandelen
Örebro—Ervalla 5/s 1856 och de första
statsban-delarna (Göteborg—Jonsered och Malmö—Lund)
V12 s.å. J. för hästdrift hade redan tidigare anlagts
i Sverige, den äldsta (Höganäs j.) 1802.
Sammanlagda längden av jordens j. är c:a 1,2
mill. km, varav hälften kommer på Amerika, där
USA inrymmer Vs av samtliga el. något mera än
hela Europa. Med hänsyn till folkmängden står
— 427 —
— 428 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
