Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jätte - 1. Biologi - 2. Mytologi - Jätteagave, falsk - Jätteasp - Jättebaggar - Jättebastborre - Jättebälta - Jätteceder - Jättecell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄTTEAGAVE
En jätte och en dvärg, den förre 282 cm, den senare
89 cm lång.
sköldkörteln under uppväxtåren sker likaledes en
ökad längdtillväxt. W.;H.;A-U.
2) Myt. Utmärkande drag för myternas och
folktrons j. äro oerhörd kroppsstorlek och styrka
el. andra bisarra och farliga egenskaper
(otrolig snabbhet, omättlig matlust, öga mitt i
pannan med genomborrande blick, förmåga att
antaga djurgestalt etc.). Olika kollektivnamn
antyda dessa egenskaper, så t.ex. vårt jätte,
som liksom isl. jptunn hör samman med urgerm.
etan (äta) och alltså betyder ”storätare” el. enl.
andra ”likätare”, fnord. thurs m.fl. — De äldsta spåren
av hithörande trosföreställningar, som återfinnas
även hos många primitiva folk, finner man i
skapelsemyter och upphovssägner (se Folksägen), av
vilka många påträffas i den fornnordiska
litteraturen: världen har skapats av en j:s kropp (Ymer),
vindarna framgå, då en j. i fågelhamn skakar sina
vingar (Hræsvelgr). Iögonfallande
naturbildningar men även av människohand resta byggnader av
stora dimensioner förklaras som verk av j.; fritt
liggande klippblock uppfattas av folket som
kastade av j.; man har tolkat forngravar som jättegravar
och tänkt sig borgruiner el. stenkyrkor uppförda
av j. (se Finn). I likhet med folktrons lokala
naturväsen (näcken, skogssnuvan o.s.v.) tänkas j.
som boende i bergen, havet, sjöar, mossar o.d.; i
Norge har sålunda den ogästvänliga fjälltrakten
Jotunheimen sitt namn efter dem. I fornnordisk
diktning förlädes deras vistelseort längst bort i
n.ö. (Jotunheimar), och man föreställde sig
jättevärlden och dess villkor i analogi med människor-
nas. Mera sällan låter det sig göra att förklara
namn och karaktär på mytologiska jättegestalter
som natursymbolik. — I allm. äro j. en mot
människor och gudar fientlig makt, i ständig kamp mot
gudar och heroer. De stå dock mytologiens gudar
rätt nära och kämpa med dem om
världsherraväldet. I nordisk mytologi besegrar Tor j. med sin
hammare och genom sin stora kraft, Oden genom
list och slughet. Den senare ger upphov till den
första striden mellan j. och gudar, vilken för till
den slutliga kampen mellan dessa makter, slutande
med gudavärldens undergång (se Ragnarök). Om
liknande motiv i grekisk mytologi se Giganter. I
epik från medeltiden berättas om strider med j.
framför allt i keltisk diktning (Arturcykeln), men
även i germansk, t.ex. i Beowulfskvädet och
Did-rikssagan. Det människofientliga draget hos j. har
bevarats av folksagan, där de skildras som elaka
och avskräckande fula kvinnorövare och
männi-skoätare. — Litt.: C. W. v. Sydow, ”J. i mytologi
och folktro” (i ”Folkminnen och folktankar”,
1919). [S.LdlSn.
Jätteagave, falsk j., art av släktet Fourcroy’a*.
Jätteasp, bot., se Asp.
Jättebaggar, Dynasti’nae, underfam. av
skalbagg-fam. bladhorningar, förekommer nästan uteslutande
i tropiska Amerika och inrymmer några av världens
största kända skalbaggar. Den mest bekanta arten
är
herkulesbag-g e n, Dynas’tes
her’-cules, vars hanne
(inberäknat det långa
hornet på
protho-rax) uppnår en längd
av ända till 15,7 cm;
utom detta
hornutskott bär den ett
något kortare på
huvudet. Honan är
mindre och saknar
horn. Kroppen är
mörkbrun—svart. J.
äro i rörelse under
natten men hålla sig om dagen dolda i murken ved,
under torrt löv o.d. — I Sverige representeras fam.
endast av noshornsbaggen, Oryc’tes
nasicor’-nis, som förekommer i s. Sverige i sågspånshögar
och garverier m.m. S.Bgtn.
Jättebastborre, Dendroc’tonus micans, når en
längd av ända till 9 mm och är den största
europeiska arten av fam. barkborrar. Kroppen är avlång,
glänsande svart och långt gulhårig. Den är
utbredd över hela Sverige, men sällsynt. J. är
bunden uteslutande till granen och angriper vanl.
endast nedre delen av stammen. Modergången är
endast få cm lång. Utefter dennas ena sida
åstadkommes en utvidgning, i vilken samtliga ägg
avläggas. Larverna gnaga sedermera ej enskilda
gångar utan ett enda rum (”familjegång”) av
växlande form, som de gemensamt söka utvidga.
Modergången går djupt in i splinten, larvgångarna
övervägande i barken. S.Bgtn.
Jättebälta, art av fam. bältdjur*.
Jätteceder, art av släktet livsträd*.
Jättecell uppstår i allm. genom stark tillväxt av
en cell, på så sätt att kärnorna dela sig, utan att
— 475 —
— 476 —
Noshornsbagge, hanne (överst)
och hona.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
