Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jättecell - Jättedaggmask - Jätteduvor - Jättedykare - Jätteekorrar - Jätteeukalyptus - Jättefräken - Jättegalago - Jätteglattödla - Jättegrytor - Jättegröe - Jättegök - Jättehattorm - Jättehirs - Jättehjortar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JÄTTEHJORTAR
Jättegrytor i Bjurälvens flodbädd (t.v.) och i Svea älv vid Degerfors.
en protoplasmadelning kommer till stånd (jfr
Celldelning, sp. 1069). En j. innehåller därför ofta ett
stort antal kärnor. Mest kända äro de j., vilka
uppträda i tuberkulösa och luetiska reaktionshärdar,
och de s.k. främmande kroppsjättecellerna, som
utbildas kring fastare, i en vävnad inlagrade
främmande kroppar. Även vid resorption av
bensubstans bildas j.
Jättedaggmask, Megascoli’des austra’lis, den
största arten bland daggmaskarna, förekommer i ett
begränsat område av sydöstra Victoria i
Australien, där den är fridlyst. J. kan nå en längd av
över 3 m, varför blott en sydafrikansk form i
storlek kan tävla med den, dock utan att överträffa
j. Denna lever i ett utpräglat åkerbruksdistrikt
och erinrar i levnadssättet om vanliga daggmaskar.
Äggkapslarna, vilka som färska äro grönaktiga och
genomskinliga, äro lika långa som ett hönsägg
men korvformiga. H.
Jätteduvor, rasgrupp av duvsläktet*.
Jättedykare, art av underfam. dykarantiloper*.
Jätteekorrar, Ratu’fa, släkte av fam. ekorrdjur, i
Främre och Bortre Indien förekommande former
av upp till en mårds storlek. Den vanligaste är
kungsekorren, R. in’dica, från Främre Indien.
Jätteeukalyptus, bot., art av släktet Eucaly’ptus*.
Jättefräken, bot., art av fräkensläktet*.
Jättegalago, zool., art av underfam. öronmakier*.
Jätteglattödla, se Blåtunga.
Jättegrytor, i berghällar, stundom i lösa block
befintliga, i typisk form cylindriska el.
grytlik-nande ursvarvningar, ofta dock blott
fragmentariska el., särsk. i starkt skiffriga bergarter,
övergående i rännformiga urholkningar. De ursvarvas av
genom vattenvirvlar roterande stenar, s.k. löpare,
och äga på gr. härav ofta spiralformiga fåror på
väggarna. Storleken, diam, och djup, växlar inom
vida gränser (maximum c:a 10—20 m). De indelas
efter bildningssättet i: 1) J., bildade i normala
floder och vattendrag, till vilka de alltså geografiskt
äro bundna, särsk. till fors- och fallsektionerna. 2)
Glacifluviala j., orsakade av landisars och
glaciä-rers smältvattensflöden och därför ej som de föreg.
bundna till terrängens lägsta delar och
vattendragen. Hit höra flertalet fennoskandiska j.
Ofta äro de belägna högt uppe på bergshöjderna.
Mest synas de härröra från avsmältningstidens
sub-glaciala älvar, men ovan högsta strandgränsen även
från laterala och superglaciala isälvar. Deras
gla-ciala ursprung framgår ej sällan av glaciala räfflor
vid mynningen. Ofta äro de, ss. i Bohuslän, bundna
till framträdande avsatser i terrängen, vilka i
istäcket antagl. framkallat bristningar och sprickor,
som i sin tur verkat dirigerande på det
glacifluviala smältvattnet. 3) J., bildade i fritt läge vid
nutida el. forntida havs- och sjöstränder genom
bränningarnas virvelrörelser och rotation av
klapperstenarna (strandgrytor). Till formen bli de
gärna grunda och långsträckta mer el. mindre
vinkelrätt mot strandlinjen. — Jfr Erosion, sp.
919 f. G.Fn.
Jättegröe, bot., art av släktet Glycer’ia*.
Jättegök, Scythrops nov’ae-hollan’diae, art av fam.
egentliga, gökar, bebor Australien, Nya Guinea och
Moluckerna. J., som är askgrå med mörka
tvärstreck, är den största av alla gökar. Den lever av
insekter; bedriver boparasitism i flöjtfågelns bo.
Jättehattorm, art av glasögonormsläktet*.
Jättehirs, bot., se Durra.
Jättehjortar, utdöda arter av släktet Megac’eros
av fam. hjortdjur. Den irländska M.
hiber’-nicus, är i mängd anträffad på Irland, även hela
skelett. Dess horn, som något erinrade om
dovhjortens, hade understundom ett största avstånd
av över 3 m mellan de båda hornens spetsar.
En närstående art, den tyska j., M. (EuryReros)
gcrma’niae, hade ej så långa horn, och avståndet
mellan hornspetsarna var mindre än hos den
irländska j. Även andra artskiljande karaktärer
finnas hos hornen. — Två fynd av j. ha under
— 477 —
- 478 -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
