Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kabinett - Kabinettet för utrikes brevväxlingen - Kabinettsformat - Kabinettsfråga - Kabinettskammarherre - Kabinettskassan - Kabinettspolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KABINETTSPOLITIK
dast två rådsherrar, i vilken konungen avgjorde
mindre viktiga ärenden, s.k. k a b i n e 11 sär
en-den, medan viktigare ärenden avgjordes inom
rådet som helhet el. någon av dess divisioner
efter omröstning. Enl. 1772 års RF avgjordes
alla ärenden, om vilka ej annat var bestämt, i k.
1809 års RF undanryckte varje grund för
k.-sty-relse genom regeln i § 7, att alla
regeringsären-den skulle avgöras i statsrådet. Det enda ställe
i Sveriges nu gällande regeringsform, där termen
k. användes, är § 35, enl. vilken de ämbetsmän,
som i konungens k. för utrikes brevväxlingen
nyttjas, ha förtroendesysslor. Att den ännu i dag
dröjer sig kvar som alternativ beteckning för
Utrikesdep. torde sammanhänga med att då förstn.
verk först upprättades 1791 och även senare ordet
k. användes för att beteckna
regeringsmyndighe-ten i förh. till andra stater.
K. som hämsko på statschefens makt har sitt
ursprung i England, där det faktiskt t.o.m.
usurperat hela den makt, som legalt tillkommer
konungen. En viss kontinuitet med det kungliga
k. kan därvid på så sätt iakttagas, att man, när
man efter den ärorika revolutionen inom det
officiella engelska riksrådet, Privy Council, varaktigt
avskilde ett k. som en inre cirkel därav, följde
det föredöme, som Karl II givit, då han, utledsen
på varje samverkan med nämnda månghövdade
och otympliga institution, för enskilda
överläggningar kring sig samlade den lilla krets av
förtrogna, som efter sina ledamöters initialer blivit
kallad cabalen. Vad kungligt gunstlingskap
betytt för Karl II, betydde för tories och whigs
bekännelse av den partiåskådning, som
omfattades av underhusmajoriteten. Att konungen
uteblev från k:s överläggningar, följde redan därav,
att han under den hannoveranska dynastiens äldsta
tider ej behärskade det engelska språket. Så blev
k. ett verktyg för parlamentarismen och Englands
statsskick från grunden förvandlat, utan att
någon riktigt gav akt på vad som skedde.
Montes-quieu, Blackstone o.a., som i sina analyser därav
blott höllo sig till den formella rätten, ignorerade
k. fullständigt. Först genom Bagehots arbete
”The English constitution” (1867) har dess roll
blivit klargjord. Långt om länge har den
officiella rätten också börjat ta notis därom. Det
omnämnes i Ministers of the Crown Act av 1937,
och ”London Gazette”, regeringens officiella
organ, bekvämar sig nu att vid ett ministärskifte
direkt ange, vilka av de utnämnda ministrarna,
som skola sitta i k. Alla k.-ledamöter äro näml,
ministrar men icke vice versa. Några fasta
regler för urvalet finnas dock icke, utan detta skiftar,
med reservation för vissa viktiga poster, från fall
till fall. Antalet led. har varierat från 13 i början
av 1800-talet till 20 vid början av i:a världskriget.
Under detta avskilde sig också inom k. en inre
krets, kallad war cabinet, på blott 5 personer. Den
som avgör, vilka som skola ha tillträde till k.,
är premiärministern, som också leder dess
förhandlingar. Mötesplatsen är vanl. dennes
tjänste-bostad i Downing Street, men också i hans rum
bakom talmannens podium i underhuset kunna
rådplägningar äga rum. Dessa präglas av den
formlöshet, som vanl. utmärker privata
sammankomster. Alltid leda de, så länge k. fortlever, till
hävande av meningsskiljaktigheter. Utåt måste
näml. k. te sig som en enhet. Såvitt icke en
minister finner lämpligt begära sitt avsked, svarar
k. solidariskt för allt vad dess särskilda led. göra
och låta. Till sitt förfogande har k. en invecklad
utskottsapparat. Intill i:a världskriget fördes icke
inom k. några protokoll. Till förebyggande av ev.
tvister om vad som verkligen beslutats, fann man
då äntligen för gott lägga upp protokollserier och
skaffa sig en sekr. Det som tidvis publicerats
av protokollen är dock ganska allmänt hållet. Vad
som försiggår bakom kulisserna, får först
historien reda på. Med det officiella riksrådet
bevarar k. på så sätt kontakt, att k.-ministrarna
alltid utnämnas till led. av Privy Council, om de
icke redan äro det, och att k.-besluten ofta bli
effektiva, först sedan de tagit formen av orders
in council.
Efter engelskt mönster brukar man också som
k. beteckna regeringarna i andra länder, vari
parlamentarismen slagit igenom, ss. Frankrike
och Belgien. Termen användes icke i resp,
författningstexter, men allmänt skiljer man i
Frankrike mellan conseil de ministres, vari
presidenten för ordet, och conseil de cabinet, vari han
icke är närvarande. Också i Förenta
staterna talar man om ett k. Detta är dock
oegentligt, ty presidenten leder själv k:s
förhandlingar och träffar också både formellt och reellt
avgörandet (se Förenta staterna, sp. 1155). — Om
det k., varmed en fransk minister omger sig, se
Frankrike, sp. 327. F.Lth.
Kabinettet för utrikes brevväxlingen, ett 1791
upprättat organ för utrikesärendena, 1840
om-bildat till Utrikesdepartementet*, vilket
(till skillnad från övriga dep.) är både ett dep.
och ett centralt ämbetsverk och i den senare
egenskapen alltjämt officiellt benämnes K.
Kabinettsformat, tidigare använd benämning på
det numera vanligaste fotografiska
porträttformatet, ung. 12X16,5 cm. Jfr Visitkortsformat.
Kabinettsfråga, sådan politisk fråga, på vars
avgörande i folkrepresentationen el. av
statsöverhuvudet en ministärs vara el. icke-vara beror. I
länder med dagordningsinst. är det vanligt, att
regeringen själv ”ställer k.”, d.v.s. ställer som villkor
för sitt kvarstannande, att vederbörande kammare
antager det av regeringen accepterade förslaget till
dagordning. Jfr Förtroendevotum.
Kabinettskammarherre, se Kammarherre.
Kabinettskassan, en för Norge och Sverige
gemensam kassa, från vilken bestreds en del av
kostnaderna för Utrikesdep. och utrikesrepresentationen.
övrig kostnad täcktes av den även gemensamma
konsulskassan. Sverige bidrog med 12/i7,
Norge med 5/i7 av kostnaden. Vid Utrikesdep:s
omorganisation i samband med unionsupplösningen
försvunno benämningarna k. och konsulskassa.
Kabinettspolitik, sammanfattande benämning på
de metoder i utrikespolitiken, som utbildades
under 1600-talet och nådde sin fulländning på
1700-talet. Ordet är härlett ur ”kabinett” som
benämning på en furstes privata arbetsrum och vill
markera, att politiken fördes av fursten
personligen tills, med ett fåtal, endast inför honom
ansvariga förtrogna. K. är därför intimt
sammanknippad med de tendenser till envälde, som vid
— 509 —
— 510 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
